Låt den rätte komma in…

Igårkväll startade skräckfilmsnatten som höll i sig till klockan tidig morgon. Vi såg fyra filmer, varav en var den amerikanska Let me in. Det är den amerikanska tolkningen och tappningen av Låt den rätte komma in. Som bekant ligger John Ajvide Lindqvist bakom boken. Den svenska regin är gjord av Tomas Alfredsson och mannen bakom den amerikanska versionen är Matt Reeves. Boken är från 2004, svenska filmen från 2008 och den amerikanska från 2010.

Som det ju brukar vara, så är boken bättre är filmen, eller i det här fallet filmerna. Det är en ganska komplex bok med många trådar, relationsväv och starka känslor och medryckande atmosfär. Det vemodiga innfinner sig totalt och man kommer nära både Oskar, som är huvudpersonen och alla andra inblandade i historien som sedan följer i den kalla november, 1981.

Mobbing, hantering av känslor, komplicerade familjeförhållanden, förhållanden i sig och invecklade sidospår är guldinfattningen. Vampyrism och blod som föda, är det Eli kommer in med i handlingen. Morden i Blackeberg… Kroppar som töms på blod, som mördas, vissa som har sår i halsen av bett… Oskar som är vilsen i sig själv, sitt liv och sina känslor hittar Eli som får honom att känna något. Men vad är Eli, då hon säger att hon inte är en tjej. Kille, eller ingetdera..? Jag älskar boken. Sedan är det en annan sak att jag äcklas av Håkan, litet innan hans död, men kanske mest efter… Usch.  

Den svenska filmatiseringen av Låt den rätte komma in, har samma namn som boken, och detsamma gäller bokens namn och filmens titel i engelskspråkiga länder – Let the Right One In. Här speglas vemodet i boken, med gråtoner och dova färger. Man kan ana Oskars utsatthet i skolan och många av nyckelscenerna när det kommer till morden är i stort sett identiska, precis som vissa scener när Oskar och Eli interagerar.

Den relaterar till boken i karaktärerna, och det som gör det rysligt är bland annat det faktum att man känner igen de svenska miljöerna. Blackeberg, utanför Stockholm är handlingens centrum, men vi känner ändå igen de svenska gångtunnlarna, höghusen och miljöerna. Mycket är bortvalt från boken till filmen. Men det är naturligtvis helt i sin ordning, då man inte kan sammanfatta en bok på cirka 400 sidor på den ungefära en och en halvtimman som filmiskt berättande brukar ligga inunder. 109 minuter lång är filmen.

Det som finns där är Kubrickskub, lekparken, höghusen, enkelheten, mobbingen, några av nyckelincidenterna och filmen följer samma ordning som boken. Det som finns där är också Elis utseende som både är manligt och kvinnligt, och det faktum att Eli varken verkar vara flicka, eller pojke, då inget finns mellan benen… Bräckligheten hos Oskar finns också där. Och Elis blodssug. Slutet är detsamma.

När det kommer till gårdagens amerikanska version, Let me in, så måste jag säga att jag ett tag oroade mig för att mycket var off the record. Jag minns till och med att jag klantigt sa: ”Har de ens läst boken?”. Sanningen är den att boken nog absolut är läst, fler nyckelscener är med, men mycket utspelar sig i lite andra fomer och färger bara. Det är verkligen en amerikansk version av Låt den rätta komma in. Eller en ”amerikaniserad”. Den är amerikaniserad i miljö, plats och karaktärer, men väldigt bra gjord ändå.

Jag kan erkänna att jag var ganska skeptisk, som man ju kan vara då man bara läst boken. Nu var jag än mer spektisk i och med att jag både läst boken och sett den svenska versionen av den. Men den amerikanska håller mycket god klass.

Den börjar inte riktigt i samma ände som boken, utan man rycks in i spänningen direkt, kommer till sjukhuset och ser en kropp falla, och slungas sedan tillbaka två veckor i tiden. Det är då man hamnar i bokens början, och som sagt innehåller filmen mer nyckelscener, även om karaktärerna är något utbytta och miljön är lite flottare än i den svenska. Mobbingen är strakare i den här versionen, vilket visar mer på den brutalitet som Oskar, i den här filmen Owen, faktiskt utsätts för. Abby heter Eli i den här filmatiseringen. Av de 116 minutrarna som filmen rullar, får de in riktigt mycket och allt är lite mer actiontriggat, fastän man inte förlorar lite av vemodet och färgsättningen. Den svenska versionen är dock dovare…

Kubricks kub finns med, Abby är kanske något mer feminin med håret utsläppt än i den svenska filmen, relationen mellan Owen och Abby finns där, även om det inte framgår lika tydligt att Abby kanske varken är pojke eller flicka.  Owens bräcklighet finns där. Abbys blodssug. Men det förekommer också en indikation i en scen som varken boken eller svenska filmen innehåller. En bild (mer säger jag inte, men det påverkar tolkningen av slutet). Slutet är detsamma.

Jag kanske stör mig lite på specialeffekterna vid attackerna i den amerikanska filmen, men det är en parantes. Det är kul att jag har båda filmerna hemma i filmhyllan, som i princip inte innehåller den här genren alls… Vampyrfilmer finns där, men kanske inte direkt skräck/rysare.

Det här är en för tidig julklapp från systeryster, som var med under filmnatten igår. Tack, tack, igen!

Annonser

5 thoughts on “Låt den rätte komma in…

  1. Mia Hansén skriver:

    Nu tog jag tag i visning av Let me in. Och fy va dåligt! Det lilla jag gillar i båda filmerna är ungefär samma, men det blir bara en väldigt lam kärlek. Fast klart de är värda att se, det är bara att jag är så nästintill besatt av böckerna 🙂

    Låt den rätte komma in är en av mina topp 3 böcker någonsin, så den svenska filmversionen står inte heller så högt! Du kommenterade Håkan, ja den delen i boken är bara fruktansvärd, det är otroligt skickligt av Ajvide. Bland det värsta jag läst, vilket gör boken så bra. Suparkompisarna är också en favorit. Jag måste läsa om boken, igen, den har ju så mycket!

    • ielinashylla skriver:

      Ja, alltså jag tror att det är fööör svårt att göra en så komplex och älskvärd bok till film. Så jag känner mig ändå ganska nöjd med filmerna i och med att jag fattar att boken är proppfull med perspektiv, relationer, karaktärer och komplicerade förhållanden åt alla håll, att man liksom aldrig kan göra den rättvisa! Boken diggar jag mycket mer än filmerna, men känner mig ändå ganska nöjd med filmerna.

      Jag fascineras ju över det jag känner för Håkan, för det betyder ju att Ajvide Lindqvist verkligen lyckas med skräckbeskrivningen och det här med att ruska om eller väcka känslor… Ja, den är absolut värd att läsas om. Jag läste den igen i somras… (: Andra gången…

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s