Jag kom på att jag trots allt har ett foto liggandes i mappen på datorn här hemma. Med katt och bok. Samma bild återfinns på min facebook eftersom jag tycker att det symboliserar mig – mitt bokintresse, mitt skrivande och min älskade katt och mitt kattintresse.
Jag vet att Bokmilaskogen lade upp utmaningen Pets with books över påsk, men jag bidrar med min bild först nu!
Tuva är en sådan där katt som jag gärna kallar bokmärke, precis så som jag kallade hennes bror som aldrig kommit hem igen … Hon ligger alltid i anteckningsblocken, i uppslagna böcker (receptböcker, you name it) och hon älskar att lägga sig och sova nära saker, precis som bilden visar.
Så skriver du romaner och noveller råkar boken på bilden vara, och bokmärket (inte katten), är mitt Book worm-märke från Grekland i september 2011. Skrivbordet är platsen, musmattan syns inte jättebra, men ja, det är ett kattöra som skymtas. Det kanske inte är någon jätteöverraskning.
i elinas hylla 
Vilken sötnos! Världens bästa bokmärke!
Men åh, vad tråkigt med hennes bror. 😦 Jag har tänkt fråga om honom flera gånger, men så tänkte jag att du säkert skulle skriva om han kom tillbaka. Det måste vara väldigt jobbigt att inte veta vad som har hänt med honom.
Ja, tyvärr är han inte hemkommen och jag känner att även om hoppet finns där, så är jag mycket medveten om att jag kanske aldrig får veta vad som hänt Melvin. Det är nästan jobbigare än att bara ha bekräftat att han inte kommer hem, punkt, slut.
Ja, katter är riktigt bra bokmärken, om än lite opålitliga. De lägger sig hellre i böcker som läses än de som pausas t.ex, och skulle mat komma på tal är Tuva den första som rusar! (; (:
Men skruttan, vad söt! 🙂 Hon ser e x a k t ut som min katts syster.
Det är något med katter och att ligga i böcker, tidningar, på laptopen.
Ja, ja, laptopen får vi inte glömma. (; Haha. Jaså? Har min skrutta en dubbelgångare? (:
Jajamensan. 🙂 Jag har mailat dig en bild.
Gud eller, vilken sötnos och som du sa väldans lik min katt! (; Vad kul!
Naw, vilken snuttis! Det är aldrig för sent för sådana söta inlägg. 😉
Håller med om att det är tråkigt att brorsan inte kommit tillbaka. 😦 Men ge inte upp hoppet – man vet aldrig med katter!
Ja, det är tråkigt och tungt att han inte kommer tillbaka. Jag ger inte upp hoppet i första taget även om jag är medveten om att han kanske aldrig kommer tillbaka. Tuva mår bra som ensamkatt, så jag behöver inte känna att hon kräver kattsällskap. Det är väldigt skönt i situationen …
Kanske borde jag ta kort på Tuva lite oftare? Hon fastnar ju ändå alltid i eller vid alla mina böcker. (;