Idag på bussen hemåt hörde jag busschauffören sitta och prata med en man där de bland annat kom in på ämnet böcker. Busschauffören menade att man kan läsa mycket och lära sig något (genom att läsa fakta), men att romaner var… Ja, inte lika nyttigt enligt honom, eller kanske till och med inte nyttigt alls.
Jag håller inte alls med. Romaner ger något som inte faktatexter alltid ger – mer känsla, starka perpsektivtaganden och jag tycker inte att det är sant att man inte kan lära sig något av att läsa romaner. Man kan lära sig och på olika plan!
- Man utvecklar språket (vilket är fakta- och romantextens gemensamma grund). Här ingår ordkunskap, påfyllning i ordförrådet och meningsbyggnad m.m.
- Man utvecklar sin genrebevandring (tänk så många romaner och så många olika genrer och en uppblandning av genrer).
- Man kan komma i kontakt med andra världar och dimensioner än den egna (vilket framför allt kanske rör SF och fantasy, men också andra verkligheter än den egna som biografier till exempel kan leverera).
- Man får ta del av känslor, tankar och perspektiv (som liknar och inte liknar det egna). Perspektiv tycker jag är ett viktigt ord i sammanhanget eftersom jag anser att man kan tolka de flesta romaner och karaktärer som ett perspektiv. Det spelar ingen roll om romanen inte är verklighetsbaserad, också fiktiva romaner och romanfigurer kan beröra, få en att känna och förstå…
- Man utvecklar sin egen fantasi och stimulerar hjärnan.
Jag har säkert glömt någon punkt och jag är absolut inte emot faktaböcker eller texter, utan försöker bara poängtera att romanen är minst lika viktig och lärorik som en faktatext. Bara man vet vad romanens ramar innebär, så har man gått med på spelreglerna, vilka är att romanen är fiktiv eller ett självbiografiskt perspektiv (där man vet att det säkert finns olika tolkningar på samma situationer beroende på vems perspektiv man tar eller följer). Ibland tror jag till och med att romanen ger så mycket mer eftersom den förmedlar känslor som är så mycket starkare än i en faktatext… För själva grejen med fakta är ju ofta att det ska vara så objektivt som möjligt, men det subjektiva får ta mer plats i romanens värld.
Hade romaner inte berört eller känts viktiga, tror inte jag att vi hade kallat vissa böcker för klassiker. Eller kallat böcker för prisbelönade, populära, fantastiska eller något annat positivt. För då hade vi inte känt att de betydde så mycket att vi arrangerade något runt omkring de där böckerna som vi kallar romaner. Vi skulle inte recensera, skapa bokklubbar, bokmässor eller starta upp bokakademier. Då hade vi inte bemödat oss att genrebestämma dem heller.
Länge leve romanen!
