I am Legend

Jag såg filmen innan jag läste boken, valde att läsa boken på engelska och efterforskade lite i vad boken kunnat tänkas heta på svenska… Och allt är rakt igenom intressant när det kommer till I am Legend av Richard Matheson.

I am Legend skrevs av Richard Matheson 1954. Det är grunden till svenska översättningen (såklart), och också grunden till filmatiseringarna som gjorts. Jag har sett filmatiseringen med Will Smith som huvudpersonen Robert Neville. Filmen är gjord 2007, har samma namn som boken och filmen är baserad på boken. Filmen har därför en del särdrag som boken saknar (och tvärt om) och filmen ligger mer i vår tidsanda än i boken. Det är inte så konstigt eftersom boken är en post-apokalyptisk historia…

När jag såg filmen tänkte jag – oj, vilka zombies! De är snabba, effektiva, vissa är högst utvecklade och Neville försöker söka svaret på varför alla verkar ha drabbats av viruset som härjar, utom han. Han är den enda människan på jorden och han har lärt sig överleva, både med ensamheten, men också med monstren runt omkring honom. Jag såg inte ens tecknen på vampyrism – att ”zombierna” endast kom fram efter solnedgången och att detta var startskottet för aktivitet och möten med dessa hemska varelser… Jag förstod inte helt enkelt! Det såg ut som zombies, de verkade mer utvecklade än de felsta zombies jag sett på film förut bara!

Sedan snubblade jag över boken på cdon. I am legend. Den var till bra pris, jag ville läsa boken, inte bara ha sett filmen och jag var helt inne på diverse varelser i film och bok, på grund av litteraturkursen jag läste extra hösten -09. Och där hittade jag ordet ”vampire”. Nehej, tänkte jag, klickade hem boken, väntade tålmodigt på att paketet skulle komma och började läsa. Jodå. Ordet ”vampire” återkom gång på gång, och det var först när jag läste Mathesons historia som jag började förstå att ”zombierna” var vampyrer. Tecknen fanns där tydligt, som det här med solnedgången som startskottet för vampyrernas invasion av gatorna i New York, eller deras ovanliga snabbhet (för att vara zombies, vilket jag nu insett att de aldrig varit, jag bara antog!). Och jag skämdes nästan lite…

Sedan vet jag att jag ringde syrran som älskar skräckfilm en hel del mer än mig och frågade om hon förstått att det var vampyrer i I am Legend. Och jag kände mig mindre ensam när det visade sig att hon också trott att det var zombies, och både hon och jag tvingades se filmen igen!

Fler ljus tändes när jag läste. Jag förstod Nevilles frustration, hans deprimerande tillvaro och hans otroliga kamp för att hitta alla svar. Filmen snuddade bara vid den deprimerande, sorgliga och otroligt psykiska berättelsen som boken i grunden är. Jag blev helt hänförd, medryckt och tyckte att Matheson lekte med vampyrlegenden på ett alldeles nervkittlande sätt. Tänka sig att någon på femtiotalet kunde hitta på en så berörande berättelse.

Har man sett filmen, bör man verkligen läsa boken – inte minst om man som jag trott att det handlar om zombies. Wrong! Det är vampyrer! Man ska också läsa boken om man vill ha en dovare och mer hjärtskärande och tärande historia. Det kanske låter deprimerande, men jag tycker verkligen om bokens berättelse själv! Jag gillar att den är än mer deprimerande, för jag köper verkligen det när man är ensam man kvar på jorden… Och den lilla leken med vampyrlegenden måste man nästan ta del av, och detsamma gäller bokens koppling till titeln – I am Legend. Innebörden är inte densamma med boken preferenser och med filmens…

Nästa naturliga steg för min del var att googla boken, filmen och då fick jag en träff på den svenksa titeln – hör och hämpna – Varulvarnas natt. Vad i..!? Jag trodde först jag skulle smälla av. Det framgår tydligt i den engelska orginalversionen att det är VAMPYRER! Varför heter den svenska versionen då Varulvarnas natt? Detta är för mig fortfarande en gåta, för jag har inga svar. Jag ha heller inte läst den svenska versionen, men jag hoppas av hela mitt hjärta att ”vampire” är översatt till ”vampyr”. Annars vet jag inte? Samtidigt som man kan undra om någon var väldigt ironisk när den svenska titeln bestämdes?

Zombies, varulvar, vampyrer… Märk att man kan bli aningen förvirrad. Men hur förvirrat det än må låta, så är detta en väldigt bra vampyrberättelse! Matheson har verkligen lyckats skriva en bra bok, som idag klassas som klassiker!

Halloween

Halloween, eller Alla helgons blodiga natt, visades i Sverige första gången 1978. John Carpenter är mannen bakom filmen, och det dröjde inte länge förrän en uppföljare kom, sedan flera… Ingen av uppföljarna har regisserats av Carpenter själv, och den allra sista filmen kom 1998  med Halloween H20, tjugo år senare i Steve Miners regi.

Yvonne Leffler är forskar om skräck och har skrivit boken Skräck som fiktion och underhållning (2001). Den klassas som kurslitteratur, och är utgiven av Studentlitteratur. Men är enligt mig är detta en riktigt intressant bok som både ger en skräckhistorisk bakgrund, men också presenterar skräck just som underhållning, både som bok och som film. Värt att nämna i sammanhanget är också att man lätt kan låna Lefflers bok genom biblioteket och som e-bok. Eftersom hon skriver en del om Halloween, filmen, tänkte jag presentera en del av det hon säger.

För det första är Halloween en av de populäraste skräckfilmerna för sin tid. Filmen fick många besökare och det var en av de filmer som tonårspubliken lockades av. Filmen återkommer också i andra filmer, till exempel i Scream, så omedvetet stöter vi på filmens popularitet i andra filmer.

Det som är intressant enligt Leffler, är hur filmen är uppbyggd. Spänningen bygger bland annat på att Michael Meyers som bara är sex år mördar sin storasyster som sitter barnvakt. Detta är oförståeligt och fasansväckande. För: 1. Barn mördar inte. 2. Man mördar inte sin syster.

Nästa del i filmen är förflyttad några halloween-helger in i framtiden, där Laurie, tillsammans med sina kompisar Lynda och Annie ska sitta barnvakt. Situationen är densamma som för Michaels storasyster några halloween-helger tillbaka, och för att vara mer exakt har 15 år förflutit och Michael Meyers har lyckats rymma från mentalsjukhuset…

Nu skapas en ytterligare spänning, menar Leffler. Publiken vet vad Michael gjorde som sexåring, vi vet också att han är ett potentiellt hot mot Laurie och hennes vänner, inte minst för att det är Halloween, och inte minst för att situationen liknar den för 15 år sedan… Och allas upptäckt av Michael Meyers begränsas medvetet, vilket skapar ytterligare spänning. Den ultimata känslan av spänning, eller rena skräcken, är att Michael inte verkar känna skada, eller kunna dö.

Det kanske mest intressanta som Leffler pekar på, är hur man nästan i förväg kan anta vilka som kommer mördas, och i sin tur vem som kommer skonas eller lyckas fly. Karaktärerna framställs på ett sätt som gör att vi har lättare att acceptera att vissa får sätta livet till, men har svårare att acceptera andra… Michaels storasyster har bjudit över pojkvännen när hon är barnvakt för att gå tills sängs med honom, Lynda och Annie, påminner om henne då de är sorglösa tonåringar med pojkvänner. I deras vardag är sex och vulgärare klädsel ett faktum. Laurie framställs som oskuldsfull och plikttrogen…

Vem har vi lättare att se mördad? Vem vill vi helst skonas?

Lauries sätt att klä sig och vara, gör att vi ser henne som en oskuldsfull flicka och en framtida modersgestalt. Hon uppfyller kriterierna för vad Leffler kallar ”final girl”, vilket innebär att vi kan garantera att hon klarar sig undan mördaren, eller i alla fall är den sista som faller offer…

När man tänker efter är det här fortfarande ett faktum i amerikans film generellt? De oskuldfulla skonas i alla fall tills slutet, och de sexuella karaktärerna, eller de mer vulgära, är de som offras först?

Jag hade tänkt låna Halloween på biblioteket, men tyvärr hade den kommit på villovägar. Jag hade nämligen velat se orginalet med egna ögon. Istället fick jag nöja mig med Halloween II (1981). Regissören till tvåan är Rick Rosenthal, och den tar vad jag kommer ihåg vid precis där ettan slutar.

Också här kan man se tendenser till vem som kan tänkas offras först – en ung kvinna vid telefon som hör talas om att Meyers rymning precis när han kliver in i hennes hus, eftersom hon indikerar att hennes föräldrar är  borta hela helgen och hon hade tänkt träffa en kille, förstår vi att Michael inte kommer passera genom hennes hus utan att mörda henne… Sjuksköterskan som har ansvaret för barnavdelningen på sjukhuset (för övrigt samma sjukhus som Laurie förts till) och under sitt arbetspass har sex med en av de manliga vårdarna tenderar också att mördas… Alla överlevnadschanser för paret är som bortblåst, även om Michael faktiskt offrar en hel del människor utan indikationer på att de är syndiga…

Vad jag har förstått, så finns det två nyinspelningar på Halloween och Halloween II, från 2007, respetive 2009. Jag har inte sett dem, även om de kanske är mer i tid med vad man numer är van vid gällande effekter med mera.

Däremot har jag sett Halloween H20 där Jamie Lee Curtis är med igen, precis som i Halloween och Halloween II. Jag tycker filmen är riktigt bra, och den har klara kopplingar till de två första filmerna – historien  i sig och relationen mellan Laurie och Michael. Det är också den filmen av ”orginalen” som ligger  mest i fas med dagens filmiska berättande och med dagens filmeffekter, och  det gör förstås en del estetiskt. Man har lättare att ta till sig filmen, då den känns mer nära.

Novellix – Han tänkte på dem som färger

”Mobilen ringde och han svarade inte, solrosfrön flöt fram i blodet och himlen fortsatte vara blå och det gick inte längre att lägga sig på mattan och måla allting bra.” (sid. 20).

Nu kommer jag än en gång att nämna Johanna Thydell. Ja, hon är en bra författare! Det är därför, och idag läste jag hennes ”Novellix”-bidrag i form av Han tänkte på dem som färger. För jag har kommit på att noveller är något som fungerat fruktansvärt bra som vänte-läsning. Sist jag väntade på farbror doktorn läste jag Juli Zehs novell från ”Novellix”, och nu fick Johanna Thydell den stora äran…

Novellen innehåller en hel del meningar jag bara inte kan låta bli att förälska mig i! Det är mitt Thydell-syndrom som jag alltid lyckas drabbas av – meningar som jag bara anser är älskvärd poesi, massage för hjärtat. Syndromet kanske till och med drabbade mig mer i novell-, än bokform. Kan det bero på att Thydell fokuserat än mer på bra kling i vissa meningar, i och med att hon bara haft 28 sidor på sig att få mig på fall..? Vem vet, kanske…

Jag tycker också att det är ett extra plus att hon skriver med manligt perspektiv, för hennes romaner har kvinnliga röster, och tillhör tonåringar, den här rösten är äldre, vuxen… Därför liknar inte den här novellen romanerna särskilt mycket egentligen, men jag faller ändå någonstans. Trots att det inte är lika mycket fokus på känslor, i alla fall inte med de där igenkänningsfaktorerna som jag kan känna i känslorna romanerna förmedlar, och fast det kanske är lite mer svävande och kryptiskt, så lyckas känsla förmedlas… Fast det kommer med lite av en mystisk känsla, för man vet faktiskt inte helt och hållet vad som faktiskt är…

”Och sagor stiger upp mot himlen, som ballonger.” (sid. 25).

Jag rekommenderar novellen, indeed!

Inför november…

Den kommer stå där och vänta på mig, Maria Turtschaninoffs Underfors. Det är den boken jag kommer börja läsa i Dantes biblioteks nordiska läsutamaning. Vad vet jag om författaren? Att Underfors inte är hennes första roman, att hon skriver urban fantasy och att Helsingfors är utgångspunkten för romanen… Och att författaren själv är född i Helsingfors, studerade i Sverige på Göteborgs universitet, för att slutligen flytta tillbaka till Helsingfors igen…

Jag ser väldigt mycket fram emot november. Boken får vänta på mig tills dess… Nu borde jag istället koncentrera mig på studierna och också Brontës Svindlande höjder. Skärpning i fokus på dessa fronter!

Inlägg tillägnat Beas bokhylla!

Bea och Syster S à la Beas bokhylla har startat ett nytt inslag som kommer kallas ”fem snabba”. Därför svarar jag som läsare på dessa fem frågor, eller rättare sagt, fyller i det som passar på de fem följande punkterna:

Läser just nu: Just nu läser jag (eller har egentligen precis börjat på) Svindlande höjder av Emily Brontë.

Författare jag gillar: Jag tror ingen som läser bloggen har undgått min kärlek till Johanna Thydell, Jenny Jägerfeld eller John Ajvide Lindqvist? Jag har ju nämnt dem ett antal gånger. Annars gillar jag särskilt J. K. Rowling och Liza Marklund, för att nämna två till.

Läser jag helst: Jag läser gärna ungdomsromaner, men gillar också skräck och övernaturliga historier särskilt mycket!

Ett bokminne: Det starkaste bokminnet jag har är när jag läste en kort text till en litteraturkurs som handlade om hin onde – djävulen, och när jag satt i novembermörkret med svag belysning började ett blått sken göra sin synligt i samma veva som jag läste om ett blått sken i berättelsen, och jäklar vad nojig jag blev! Ibland minns man lässtunderna mycket om man råkar få oväntade ljud-, och ljuseffekter..!

Ett boktips: Ett boktips att döma av den här månadens läsning är Justin Evans En mörkrädd pojke. Jag var inte förvånad över att jag diggade Johanna Thydells Ursäkta att man vill bli lite älskad eller Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag… Så jag väljer att tipsa om mitt rea-kap, och min oväntade förälskelse den här månaden…

Jag tackar också väldigt mycket för Liebster Blog Award! Precis när jag började blogga fick jag samma award av Bara en sida till. Nu ser jag min chans att ge ytterligare fem bloggar samma award. Sist såg det ut så här.

Nu vill jag ge Liebster Blog Award till följande fem:

1. Bara en sida till
2. Beas bokhylla
3. Bokmilaskogen
4. Bokstävlarna
5. Fiktiviteter

Det är fortfarande så att jag vill säga: ”Stor kärlek till böcker, alla bokbloggare och inspiration!” För det är delvis det det handlar om i bokbloggsvärlden!

Jag vet inte om det är otillåtet att ge awarden till den man fått den av, men vad jag kan utläsa, så står det inget om att det inte är det…

Sist vågade jag inte ge det till Bara en sida till, men nu passar jag på! Och nu har jag slängt de funderingarna åt skogen och ger Beas bokhylla awardet, för att Bea och Syster S förtjänar det!

Utmanande läsning

Den här gången handlar Lyrans Tematrio om utmanande läsning. Först tänkte jag att det skulle bli svårt att komma fram till tre punkter av utmanande läsning, men när jag suttit och funderat ett litet tag så kom jag på vad tre utmaningar är i mina ögon…

1.

Ljudböcker. Det är verkligen en av de största utmaningarna, kanske den enda jag inte riktigt lyckas komma över. Jag får ingen ro av att bara sitta och lyssna. Det går bara inte för mig. Min mamma älskar att lyssna och baka eller något samtidigt, men om jag bakar klarar jag i princip bara av att lyssna på musik och sjunga med, men inte ljudböcker. Jag har försökt lyssna en kanske, tio gånger… Men varje gång tycker jag att rösten som berättar stör mig… Tyvärr.

2.

Självbiografier. Det är lite känsligt. Det är som om jag inte litar på att historierna, och därför läser jag oftast inte självbiografier. Det har hänt någon gång, men det är inget jag aktivt väljer att ta mig an, just för att jag inte kan komma förbi en viss mån av misstänksamhet… Men jag har läst Claes Malmbergs Konsten att undvika Nirvana som borde ingå i kategorin, genren, och detta för att jag verkligen ville veta hur hans liv varit, och hur han hittade sin religion, eller som han kallar det, livsstil – buddhismen.

3.

Kanon. Ja, det kan verkligen vara svårt att läsa religiösa kanon, som Bibeln, Koranen… Det kan vara svårt med språket, allt förstår man faktiskt inte, och det är mycket som kan tolkas… Så det är intressant läsning för en religions- intresserad, såsom jag, men det är fortfarande en svår och utmanande läsning!

En mörkrädd pojke

Jag köpte boken på cdon:s höstrea. Jag har aldrig hört talas om den, eller på annat sätt blivit tipsad om boken, men tyckte att det lät som en bok som skulle kunna falla mig i smaken:

”George Davis sitter hos en terapeut i New York. Hans fru har tvingat dit honom, deras äktenskap är på väg att spricka. Orsaken är att George inte kan hålla i sin nyfödda son. snart framkommer det att George besökt en terapeut tidigare. Då var han elva år.” (beskrivning, cdon)

För övrigt verkar det som att bokrean har sålt slut på En mörkrädd pojke i inbunden variant, och jag hittade endast länken till pocketen… Men jag tror väl att det är samma berättelse i båda! Så det ska nog inte vara några problem direkt…

Baksidan avslöjar att boken ”är en litterär thriller som befinner sig i gränslandet mellan det övernaturliga och den subjektiva suggestionen.” Och ja, det kan man absolut säga! Jag trodde inte att jag skulle tycka om boken så mycket som jag nu gör! Det kan vara skönt att läsa en bok utan större förväntningar.

Justin Evans är författaren. Detta är hans debutroman, och jag kan endast säga: Wow! Han kan verkligen skapa stämning och kan bygga upp en historia som är riktigt obehaglig och där man som läsare är minst lika förvirrad som alla inblandade!

När George är elva år förlorar han sin far, han har haft en ganska tuff uppväxt med två akademiker till föräldrar och han börjar höra, och också se någon som ingen annan verkar se – en ”vän”. I skolan har han inga vänner, då han är överviktig, och många tycker han är ganska speciell, eftersom han pratar mer som sina föräldrar än sina jämnåriga…

Hans ”vän” visar sig snart kanske inte stå på hans sida. Han har påverkat George så pass att George utsätter en av hans fars bästa vänner för fara. Det är detta som utlöser besöken hos terapeut och universitetssjukhusets psykiska avdelning på allvar, och det dröjer inte länge förrän konflikten sjukdom/vanföreställning – besatthet/demon börjar förvirra, inte minst George!

Är han utsatt för en demon? Är han besatt? Eller är det ytterligare en ingrediens som gör honom förvirrad i frågan om verklighet och icke-verklighet..?

Andra frågor man kan ställa sig är: Finns ondska? Var kommer den i så fall ifrån..?

Jag var faktiskt lite rädd igårkväll när jag skulle släcka lampan…

Jag rekommenderar En mörkrädd pojke till den som vågar… För det här är verkligen en litterär thriller, eller en psykiskt påfrestande rysare eller skräckis. Den är ganska mörk och dämpad i tonen, eller sättet att berätta, och det passar ju fruktansvärt bra i sammanhanget! Tänka sig vilket rea-kap!

Vad är skräck?

Enligt Nordstedts svenska ordbok är skräck, en ”mycket stark rädsla”.

Som genre säger wikipedia att skräck är ”allt från terror till horror”, där skillnaden är en psykologisk rädsla, och en direkt rädsla för det som upplevs.

Vidare menar många att det finns en skillnad på terror och horror per engelskans definition, som gör att terror kan kopplas mer till gotik som särskild genre (då det inte är en renodlad skräckkänsla definitionen omfattar), och att det som upplevs som horror är den rena klara skräcken.

Terror skulle kunna beskrivas som en känsla av obehag, där man ändå kan känna en njutning i dosen rädsla man upplever. Skräcken å andra sidan omfattar inte bra känslor någonstans, per definition!

Jag undrar om det är därför genren skräck omfattar ”allt från terror till horror”. För vem bestämmer vad som är den renodlade skräcken för gemene man? Det måste vara väldigt svårt att sätta en klar gräns. Men det som kan kopplas till obehagskänslor och en känsla av rädsla bör bli gotik, skräck, spänningsromaner till viss del… Eller det vi i filmvärlden kallar rysare och skräck…

Det som är horror för mig, kanske är terror för någon annan… Eller tvärt om..?

 

Spök- och skräckhistorier för barn och unga

Det gemensamma böckerna har är talet 7. Sju hiskliga historier, och 7 rysare… Med andra ord sju noveller i vardera bok! Den ena mer riktad till de mindre, och den andra till de lite äldre. Den ena innehåller mer spökhistorier, och den andra skräckhistorier.

Vilken är då vilken?

Sju hiskliga historier, skriven av Heddi Böckman, riktar sig till de lite yngre. Jag lånade den här boken förra julen och läste med min lillasyster, nu nio år gammal, men just då åtta! Hon tyckte historierna var otäcka, men mysiga på samma gång. Och det är just den känslan jag själv får när jag läser.

Heddi Böckman inleder med en personlig spökhistoria, där vi anar att Heddi tror på spöken själv… Och hur påverkar det resten av historierna? Detta är ganska skickligt, för även att jag sa till min syster att allt bara var berättelser, så hade hon redan räknat ut att första historien kanske visst var lite mer sann, och att resten kanske också kunde vara det? Egentligen..?!

Den här gången jag läste hade jag en kväll fina ljudeffekter av vind och blåst, men annars hade jag och syrran för dryga året sedan mycket bättre ljudeffekter eftersom en av mina katter drog ner ett glas mitt under berättandet en av kvällarna… Då blev till och med jag lite spökrädd!

Bengt-Åke Cras 7 rysare, är lite tyngre och mer skräckinriktat. Situationerna i sig hintar att det här är berättelser för lite äldre, där man har börjat intressera sig lite för andra könet, börjat fundera på att vara ihop, pussas, kanske gå längre än så…

Inga av berättelserna innehåller sex, men första novellen Beskyddarna, innehåller en känsla av att andra parten i samma hus vill ha den andra på det sättet till varje pris, trots att personen själv inte alls vill det! Den här berättelsen var den jag tyckte mest om, fast den till att börja med gav mig mest obehagskänsla av alla noveller… Jag tycker berättelsen är riktigt läsvärd! Och kanske är det en av de berättelserna som mest passar in på baksidans: ”Sju nyskrivna noveller där ingenting är vad det synes vara”. Boken är för  övrigt från 2004…

Talet 7, sägs ju vara magiskt, eller i det här fallet kanske lite mystiskt? Jag vet inte. Det borde kanske vara ett medvetet val det här med sju kusliga berättelser, eller noveller, som man kan kalla dem..?!

De här böckerna åker in på listan för lånetips i alla fall…

Interview with the Vampire

Film baserat på bok, brukar vara något intressant. Man vill se vad de tagit fasta på, vad de valt att välja bort, och man brukar säga att boken är bättre än filmen, vilket kanske inte är så konstigt? I en bok får man plats med mer detaljer och man kan skapa en intensivare stämning och känsla. Att komprimera ett par hundra sidors detaljer och berättande på en film på ungefär  en och en halv timma, är inte det lättaste!

Louis är i boken en känslig ung man, som mer eller mindre inte erbjuds något annat alternativ än att då, i så unga år, bestämma sig för att fortsätta leva, även om han inte är medveten om vad han tackar ja till, eller vilka delar av sig själv han kommer föreviga och göra så mycket starkare.

Lestat, hans skapare, älskar livet han valt, han är självisk, iskall och vet precis vad han ska göra för att Louis inte ska kunna lämna honom. Fastän han ser med viss avsmak på Louis, som länge kämpar emot sin egen natur, hellre tar livet av djur än människor, och som hela tiden grubblar över vad de är och om de är djävulens egentliga skapelser, så fascineras han av honom…

Men för att vara på den säkra sidan, och garantera Louis vid sin sida, omvandlar han Claudia, en liten flicka Louis till slut inte kunnat motstå, och han ger henne deras liv och deras livsförutsättningar, utan att egentligen veta vad han skapat och hur hon senare kommer uppfatta sitt liv, fast i en liten flickas kropp. Claudia blir bådas avbilder. Hon har både kontakt med sin mänskliga sida, och sina känslor, likt Louis. Och hon är en självisk och hänsynslös mördare, precis som Lestat…

Det är mer action i filmen, och fokus har kanske mer gått från livsfrågorna i centrum, till de spännande händelserna i centrum. Det är inget fel med det, i och med att filmen måste locka tittaren på ett helt annat sätt än en bok. Det är ändå nyckelscenerna man hållt fast vid, och man har plockat bort den tydliga vi-dem (som kanske är aningen rasistiskt…), när Louis och Claudia letar efter andra som dem i Europa, bara som exempel…

Jag gillar filmen, men också boken. Boken kan få ett minus i att den är ganska stilla i sitt berättande. Det är ett långsamt och systematiskt berättande, där Louis i och för sig berättar allt ur minnet, och i kronologisk ordning sedan strax innan hans vampyr-jags födelse till då och där i intervjun… Och filmen kan kanske få ett litet minus i framställningen av Lestat och Louis…

Jag gillar Louis bättre i boken, i och med att jag får en starkare känsla av hans nära kontakt med sitt inre och sina känslor, än vad filmen ger sken av. Han är mer feminin kan jag känna i boken, och det är ganska typiskt att man gör honom lite manligare i filmen med det (att inte släppa helt på stereotypa bilden av mannen och kvinnan, kanske särskilt när det kommer till vampyrgetsaltning). Och Lestat är mjukare beskriven i filmen. Han hade gärna fått vara lika hänsynslös i filmen, som jag upplever honom i boken. Man kan ändå ana att han älskat Louis och Claudia mer än vad han vågat erkänna i boken, och man hade kanske kunnat ana detta vid samma tillfälle i filmen…

Men det är bara paranteser!

Filmen och boken är bra helt enkelt, och i underhållande syfte håller filmen bättre kvalitet än boken, och i filosofiskt syfte håller boken bättre kvalitet än filmen, kort och gott!