Novellix – Han tänkte på dem som färger

”Mobilen ringde och han svarade inte, solrosfrön flöt fram i blodet och himlen fortsatte vara blå och det gick inte längre att lägga sig på mattan och måla allting bra.” (sid. 20).

Nu kommer jag än en gång att nämna Johanna Thydell. Ja, hon är en bra författare! Det är därför, och idag läste jag hennes ”Novellix”-bidrag i form av Han tänkte på dem som färger. För jag har kommit på att noveller är något som fungerat fruktansvärt bra som vänte-läsning. Sist jag väntade på farbror doktorn läste jag Juli Zehs novell från ”Novellix”, och nu fick Johanna Thydell den stora äran…

Novellen innehåller en hel del meningar jag bara inte kan låta bli att förälska mig i! Det är mitt Thydell-syndrom som jag alltid lyckas drabbas av – meningar som jag bara anser är älskvärd poesi, massage för hjärtat. Syndromet kanske till och med drabbade mig mer i novell-, än bokform. Kan det bero på att Thydell fokuserat än mer på bra kling i vissa meningar, i och med att hon bara haft 28 sidor på sig att få mig på fall..? Vem vet, kanske…

Jag tycker också att det är ett extra plus att hon skriver med manligt perspektiv, för hennes romaner har kvinnliga röster, och tillhör tonåringar, den här rösten är äldre, vuxen… Därför liknar inte den här novellen romanerna särskilt mycket egentligen, men jag faller ändå någonstans. Trots att det inte är lika mycket fokus på känslor, i alla fall inte med de där igenkänningsfaktorerna som jag kan känna i känslorna romanerna förmedlar, och fast det kanske är lite mer svävande och kryptiskt, så lyckas känsla förmedlas… Fast det kommer med lite av en mystisk känsla, för man vet faktiskt inte helt och hållet vad som faktiskt är…

”Och sagor stiger upp mot himlen, som ballonger.” (sid. 25).

Jag rekommenderar novellen, indeed!