Som och inte som ett brev på posten…

Ja, nu är jag hemma igen. Jag har minsta systern med mig för syskontid nu bara hon och jag trodde att jag skulle komma hem till julklappsbytespåsen med minst två pockets i. Men icke sa nicke. Inget har kommit in genom brevinkastet. Inte ens en avi eller annat tecken på att posten fått mitt paket… Jag har dubbelkollat varje skrymsle och vrå vid dörren, gått igenom alla räkningar och julkort. Men det finns inga tecken à la julklappsbyte Large.

Däremot fick jag då en hel del räkningar, julkort och till och med ett paket från Desirée Fredlund med hennes egenutgivna My. Det ska bli väldigt fin och spännande läsning. Och extra kul i och med att jag råkar veta att Desirée bor ganska nära mig dessutom. En personlig hälsning i boken sitter heller aldrig fel, och jag tycker inte att det är fel att skicka med en enkät att besvara.

Hm… Var är mitt paket som jag sett fram emot så mycket?

Lucka 24: Allt för min syster

Jodi Picoult återfinns bakom sista luckan, och lucka 24, med Allt för min syster. Det var med den här boken hon vann mitt hjärta.

”Jag däremot föddes i ett mycket speciellt syfte. Jag är inte resultatet av en flaska billigt vin eller en fullmåne eller ögonblickets kåthet. Jag föddes för att en forskare lyckades koppla samman min mammas ägg med min pappas spermier och skapa en specifik , värdefull genetisk kombination. (…) mitt lilla embryo-jag var speciellt utvalt för att jag skulle kunna rädda min syster Kate.” (sid. 15).

Jag älskar som sagt Picoult för att hon verkligen ställer etik och moral på sin spets.

Och det är redan julafton. Snart är till och med dagen till sin ända. Jag fick inte ett endaste hårt paket som visade sig vara en bok. Men familj och släkt vet att jag är så glad i böcker att det kan vara käsnligt att köpa något jag pratat om ifall, ifall jag ändå gått och gjort ett impulsinköp ändå…

Hur som helst fick jag en låda som föreställer en bok. Perfekt för en bokälskare… Och pengarna jag fått sitter heller inte helt fel, eftersom en del av dem skulle kunna bytas in mot livs levande böcker.

Och mitt bokpaket i julklappsbytet ligger antagligen och bara väntar på mig… Och där ligger ju åtminstone två pockets.

Glashuset

Nu har jag läst ut Rachel Caines Glashuset. Och jag är ganska konfunderad över vad jag tycker om den här boken… Jag känner mig inte pirrigt lycklig över att ha fått ta del av bokens innehåll, som man kan göra när man verkligen faller handlöst för en bok. Jag känner heller inte att jag blir sådär jobbigt eller vemodigt ledsen över att den är slut… Vilket jag också kan känna annars.

Nej, Glashuset lämnar mig inte märkbart berörd, vilket jag hade hoppats. Nu sitter jag och funderar på om det skulle kunna bero på att jag hade för stora förväntningar på boken, eller om det faktiskt inte finns någon direkt förklaring till det jag känner just nu mer än att den här boken bara inte tilltalade just mig på just det där speciella sättet.

Lite sexuella spänningar, alldeles för mycket repliker jag inte riktigt vet om jag tycker känns levande. Och egentligen en ganska bra vampyrhistoria i sig. Morganville. En av de få områdena i världen som fortfarande bebos av stora mängder vampyrer och en av de få zonerna som människor lever med vetskapen om just vampyrerna…

Det som var tilltalande någonstans med Glashuset var de sexuella spänningarna som dyker upp någonstans här och där, och också det facto att det dyker upp karaktärer här och där längs med handlingen som man inte kunnat lista ut på egen hand.

En helt okej bok. Men inte något wow, från min sida.

Den passar säkert andra, men tyvärr inte mig. Fastän detta är en serie och bokens sista kapitel slutar ganska öppet och mitt i någonting, så känner jag inte att jag måste läsa fortsättningen. Men vem vet. Kanske gör jag det ändå…

Lucka 23: En helt vanlig familj

När jag gick på högstadiet läste jag vid ett tillfälle Alice Hoffmans En helt vanlig familj. Det är ett citat ur denna bok bakom lucka 23. Och det är dagen innan dagen med stort J. Tänka sig vad tiden går fort…

”Polly får syn på en hand som sticker ut från en av duscharna  och griper tag om väggen utanför. Utan att tänka på börjar hon springa. (…) Vattnet rinner fortfarande. Polly känner sig fullkomligt iskall. Kanske beror det på allt det här vattnet, kakelväggen, den gröna nyansen i lysrörsljuset. Hon lägger händerna på Amandas axlar och försöker stötta henne. Amanda verkar inte uppfatta att hennes mor är där.” (sid. 24-25).

Jag minns att jag just då i alla fall blev helt tagen av berättelsen, då den berörde… Den handlar om att handskas med ett liv där döden är högst närvarande.

Lucka 22: Bonniers kokbok

Bonniers kokbok är visserligen ganska stor och tung, men innehåller också ganska mycket bra… Bakom lucka 22 hittar vi ett enkelt recept som också är lite juligt.

Ris à la malta

Perfekt efterrätt om man har risgrynsgröt över.

TILL 4 PERSONER:
1 1/2 dl vispgrädde
3 dl kall risgrynsgröt
2-3 msk florsocker
1 tsk vaniljsocker
3 mandariner

1. Vispa grädden och blanda den med gröt, florsocker och vaniljsocker.
2. Skala och skär mandarinerna i bitar. Blanda allt.” (sid. 105).

Huvudredaktörer är Birgit Hemberg och Fredrik Eriksson.

Lucka 21: 1408

Bakom lucka 21, återfinns Stephen Kings novell 1408, en av novellerna i samlingen Allt kan hända.

”Tvärtom. Det finns inga spöken i rum 1408, och har aldrig funnits några. I ett öde hus eller ett gammalt slott skulle jag tro att er kelntrogenhet faktiskt kan skydda er. Men i rum 1408 kommer det tvärt om att göra er mer sårbar. Gör det inte, mr Enslin. Det var därför jag väntade på er ikväll, för att be er, vädja till er att inte göra det.” (sid. 367).

Ett reafynd är vad boken är då den nästintill var gratis. Jag köpte den i februari för några år sedan. Och jag läste novellen efter att ha sett filmatiseringen som bokomslaget pryds av. Novellen är faktiskt någon av de enda novellerna jag tycker om i samlingen som består av 14 berättelser, och filmen är faktiskt ganska bra.

Den är ganska klassisk, skrivet på ett mörkt sätt och man blir irriterad av tanken på att mr Enslin ska bo på hotellrummet när det är så uppenbart att han inte borde… Visst låter det som serverat för skräck eller rysare?

Sankta Psyko

Theorin, Theorin, Theorin… Johan. En nyupptäckt stjärna på min författarhimmel. Mammas stora favorit om man bortser från Mari Ljungstedt. Och mamma har pratat gott om de tre böckerna som skrivits i Ölandskvartetten. Och av mig från bokmässan fick hos samma Sankta Psyko som jag läst nu, med hans autograf och ett tillägnande mamma Ulla.

Och boken var bra! Riktigt bra enligt mig! Jag känner lite John Ajvide Lindqvist-tendenser, och ett mysigt virrvarr av att inte veta vad som är som det verkar och inte. Jag älskar att överraskas för att allt tar vändningar här och där som inte är helt väntat eller rent av oväntat. Det gör att man slutar lita på någon… Till och med huvudpersonen Jan.

Theorin skapar ett snyggt väv mellan nutid, och två dåtider. Den ena dåtiden då Jan jobbade på förskolan Lodjuret och en dåtid då han träffade Rami på Bangen…

Jag var hela tiden rädd att barnen skulle ta skada av att träffa sina psykiskt instabila föräldrar i Jans nutid på förskolan på Sankta Patricia. Som blivande lärare var jag mestadels koncentrerad på den biten. Tänk om, tänk om… För jag visste liksom inte om det var nyttigt eller inte för små barn att eventuellt påverkas av vad föräldrarna som är intagna gjort eller sagt. Därför satt jag och var livrädd när Jan för första gången jobbar natt med en elektronisk barnvakt inne hos barnen… Tänk om han upptäcker att de smider konstiga planer, drömmer mardrömmar eller något annat otäckt… Visst att jag hade fel… Men det visade sig vara ganska nervpirrande emellanåt utan mina egna rädslor och fantasier.

Och Alice sedan. Alice Rami. Anledningen till varför Jan egentligen söker jobbet på Sankta Patricias förskola där barnen går då de har föräldrar som är intagna… Han vill komma närmare Alice som sägs vara en av de intagna… Hon var hans första kärlek, den som påverkat hans liv och hans livsval… Alice som han tror ligger bakom fyra egengjorda mörka berättelser som återfinns i barnens läslåda… Och Alice, som han kallar sin icke-existerande flickvän som hans mamma väntar på att han ska presentera…

Och slutet… Bör ej nämnas såklart, men ligger lite och skaver, på ett bra sätt och med någon grötig fråga eller två som hänger i luften… Jag är den som är för slut som får en att tänka eller undra, snarare än sitta med alla svar eller en ”så var de lyckliga i alla sina dagar”-känsla…

Frågan är vad jag kommer tycka om prisbelönta Nattfåk jag kommer läsa om litet?