Skräck – boken som Gud glömde

Mattias Lindeblads bok införskaffades genom min minsta syster och jultidningsförsäljningen i höstas. Skräck – boken som Gud glömde har sedan jag fått hem den i julas legat och pockat på min uppmärksamhet, även om jag inte känt mig helt manad  förrän nu. Jag trodde att boken skulle ta ett tag att ta sig igenom – men faktum är att bokens 360 sidor slukas med lätthet eftersom man vill bläddra vidare, läsa mer, veta mer, få ännu fler perspektiv på det här med skräck.

Mattias Lindeblad är sedan tidigare känd från TV, radio och han kopplas säkert ihop med hårdrocken, då han skrivit två böcker om hårdrock 2008 och 2010. Eftersom han också är skräckfantast och eftersom skräck och hårdrock faktiskt hör ihop på många sätt, så antar jag att den här boken har uppkommit väldigt naturligt. Lindeblad håller en personlig touch genom att vara just personlig och blanda upp detta med fakta, intervjuer, filmtips, listor, med mera.

Mattias Fyhr, docent i litteraturvetenskap med inriktning gotik och skräck intervjuas. Han är tillika föreläsare på Högskolan för lärande och kommunikation här i Jönköping. Jag har själv haft honom som föreläsare både i svenskan och i fristående kurser. Andreas Roman intervjuas också. Han är författaren bakom bland annat Mörkrädd. Nu när det också framkommer i intervjun att alla hans böcker på ett sätt hör ihop – åh, vad sugen man blir på att läsa dem då och försöka inse vart trådarna flätas samman. Regissörer, skådespelare, bandmedlemmar (bland andra Joacim Cans) intervjuas.

Boken kanske mestadels tar upp filmen som skräckmedie. Men det blir också en summa och helt naturligt då det är mest den vägen Mattias Lindeblad själv har tagit del av skräckkulturen. Seriealbum, böcker och musik är naturligt andra medier. Konst snuddar boken också vid – både klassisk konst och dagens populära tecknare, exempelvis Hans Arnold.

Skräck – boken som Gud glömde leker självklart med Huset som Gud glömde. Filmerna som omtalas är mest de klassiska, men även några av 2000-talets filmer tas upp, bland annat vissa av remakesen. Dawn of the Dead är en sådan film där både originalet och remaken tas upp. Båda med speciella kvalitéer. Den nyskapade filmen är också högst kontroversiell eftersom zombien för första gången blir snabb och ett snäpp otäckare och samtidigt accepteras. Andra filmer som man inte kan lämna onämnda i dessa sammanhang är Motorsågsmassakern som följdes av en ramaskridebatt i hela världen. I många länder fick den inte visas förrän 2000-talet närmade sig. Andra filmer är Coppolas Dracula eller tyska stumfilmen Nosferatu. Psycho och Hitchcock nämns bland många, många titlar och regissörer.

Boken innehåller en lättsam stämning, humor och lite ironi. Mattias Lindeblad uppfattar jag som en man med självdistans och en man med självrespekt. Han accepterar att han inte alltid gjort de bästa valen i livet när det kommer till skräckfilmen – som när han vid olämpligt tillfälle visat den första kategorin film (som jag själv pratat om på bloggen) för ett gäng tjejer. Summan av kardemumman den gången var att det blev dålig stämning och han fick skämmas ganska mycket över sitt val av VHS i bandspelaren just där och då. Jag kan också glädja mig åt att han kanske då insåg att han inte reflekterat över kvinnovärdet i sådana filmer, men kanske började reflektera över detta från och med nu.

En av listorna i boken tar upp havets bestar där hajen toppar listan med olika filmer – Jättehajen, Hajen och också Open Water. Jag har själv sett sista filmen och kommer ihåg den som ganska långdragen. Jag älskar kommentaren eller texten som tillhör filmen: ”Hungriga hajar cirkulerar runt ett par fritidsdykare som blivit kvarlämnade av misstag mitt ute på öppet hav utanför Bahamas. Trots att filmen spelades in i hajtäta vatten blev ingen av skådespelarna attackerade en enda gång. Sägs vara baserad på en verklig händelse.” Längre ner finns ännu en kommentar tillägnad filmen: ”Chris Kentis har verkligen jobbat för att filmen ska kännas dokumentär. Det enda kruxet är egentligen att få ihop vem sjutton det är som håller i kameran …”. (sid. 205).

Klockren, intressant och engagerande läsning. Just nu vill jag kasta mig över skräcken – film som bok, men jag blir också nyfiken på seriealbumen som kanske var som mest populära innan jag ens var tilltänkt … Och jag vill kunna se ännu fler kopplingar mellan musik, text och skräckfilmerna som Lindeblad nämner.

Mycket värd läsning! Den skulle dessutom kunna passa mamma och pappa, likväl som min syster.

 

3 reaktioner på ”Skräck – boken som Gud glömde

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s