Döden på en blek häst

Min första bok av Amanda Hellberg som jag varit så nyfiken på är utläst. Inget ”äntligen” i detta sammanhang, för boken flög sedan jag startade läsningen igår vid Earth Hour. Bitterheten över att inte ha Styggelsen i min ägo, trots att det var det som hägrade, är nästan som bortblåst.

Jag gillar verkligen sättet Hellberg bygger upp en historia. Språket känns också rätt i sammanhanget, fast vissa meningar inte börjar med ”jag” då de kanske borde det – utan blir snabbare och mer talspråkliga. Det ger språng åt berättandet och berättelsen. Nu i efterhand har jag också förstått att boken handlar om samma Maja som Styggelsen. Det gör mig lite frustrerad, men samtidigt har jag hört att Styggelsen och Tistelblomman är i annan klass (ja, detta är de rykten jag hört) och böckerna uppenbarligen fungerar bra som fristående böcker också – så kanske jag någonstans inte har tagit helt fel beslut i alla fall?

Jag är en sådan där läsare som är lite rädd för spöken. Jag har alltid inbillat mig att det bodde någon i garderoben när jag var liten, att det var därför dörren ibland gick upp till den gamla, stora garderoben i mitt rum (men sedan hade jag inte något som helst perspektiv vad det gäller husets ålder – gammalt hus, med knaggliga dörrar och trappsteg) … Så jag fascineras av spöklika historier och kan leva mig in i de tusen gånger mer än många andra historier med övernaturliga inslag. Jag var nästan lite rädd när jag släckte lampan i natt.

Med in i drömmarna hörde jag en massa konstiga ljud som jag lyckades vakna av både en och två gånger kan erkännas …

Jag är glad att Bokmärkts ”Kvitt eller dubbelt” resulterade i att jag blev en av de lottade vinnarna och att detta gjorde mig till en lycklig bokägare av Döden på en blek häst. Den ska absolut godkännas genom att jag sätter min namnteckning under titeln på sidan 3. Då är boken ”märkt”. Min, min, bara min.

Maja Grå, huvudpersonen gillar jag. Hon är sig själv, starkare än hon kanske inser och dessutom tuff när det behövs eller när hon är på det humöret att hon inte håller något inne. Det är nästan så att jag blir grymt sugen på att besöka England. Jag har bara varit i London en gång i mitt liv, och kanske, bara kanske vill jag numer besöka en stad vid havet, med pirer och uppleva Englands sceneri – för att inte tala om Oxford som inger en sådan känsla. Kullerstenen i Sverige kanske inte räcker längre? Jag kanske vill känna fötterna röra vid engelsk kullersten? Och när jag skrivit det där inser jag att Hellberg kanske inte ens nämnt ordet kullersten – men det är vad jag sett när jag målat inre bilder och försökt skapa en stämning av det Maja upplevt …

I want some more.