Earth Hour

För fjärde året i rad ska jag släcka mina lampor mellan 20.30-21.30. Jag har som princip också att inte låta TV:n stå på. Jag tänker mig favorit i repris och kommer satsa på att ha ett symboliskt levande ljus tänt och sitta och läsa med det som ljuskälla. Detta gjordes förra året, eller om det var året innan dess, då jag läste En ö i havet under denna timma.

Det finns väldigt effektfulla klipp från några av världens största städer, när de släcker ner stora ytor av ljus under denna timma. Kika gärna på youtube. Jag tänkte bjuda mig själv på lite gott till läsningen. I år ska jag sluka det jag hinner på en timma i Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Efter Earth Hour ska jag även försöka se en skräckfilm med katten …

Earth Hour för miljön och jordens skull!

 

Annonser

Skräck – boken som Gud glömde

Mattias Lindeblads bok införskaffades genom min minsta syster och jultidningsförsäljningen i höstas. Skräck – boken som Gud glömde har sedan jag fått hem den i julas legat och pockat på min uppmärksamhet, även om jag inte känt mig helt manad  förrän nu. Jag trodde att boken skulle ta ett tag att ta sig igenom – men faktum är att bokens 360 sidor slukas med lätthet eftersom man vill bläddra vidare, läsa mer, veta mer, få ännu fler perspektiv på det här med skräck.

Mattias Lindeblad är sedan tidigare känd från TV, radio och han kopplas säkert ihop med hårdrocken, då han skrivit två böcker om hårdrock 2008 och 2010. Eftersom han också är skräckfantast och eftersom skräck och hårdrock faktiskt hör ihop på många sätt, så antar jag att den här boken har uppkommit väldigt naturligt. Lindeblad håller en personlig touch genom att vara just personlig och blanda upp detta med fakta, intervjuer, filmtips, listor, med mera.

Mattias Fyhr, docent i litteraturvetenskap med inriktning gotik och skräck intervjuas. Han är tillika föreläsare på Högskolan för lärande och kommunikation här i Jönköping. Jag har själv haft honom som föreläsare både i svenskan och i fristående kurser. Andreas Roman intervjuas också. Han är författaren bakom bland annat Mörkrädd. Nu när det också framkommer i intervjun att alla hans böcker på ett sätt hör ihop – åh, vad sugen man blir på att läsa dem då och försöka inse vart trådarna flätas samman. Regissörer, skådespelare, bandmedlemmar (bland andra Joacim Cans) intervjuas.

Boken kanske mestadels tar upp filmen som skräckmedie. Men det blir också en summa och helt naturligt då det är mest den vägen Mattias Lindeblad själv har tagit del av skräckkulturen. Seriealbum, böcker och musik är naturligt andra medier. Konst snuddar boken också vid – både klassisk konst och dagens populära tecknare, exempelvis Hans Arnold.

Skräck – boken som Gud glömde leker självklart med Huset som Gud glömde. Filmerna som omtalas är mest de klassiska, men även några av 2000-talets filmer tas upp, bland annat vissa av remakesen. Dawn of the Dead är en sådan film där både originalet och remaken tas upp. Båda med speciella kvalitéer. Den nyskapade filmen är också högst kontroversiell eftersom zombien för första gången blir snabb och ett snäpp otäckare och samtidigt accepteras. Andra filmer som man inte kan lämna onämnda i dessa sammanhang är Motorsågsmassakern som följdes av en ramaskridebatt i hela världen. I många länder fick den inte visas förrän 2000-talet närmade sig. Andra filmer är Coppolas Dracula eller tyska stumfilmen Nosferatu. Psycho och Hitchcock nämns bland många, många titlar och regissörer.

Boken innehåller en lättsam stämning, humor och lite ironi. Mattias Lindeblad uppfattar jag som en man med självdistans och en man med självrespekt. Han accepterar att han inte alltid gjort de bästa valen i livet när det kommer till skräckfilmen – som när han vid olämpligt tillfälle visat den första kategorin film (som jag själv pratat om på bloggen) för ett gäng tjejer. Summan av kardemumman den gången var att det blev dålig stämning och han fick skämmas ganska mycket över sitt val av VHS i bandspelaren just där och då. Jag kan också glädja mig åt att han kanske då insåg att han inte reflekterat över kvinnovärdet i sådana filmer, men kanske började reflektera över detta från och med nu.

En av listorna i boken tar upp havets bestar där hajen toppar listan med olika filmer – Jättehajen, Hajen och också Open Water. Jag har själv sett sista filmen och kommer ihåg den som ganska långdragen. Jag älskar kommentaren eller texten som tillhör filmen: ”Hungriga hajar cirkulerar runt ett par fritidsdykare som blivit kvarlämnade av misstag mitt ute på öppet hav utanför Bahamas. Trots att filmen spelades in i hajtäta vatten blev ingen av skådespelarna attackerade en enda gång. Sägs vara baserad på en verklig händelse.” Längre ner finns ännu en kommentar tillägnad filmen: ”Chris Kentis har verkligen jobbat för att filmen ska kännas dokumentär. Det enda kruxet är egentligen att få ihop vem sjutton det är som håller i kameran …”. (sid. 205).

Klockren, intressant och engagerande läsning. Just nu vill jag kasta mig över skräcken – film som bok, men jag blir också nyfiken på seriealbumen som kanske var som mest populära innan jag ens var tilltänkt … Och jag vill kunna se ännu fler kopplingar mellan musik, text och skräckfilmerna som Lindeblad nämner.

Mycket värd läsning! Den skulle dessutom kunna passa mamma och pappa, likväl som min syster.

 

Bloggen har egen.

Yes. Nu har min blogg fått en alldeles egen mejladress så att bloggmejl slipper beblanda sig med mina privata. Det känns lite bättre. Ett litet steg i rätt riktning. Dessutom slipper jag förhoppningsvis allt för mycket skräpmejl. Goodie!

 

50 böcker som förändrade världen

I natt bläddrade jag igenom bokreaköpet Böcker som förändrade världen – de 50 viktigaste böckerna genom tiderna av Andrew Taylor. Det är en faktabok där Taylor har sammanställt de femtio viktigaste böckerna från Homeros Illiaden till dagens Harry Potter och De Vises Sten av J. K. Rowling. Jag hade en sådan där natt i natt, när alla drömmar dränerar en på energi och man vaknar med hjärtklappning, rädsla i halsgropen och mår allmänt uppstressat. Så jag kopplade av lite med den här innan jag släckte lampan igen.

Ulrika Junker Miranda är den som försvenskat vissa delar av boken lite, samt översatt. Bland annat är Bibeln bearbetad av henne för att faktarutan ska passa bra ihop med svenska översättningar av Bibeln och sådär. Koranen finns med, samt telefonkatalogen. Det mesta består av skönlitteratur och klassiker ändå. Av de femtio verken som presenterats har jag skummat vissa delar av Bibeln, samt läst Don Quijote av Cervantes. Jag har också läst Harry Potter-böckerna, dock ej ännu bok nummer ett som är den som omnämns.

Annars är jag nyfiken på Illiaden, Stolthet och fördom (Jane Austen), En julsaga (Charles Dickens), Madame Bovary (Gustave Flaubert), Krig och fred (Leo Tolstoy), Osysseus (James Joyce), 1984 (George Orwell) och Det andra könet (Simone de Beauvoir). Det är de åtta böcker som lockar mest, även om det finns fler man skulle vilja kika närmare på. T.ex. Tusen och en natt eller Den unge Werthers lidande (Johann Wolfgang von Goethe).

Jag tror annars att det här är en bra bok att använda i kommande svenskundervisning.

 

Blodläge

Johan Theorins bok tre, i Ölandskvartetten, Blodläge, är mer än okej och mer än bra, men någonstans inte alls så bra och magisk som Nattfåk. Det är något i själva handlingen, i sättet att berätta som gör att den magiska udden inte helt är där.

Boken innhåller också en del nya grepp, som att vissa kapitel börjar med samma dialog som kapitlet innan, men att det är olika människors perspektiv i de olika kapitlen – detta har jag inte sett i Theorins böcker förut och någonstans känns det inte helt fulländat, även om det kan vara ett väldigt intressant perspektiv eller grepp. Men de tillför vid dessa tillfällen inte något i stort till berättelsen, så jag antar att det är där det faller lite.

Jag kanske är lite besviken, men tycker ändå att boken är mer än bara bra. Det är fortfarande så att karaktärerna känns äkta, även om jag helt plötsligt känner att min relationen till Gerlof inte är lika stark. Varför? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det själv …

Relationsmässigt, är Theorin väldigt bra på att plocka fram det där lilla mellan människor – att både älska och hata någon på samma gång, att relationer kan vara ansträngda på grund av likheter eller olikheter, att barndomen påverkar oss och att sjukdomsdomar också påverkar.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att porrindustrin skulle komma in i berättelsen. Men det gör den. Sveriges sjuttiotal, svensk porrguldålder … Och detta påverkar såklart också människors relationer till varandra på olika sätt. Det är lite tragiskt omrking detta element, eftersom det är skillnad på att vara man eller kvinna i den här industrin.

Vid ett tillfälle mot slutet gjordes något för mig oförlåtligt. Jag hade aldrig kunnat leva med någon som gjort som denna personen gjort (och då talar jag inte om pyromani, mordförsök på främlingar, nej, utan det handlar om en närstående …).

Jag önskar att boken känts fulländad och magnifikt magisk, men där slår ingen av böckerna hittills Nattfåk. Med spänd förväntan inväntas bok nummer fyra i kvartetten …

 

Skräckfilm – genus?

Jag kom att tänka på en sak nu när jag lånat en liten tymplig hög med skräckfilmer från min syster. Det här med genus och skräckfilm – manligt och kvinnligt – existerar det ingen jämställdhet alls i vissa skräckfilmer? Okej, om det kanske handlar om psykopater och kvinnohatiska män och att man på den vägen kommer in på kräkreflexerande kvinnoideal, eller en skillnad på värde, behandling med mera, bara för att kvinnan är kvinna. Men när det kommer till de där filmerna när alla kvinnor av någon anledning är ohälsosamt pinnsmala och verkar ha silikonbröst – så undrar jag ibland om det är meningen att endast grabbar ska se de filmerna? Långt ifrån alla filmer är här – men jag kan bli så trött när de är det. Det blir ibland nästan porrfilm på sina ställen, och mannen dominerar oftast kvinnan och hon känns mer som ett sexobjekt eller en statussymbol för mannen, eller något i den stilen.

Nu, när jag fått raljera över ”de” typerna av skräckfilm, vill jag bara hylla de filmerna som inte verkar ha skapats för män. De som även kvinnor kan kolla på utan att det porrigt sexuella tar över. Stor applåd! Det tenderar nämligen att inte luta åt komedihållet, som jag känner att det ibland (tyvärr) gör med den första kategorin skräckfilm. Jag gillar filmerna där kvinna, eller man, kan vara starka karaktärer utan att behöva kännas som karikatyrer, stereotyper eller förutsatta på grund av kön. Jag vet att jag generaliserar lite, men jag blir så himla trött på skräckfilmer av den första typen att jag nästan kan känna mig kränkt av dem ibland. Mest för att jag tycker att karaktärerna i mångt och mycket inte är vardagsnära, trovärdiga eller äkta. Och jag kom och tänka på de här tankarna nu när jag innan idag snabbrecenserade två filmer per sms. Jag brukar alltid rapportera vad jag tycker om skräckfilmerna till min syster, och hon rapporterar oftast åt andra hållet också.

Någonstans kan jag inte låta bli att undra, om det är filmer som inte bygger på böcker, som tenderar att tillhöra första kategorin? Jag tänker att böcker oftast blir som bäst om man har trovärdiga och på ett sätt verkliga karaktärer – och ibland känns det som att det är så långt ifrån sanningen man kan komma med första kategorin filmer. Jag vet inte, eller påstår att jag har alldeles rätt, men det är en spontan tanke.

Observera att jag heller inte menar att det bara är filmer som bygger på böcker som är trovärdiga eller bra. För det tror jag inte. Den spontana tanken kvarstår dock att jag tror att de flesta filmer som bygger på böcker är trovärdiga – att de oftast inte faller på karaktärbeskrivningar.

Rätta mig gärna om jag har fel, eller släng iväg ett skräckfilmstips om inte annat. Eller boktips för den delen. Det är ju trots allt en bokblogg det här, fastän film också får ta lite plats då det ju är en annan typ av berättande …

 

Dokumentation

Ja, nu när jag varit på födelsedagspresenträd i stan här om dagen inhandlade jag också ett block på självaste Lagerhaus. Jag tänkte att nu är det dags att börja hålla reda på vad jag läser igen (senast jag gjorde detta var i högstadiet). Nu inser jag att det är ett bra tag sedan och nu ska jag starta upp igen. Dock har jag ingen vidare koll på vad exakt jag läst senaste åren – så jag startar en ”Ielinashylla”-dokumentation.

Ja, jag vet att det finns dokumenterat här på internet, men jag kan nu utan ström bläddra i detta block för att se vad jag faktiskt läst och inte läst sedan bloggen startade den 27/8-2011. Som blivande lärare vet jag att dokumentation är mycket viktigt, och jag ska försöka hålla lite koll på mig själv och mitt skönlitterära läsande – det jag tagit upp mer frekvent efter att ha startat upp bloggen.

Ja, och jag vet också att bilderna är lite mysigt suddiga. Det bjuder jag på! Lika mysigt tycker jag det är att dokumentera det jag läser med mindmapping. Jag älskar att mindmappa – tycker det är lite som att pyssla. Kanske till och med lite som att skapa konstverk. Jag gillar ju att skriva, teckna och är ganska rädd för färg – men eftersom bloggen är rosa (en av de färger jag i princip aldrig bär, men gärna piffar upp vardags-/sovrummet med) – så blir det svart, vitt och rosa som är de återkommande elementen i blocket och i mindmappingen.