Januariläsningen…

Januari månad och den sammanlagda läsningen består i bokväg av:

Johan Theorin – Nattfåk
Desirée Fredlund – My
Johan Theorin – Skumtimmen
Andreas Roman – Mörkrädd
William Heinesen – Gäster från månen och andra berättelser
Anders Björkelid – Ondvinter
Jack Andersson – Det skulle kunna hända dig
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren – Cirkeln

Åtta böcker totalt, vilket inte alls är illa. Och sidmässigt är jag uppe i ungefärliga 2245 sidor sammanlagt.

Nya förälskelser den här månaden står Johan Theorin för, tillsammans med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. En överraskning var också Det skulle kunna hända dig. Och månadens två stora besvikelser, sorry guys, är Björkelid och Heinesen…

Cirkeln

Nej, det har heller inte undgått mig att Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har fått Bokbloggarnas litteraturpris. Omedvetet har jag läst Cirkeln väldigt passande på ett sätt i och med att den lästes ur igårkväll med en katt vid fötterna, täcket värmande omkring kroppen och lampan med fokus på sista 100 sidorna… Och jag tycker att författarna är mycket väl värda priset!

Cirkeln är en bok helt i min smak. Jag var lite nervös ett tag att jag inte skulle tycka att den levde upp till mina förväntningar i och med att det är svårt att ibland läsa böcker med rätta glasögonen på om man hört för mycket positivt om den och därmed brassar på förväntningarna mer och mer. Men trots alla förväntningar tyckte jag att boken levde upp till dem utan tvekan. Det känns jätteskönt!

Jag gillade karaktärerna och känner mig någonstans som Minoo. Jag tyckte det var jättejobbigt när de två första karaktärerna gick bort och kämpade lite med känslosvall med jämna mellanrum medan jag läste. Det är bra betyg enligt mig. För det säger verkligen mycket om karaktärbeskrivningarna och hur jag kan leva mig in i deras situationer med mera…

Häxor. Bergslagen och Engelsfors. Skolan som en plattform för ondska och mörk magi. Vem kan man lita på? Och inte lita på? Sägnena om en utvald som kan kämpa mot det onda… Och en utvald som snarare visar sig omfatta flera utvalda. Alla med sina personligheter, som skapar distans där det kanske snarare borde finnas en stark tillit och ett samarbete… Som upplagt för spänning, konflikter och förändring! Bra upplägg och jag bara längtar till Eld.

Jag kan redan nu ana tendenser till personutveckling hos de kvarstående karaktärerna och mot slutet måste jag nog också säga att jag började gilla rektorn också… Den känslan var lite oväntad genom boken fram tills just då…

Jag har försökt att inte säga för mycket…

Två författarnamn bockas av i boktolvan på en och samma bok. Jag vet inte om man får göra så, men jag misstänker att fler än tolv av författarnamnen jag har skrivit upp kan komma att läsas. Så jag tänker att det kanske ändå jämnar ut sig i slutändan.

Jag kan också avslöja att tre pockets betsälldes samtidigt från cdon, där Cirkeln var den ena, och de andra två består av The Vampire Diaries – två i en:  Uppvaknandet och Kampen av L. J. Smith och Stolthet och fördom och zombier av Jane Austen och Seth Grahame-Smith. L. J. Smith står med i boktolvan, detsamma gäller Jane Austen, även om jag tänkt läsa Emma före den här blodigare tappningen av en klassiker…

Tredje boken i Nordiska utmaningen, check!

Jag siktade in mig på Heinesen som var ett av de få namn som kom upp på biblioteket och som jag kunde sammankoppla med Färöarna… William Heinesen blev det mer sepcifikt och mest för att det var hans Gäster från månen… som fanns inne i hyllan! Jag är inte sådär imponerad eller känner mig dragen till sådan här typ av litteratur tyvärr. Den är för abstrakt någonstans… Eller jag vet inte…

Heinesen imponerade mig inte, och jag orkade inta ta mig igenom hela samlingen av noveller, utan läste tre stycken av dem.

Jag är ändå nöjd med resultatet efter tre lästa böcker i utmaningen, startad av Dantes bibliotek, i och med att jag har kommit i kontakt med böcker som jag kanske inte hade kommit i kontakt med annars! Den finska boken är den bästa boken hittills, den isländska är den intressantaste och det här blev bottennappet… Ja, hittills kanske man ska säga även om jag misstänker att det kan vara bestående…

Önskelista på engelska…

Jag har en liten önskelista på engelska. Den består av tre serier jag skulle kunna tänka mig att läsa på engelska, hellre än svenska. Jag är otroligt sugen på alla tre serier, även om jag vet att jag inte borde tänka på böckerna innan jag har läst en del av hyllvärmarna, som hemma hos mig framför allt utgör nattduksbordvärmare…

The Hunger Games

Det är ganska svårt att vara en av de enda i bokbloggsvärlden som verkar ha gått serien förbi. Jag har fått upp ögonen för serien av Suzanne Collins. Men i och med bokmängden hemma av olästa böcker känner jag att dte får bli lite paus i tanken, även fast jag är väl medveten om att den snart börjar visas på bio. Men som jag diskuterat fram och tillbaka med mig själv om film – bok, så tror jag inte att jag kommer missa varken filmen som är på ingång, eller böckerna. Det finns ju till och med fördelar med att ta filmen före boken ibland…

The Mortal Instruments

Detta är en serie jag envist från början har bestämt mig för att jag vill ta mig an på engelska. Det finns ingen tvekan, fråga mig inte varför. Men om jag ska läsa serien av Cassandra Clare, så är det på engelska serien kommer läsas. Ja, jag kanske ska fastna för första boken i serien först, men efter vad andra sagt, så känns detta som en serie jag skulle kunna tycka om väldigt mycket.

Divergent, Insurgent…

Av Veronica Roth… Ja, det här verkar också vara en serie som skulle kunna falla mig i smaken, och som jag väldigt gärna vill läsa på engelska. Jag vet egentligen inte vad det är som gör mig så säker, mer än att jag tror att jag kan få ut mer känsla om jag tar mig an böckerna på engelska istället för svenska…

Jag läste envist Twilight-serien på engelska och ångrar inte detta, då jag tyckt att svenska översättningarna inte gett så mycket när jag bläddrat igenom dem. Jag hoppas finna den känslan igen! En känsla av att ha valt rätt och en känsla av att vara extra pepp på läsning bara för att det också har inneburit en liten övning i det engelska språket. Jag tycker alltid att det är lite svårt att komma in i engelskan till en början, sedan bara mjuklandar jag och allt känns helt rätt och flyter såsmåningom på!

För att inte kunna glömma!

Jag glömmer så ofta bort att skriva upp författarnamn eller på allvar boktitlar, serietitlar och annat viktigt när jag egentligen borde. För sedan kommer ett litet vakum av glömska och allt det där är bara bortblåsat. Så nu blir det en önskelista, som också kan ses som en brasklapp till mig själv, med författarnamn boktitel med tillhörande bild, som jag verkligen, verkligen skulle vilja läsa inom en snar framtid…

Först och främst måste jag skriva upp Amanda Hellberg. Jag hörde talas om Styggelsen någon gång 2008 genom svt, och sedan dess har jag velat läsa boken, men liksom bara glömt av att den finns och inte kunnat komma på titeln, eller författarnamnet. Jag tackar för gott författande från Hellbergs sida eftersom jag nu åter har snubblat över hennes namn i samband med alla lovande ord om hennes senaste Tistelblomman. För frågan är när jag annars hade snubblat över hennes namn? Ja, jag har snubblat över Döden på en blek häst som titel någon gång, men liksom inte förrän nu gjort den riktiga kopplingen!

Sedan hörde jag som först talas om Sara Stridsberg genom tv4. Detta var innan jag på allvar börjat upptäcka bokbloggarnas värld, och det här var första gången jag satt hemma riktigt förkyld och uttråkad på flera år och helt enkelt bara började kolla på Malous morgonpass som gick efter nyheterna under vardagarna. Det fanns ingen bättre på TV och det var tydligen i samband med att det börjat susa om Darling River. Skådespelaren Eva Rexed läste ett stycke från boken med sådan inlevelse och kontakt med språket att jag hoppades att Malou skulle låta henne läsa hela boken. För min del hade det varit skitsamma om det tagit flera dygn… Jag blev alldeles förtrollad. Men skrev jag upp författarnamn och titel? Nix. Fast här kom jag i alla fall ihåg titeln, mest för att jag lagt ordet ”darling” på huvudet den dagen… Men det var det enda som kom med då.

Så nu tänkte jag också passa på att skriva upp författare och titel på nästa omsusade bok i bloggvärlden – Felicia försvann av Felicia Feldt. Alla verkar har blivit gripna, tagna och sorgsna över att ha fått ta del av Felicias barndomsskildring som är allt annat än ljus och sockersöt. Jag är säker på att jag också kommer reagera, men jag vill ändå veta… Och den här gången gör jag rätt. Jag skriver upp titel och författare. Fastän den här boken kanske borde vara lätt att minnas – namnet i titeln och på författaren är av förklarliga skäl Felicia… Men kommer jag komma ihåg det utan att skriva upp det? Var inte så säkra…

Strindberg, och två till…

Lyrans noblesser har i samband med August Strindbergs födelsedag (igår) öppnat upp en ny tematrio. Man ska berätta om tre stycken svenska klassiker man gillar, med eller utan Strindberg. Eftersom jag läst en Strindberg, hamnar han på listan, trots att jag hade ett sjå att komma in i boken… Sedan har jag faktiskt kommit fram till två namn till – en kvinna och en man.

1.

Hjalmar Söderberg. Första namnet värt att nämnas blir Söderberg. Jag tycker att Pälsen är en riktigt läsvärd novell. Jag minns att jag inte all förstod den i gymnasiet och ettan när jag kom i kontakt med den som först, men alla bitar föll på plats när jag läste den igen 19+ i ålder. Jag tycker Söderberg skriver med mycket känsla och Historietter innehåller både större eller mindre större pärlor till noveller, där Pälsen verkligen är väl förtjänt sitt goda rykte.

2.

August Strindberg. Det enda jag på allvar läst av Strindberg är vad som brukar kallas hans genombrottsroman, Röda rummet. Jag hade som sagt lite svårt att komma in i boken först. Både i berättandet och i alla olika perspektiv. Men när jag väl landade i det, måste jag säga att jag tycker att även denna roman är en riktigt läsavärd bok. Det krävs ju trots allt en del tålamod somliga gånger att ta sig an klassiker. Och Strindberg är en väldigt god berättare.

3.

Fredrika Bremer. Bremer fångade mig i Familjen H*** med klipska replikeringar. Hon skildrar en kvinnas vardag i den övre klassen. Giftemålets betydelse särskilt för kvinnan av lägre status, männens betydelse och litteraturen som uppenbarligen är ett samtalsämne med jämna mellanrum som verkar tyckas vara mest ämnat männen enligt männen själva… Jag använde faktiskt två replikeringar i min uppsats i svenskan från Bremers roman, där båda citaten handlade om just litteratur. Tack, än en gång, Bremer!

Att ha sett filmen först…

Sista tiden har jag börjat tänka på det här med film före bok, eller bok före film, i de fall där filmer är baserade på böcker. Jag vet inte vad som är det bästa egentligen. Ibland har jag känslan av att det kan vara bra att se filmen före boken, för att filmen annars blir en stor besvikelse. Samtidigt som en film som inte tilltalar kanske inte lockar mig att läsa boken. I och för sig är jag ganska klok nu för tiden och kan se film för vad det är och bok för vad det är, så det kanske inte är ett hinder. Tycker jag att det finns potential eller ingredienser i filmen som jag skulle kunna tänka mig är ne bra historia trots allt, så kanske jag kan bortse från känslor gentemot filmen…

Men sedan är det det här med lathet. Man blir ändå lätt lat och tänker att man ändå har sett filmen somliga gånger. Så då kanske man helt enkelt inte tar sig an den där boken i alla fall… Och läser jag boken först å andra sidan kan jag bli lite rädd för att se filmen. Mest för att många frågor som ”Hur ska de lyckas med det här?” och ”Kommer jag bli alldeles för besviken?”, dyker upp. Så jag kan bli feg ibland. Andra tankar kan vara: ”Hoppas de inte ändrat slutet!” och ”Tänk om de missar det jag tycker är själva själen av berättelsen!”…

Jag antar att det inte finns några rätt eller fel. Man får börja i ena eller andra änden och hoppas att man tar ett bra beslut. Också efterföljande beslut i och med att man sedan har valmöjligheten att gå vidare eller inte gå vidare och läsa boken eller se filmen.

Jag lånade Sagan om ringen-triologin av en kompis och är ganska beredd att försöka mig på första boken. Jag har hört väldigt många säga att filmerna är bättre än böckerna. Men det får jag inte lyssna för mycket på innan jag själv har testat. Jag har också hört att böckerna är väldigt läsvärda, vilket jag borde komma ihåg. J. R. R. Tolkien står ju också med på min Boktolva. Så jag känner att det kan vara ytterligare ett motiv att ta sig an boken som även är en klassiker.

Jag såg också Never Let Me Go för någon kväll sedan. Kazuo Ishiguro är författaren bakom boken med samma namn. Och jag tyckte att filmen berörde mig, trots att jag inte alls var beredd på historien. Jag hade inte hört talas om den innan jag såg filmen och jag hade inte förstått i vilket sammanhang karaktärerna i filmen existerade. Jag är med det också ganska nyfiken på hur den här historien ser ut med svarta bokstäver på vitt papper – alltså i bokform. Filmen fångar ju ändå den lite mörka, dystra känslan, trots att den är filmatiserad med ganska ljusa färger, om än kanske lite dovare…

Okej att jag kanske vet hur allting slutar efter att ha sett filmerna. Men ibland vet vi ju också att filmsluten inte alltid är identiska med boksluten. Och även om jag har läst boken först, eller sett filmen först, så är det samma sak. Jag vet hur allting potentiellt slutar. Eller hur? Om detta inte hindrat mig från att se filmen, så borde det inte hindra mig från att läsa boken heller!

Det skulle kunna hända dig

Jack A, Det skulle kunna hända dig, e-bok…

Ja, det är grabbperspektiv och en mansgrisad ärlighet i boken. Men jag köper det ändå. Jag känner stundom ingen sypmati för bokens huvudperson och du, samtidigt som jag ibland inte kan låta bli att känna med honom, fast jag vill att han vissa gånger bara ska sluta umgås med sina polare som bara acceperar en sida av honom och att de kan sluta lägga sig i hans känslor för Angelina.

Det är en rörig, hemsk, lite äcklig och ironisk bok med glimten i ögat. Jag försöker inte säga att den är dålig, utan bra, och utan tvekan en klass för sig! Dalai Lama, Lao Tzu och Jävlaranamma, är ständigt där.

Flera gånger vill jag bara blunda, slå huvudpersonen lätt i huvudet eller bara skrattskrika. Det skulle kunna hända dig framkallar en hel del reaktioner. Sexscenerna är lagom detaljerade, känns inte konstlade eller placerade där utan anledning. Klart att det perspektivet kräver sin plats, när huvudpersonen befinner sig där han befinner sig i livet! Fest, alldeles för mycket alkohol, alldeles för mycket sex och lite känslor, rå grabbhumor…

Jag kan inte låta bli att känna uppgivenhet. Hur många grabbar känner igen sig? Finns det många män av den här sorten? En skrämmande tanke, samtidigt som jag inte tror, eller hoppas, att det procenttalet är jättehögt.

Tematrio med skrivande svenskor…

Jag tänkte passa på att presentera min trio av skrivande svenskor. Efter lite hit och dit, och efter att ha rannsakat både min barndom, bokhylla och i andra fack med minnen, har jag efter lite om och men faktiskt kommit fram till tre namn värda varsin plats. Jag kan väl nämna något namn som jag hade tänkt ta med på listan, men som jag helt enkelt låtit bli av olika anledningar… Tack Lyrans noblesser för ännu en trevlig tematrio!

1.

Astrid Lindgren. Som jag skrev upp som första författare utan att tveka. Jag älskar hennes sätt att skriva, berätta, dra mig tillbaka till min barndom och känna igen mig i historier som egentligen inte liknar min barndom alls ibland… Hon skriver allt från realism till fantastiska världar och berör vardagen, men också döden på ett sätt som bara Astrid Lindgren kan. Madicken, Barnen i Bullerbyn, Rasmus på luffen, Mästerdetektiven Blomkvist och Emil i Lönneberga. Och inte att förglömma Mio, min Mio och Lotta på Bråkmakargatan. Den enda karaktären som aldrig riktigt lockat mig är Pippi Långstrump… Även om jag gillar henne mer nu, än som barn.

2.

Liza Marklund. Frågar jag min bokhylla blir svaret absolut Liza Marklund. Jag har alla hennes böcker om Annika Bengtzon förutom den nyutkomna. Och jag tycker om hennes sätt att skriva och jag upplever verkligen att jag känner den där Annika som tack gode, inte är alldeles för perfekt, utan har sina fel och brister. Jag upplever att jag fortfarande rycks med i Marklunds berättande, och tycker att hennes samarbete med James Patterson var riktigt intressant… Jag tycker på ett sätt att det är otroligt att hon skrivit så många böcker om Annika Bengtzon, att Marklund inte tröttnat, eller jag som läsare. Det krävs nog en del för att ro hem något sådant.

3.

Moa Martinson. Trots att jag bara läst Mor gifter sig, så tycker jag att Martinson förtjänar en plats på listan. Mia i boken är Moa själv som ung, så boken har självbiografisk karaktär och skildrar en verklighet på 1900-talet som är alldeles chockerande, men sann för många. Mia växer nämligen upp i en lägre arbetarklass och livet är varken lätt för henne, eller hennes mor. Jag borde läsa efterkommande två böcker i serien om Mia – Kyrkbröllop och Kungens rosor. Jag minns att Moa hoppas lite i berättandet i första boken, barndomen berättas med vissa hopp bakåt i tiden. Hur som helst upplevde jag det inte som särskilt störande…

Jag hade tankar om att sätta Selma Lagerlöf på listan, men eftersom jag bara läst två noveller av henne, kändes det inte helt rätt. Jag slog också lite med tanken om att sätta upp några bra ungdomsförfattare då jag fastnat en del för Johanna Thydell och Jenny Jägerfeld, men kom fram till att välja tre författare jag tycker skriver på en lite annan nivå… När jag funderade på ungdomsförfattare dök också Emma Hamberg upp…

Frågar man bokhyllan hade även Åsa Larsson eller Camilla Läckberg kunnat hamna på listan, men jag tycker att dessa två författare, som är bra, men ibland väldigt ojämna i berättandet, inte förtjänar platserna just på grund av det. Ettan på listan var det aldrig något snack om. Inte det allra minsta!

Status: Likgiltig…

Ja, jag vet inte vad jag är på för humör just nu. Jag vill inte pilla mer med uppsatsen för dagen, jag har ingen lust att läsa. Jag känner en förkylning runt hörnet och har också insett att opponenten eventuellt inte tycker att jag diskuterar i min uppsats och det ena med det tredje. Jag visste inte att det skulle behöva vara såhär jobbigt med en C-uppsats. Jag hade heller ingen aning om att jag skulle ifrågasätta mig själv så pass hårt att jag flera gånger idag bara har velat ge upp, gå och lägga mig och inte vakna på länge.

I och för sig känns vila som ett bra alternativ såhär på kvällskvisten när jag är lite småsnörvlig och tycker att jag använt det mesta av energin jag har till att fixa, pilla, ifrågasätta, känna mig allmänt uppsatsschizofren. Nu har jag hamnat i något slags svävande läge av likgiltighet och jag tror att det är ett starkt tecken på att det är dags att lämna datorn, uppsatsen och försöka hitta mig själv innan läggdags…

Sverigedemokraterna som jag granskat ur ett rättviseperspektiv, får vänta snällt tills imorgon…