Blodläge

Johan Theorins bok tre, i Ölandskvartetten, Blodläge, är mer än okej och mer än bra, men någonstans inte alls så bra och magisk som Nattfåk. Det är något i själva handlingen, i sättet att berätta som gör att den magiska udden inte helt är där.

Boken innhåller också en del nya grepp, som att vissa kapitel börjar med samma dialog som kapitlet innan, men att det är olika människors perspektiv i de olika kapitlen – detta har jag inte sett i Theorins böcker förut och någonstans känns det inte helt fulländat, även om det kan vara ett väldigt intressant perspektiv eller grepp. Men de tillför vid dessa tillfällen inte något i stort till berättelsen, så jag antar att det är där det faller lite.

Jag kanske är lite besviken, men tycker ändå att boken är mer än bara bra. Det är fortfarande så att karaktärerna känns äkta, även om jag helt plötsligt känner att min relationen till Gerlof inte är lika stark. Varför? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det själv …

Relationsmässigt, är Theorin väldigt bra på att plocka fram det där lilla mellan människor – att både älska och hata någon på samma gång, att relationer kan vara ansträngda på grund av likheter eller olikheter, att barndomen påverkar oss och att sjukdomsdomar också påverkar.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att porrindustrin skulle komma in i berättelsen. Men det gör den. Sveriges sjuttiotal, svensk porrguldålder … Och detta påverkar såklart också människors relationer till varandra på olika sätt. Det är lite tragiskt omrking detta element, eftersom det är skillnad på att vara man eller kvinna i den här industrin.

Vid ett tillfälle mot slutet gjordes något för mig oförlåtligt. Jag hade aldrig kunnat leva med någon som gjort som denna personen gjort (och då talar jag inte om pyromani, mordförsök på främlingar, nej, utan det handlar om en närstående …).

Jag önskar att boken känts fulländad och magnifikt magisk, men där slår ingen av böckerna hittills Nattfåk. Med spänd förväntan inväntas bok nummer fyra i kvartetten …

 

5 reaktioner på ”Blodläge

  1. Eli skriver:

    Kanske är kopplingen till Gerlof inte lika stark för att magin inte finns där? Jag vet inte heller, men jag håller med dig. Jag tycker också Nattfåk är den bästa i serien och jag tycker det är synd att Blodläge helt saknar magin. Helt klart den sämsta i serien!

    • ielinashylla skriver:

      Ja, visst är det så. Något saknas, men det kanske är magin? Och därför förlorar man relationen lite till Gerlof också. Jag hoppas att sista boken i kvartetten kan ta tillbaka magin! Det är mer tolkningsbart i ”Nattfåk” med. I den här boken är allting sagt på något sätt, redan betsämt …

      • Monika skriver:

        Precis så var det. Nu när jag läser det du skrivit i din kommentar så förstår jag äntligen vad som var fel med Blodläge. Allting berättades och bestämdes åt mig. Jag fick inte tro något själv, som jag fick med Nattfåk.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s