Bok 6 av 12 …

Sjätte boken i 15 böcker-utmaningen ska handla om en bok som har med en onödig sak som gör mig ”lycklig” att göra. I mitt fall skulle man kunna hävda att det är följande:

Jag hade kunnat ta en av alla bilder på böcker med titeln Choklad som helst på google. Men jag ville ha en bok som jag faktiskt har hemma med goda recept och titeln jag ville åt. Så skåda min alldeles egna chokladbok som jag fick julen 2009 av min moster och hennes fästman och sambo.

Choklad är en av mina laster indeed, men det är så himla fruktansvärt gott! Choklad protesterar jag i princip aldrig emot, det är perfekt att ha som ingrediens i efterrätt, fungerar bra som tilltugg till kaffet och det är inget jag har något emot att få av nära och kära som en liten sockersöt bekräftelse på att de tycker om mig.

Det är så logiskt alla fattar utom du

Lisa Bjärbo har jag varit nyfiken på ett tag nu, och nu har min nyfikenhet stillats aningen, men jag är säker på att jag vill ha mer. Ungdomsromansdebuten är en förälskelse. Språket är både tilltalande vuxet, men har tonårsrösten och alla uttrycken kvar. Känslorna speglas på ett bra sätt, karaktärerna känns levande och jag gillar att jag inte får för mycket hänvisningar till hur Ester och Johan ser ut – jag kan lära känna dem bättre då, koncentrera mig på deras relation, deras familjerelationer, deras känslor för andra och för varandra.

En sak jag funderade över är att Johan och Ester, vars perpsektiv boken växlar mellan, är mycket lika i rösterna. De har samma fraser etsade, tänker väldigt lika och det känns väl ibland som om det skulle kunna vara samma röst som försöker ge två olika perspektiv. Men när man tänker en gång till kanske det inte är så himla konstigt om de har så lika röster om de umgåtts tight sedan de var små och fortfarande umgås både i skolan och på fritiden? Man blir som man umgås brukar man ju säga, och olikheterna lyser ju igenom och separerar Ester från Johan, även om tankespråket, språkandet och också fraserna för dem båda är lika eller liknande.

Jag gillar Esters bror Emil och jag diggar också Esters bästa tjejkompis Moa – de har så sköna personligheter. Hade jag haft en storebror hade jag önskat mig en Emil och Moa är en klok tjej, för hon vet när hon ska vara ärlig och när det är mer läge att ligga lågt. Ester har inte samma fingertoppskänsla, utan verkar leva mycket i nuet och låter känslorna ibland styra hennes impulsivitet. Johan som verkar vara hennes motsats – lugn och eftertänksam, verkar genomgå en personlighetskris när han misstänker att hans föräldrars äktenskap börjar krasa och när han efter några års förälskelse i bästa kompisen Ester inte orkar låtsas hålla masken hela tiden när hon pratar om andra killar …

En bok jag sätter sikte på inom en ganska snar framtid är helt klart Allt jag säger är sant. Och jag ser fram emot författarsamarbetet Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck.

Bortom Spiderwick

Jag snubblade över serien av Tony DiTerlizzi och Holly Black för ett år sedan. Det var på sommarlovet och min minsta syster och jag hade precis sett filmen om Spiderwick. Vi hade aldrig hört talas om varken filmen eller böckerna, men fick veta att filmen baserades på böcker genom eftertexterna. Det var det som avgjorde nästa biblioteksrunda – både att den skulle göras snart och vad vi skulle leta efter. Men vi råkade låna hem Bortom Spiderwick-serien och inte Spiderwick-serien, vilket innebär att vi lånade hem fortsättningen där nya karaktärer är huvudpersoner och där Spiderwick i början bara är historier, skönlitterära sådana och fantasier … Det tog ett tag innan vi förstod vad vi börjat läsa på och efter att ha insett detta var det lättare att fortsätta. Tyvärr hann vi bara läsa första boken förra sommaren, varav jag här om dagen bestämde mig för att jag ville läsa om både den och fortsätta läsa klart serien som består av tre böcker: Najadens sång, Ett jätteproblem och Ormkungen.

Huvudpersonerna är Nick och Laurie, senare också Nicks bror Jared. Nicks pappa har gift om sig med Lauries mamma, och historien börjar strax härefter när de flyttar ihop och blir en familj. Nick är sur över att ha fått offra sitt rum till Laurie, han tycker att hans pappa skaffat en ny fru alldeles för fort efter hans mammas bortgång och han tycker bara att hans styvsyster är så himla konstig och udda. Nick ska nu dela rum med sin storebror Jared och det hade kanske känts bättre om de inte varit så olika. Hans humör är inte det bästa och blir heller inte bättre när Laurie hela tiden bevisar hur lustig hon är när hon pratar om oknytt, hänvisar till Arthur Spiderwicks fälthandbok och påstår att varelserna i boken finns på riktigt! Men det dröjer inte länge innan han tvingas inse av misstag att hon kanske har rätt och Laurie blir nästan själv rädd när hon inser att det inte bara är sagor och fantasier, utan faktikst verkligehet … För det visar sig att Laurie kanske mest har försökt övertyga sig själv om att världen är fylld med oknytt för att ha något annat än verkligheten att tänka på.

I böckerna får vi möta najader, jättar, irrbloss, troll, havsfolk, drakyngel, hydror och också drakar? Det tar inte lång tid för Nick och Laurie att förstå att världen som vidgats i deras ögon inte bara är fantastisk utan också farlig. Kanske är den också farligare om människan lägger sig i? Och det är precis vad de gör, fast de vet att de kanske inte borde och för att de känner ett ansvar att rädda deras familj och också mänskligheten om det nu är så att oknytten utgör hot för de ”icke-seende”. Normalt sett ska man inte se oknytt som människa, men det finns vägar att komma dit och det är genom en sådan passage som Laurie lurar Jared att se vad de kan se … Kan han hjälpa dem att rädda världen från jättar?

Jag är rädd att jag redan sagt för mycket. Men jag gillar böckerna som är välskrivna och innehåller ett svårare språk än många barnböcker. Varje kapitel startas med ett ”vari…” och bilderna i böckerna som DiTerlizzi också står bakom är fantastiska. Jag gillar att böckerna är enheltliga i serien och att färgerna på böckerna går från mildare färg till mörkaste längs med seriens gång, eftersom att allt ter sig hotfullare och hotfullare. Jag gillar också att författarna valt att ta med sig själva i första boken och där också driver med sig själva. De är på boksignering och man får en klar bild av att de kanske inte alls tror på det de skriver om, trots att första serien handlar om att författarna skrivit ner vad som sägs var verkliga händelser … De blandar också in tvillingbröderna från första serien i första boken och flirtar på så sätt med tidigare läsare och lockar också nya läsare att senare ta sig an första serien. Samtidigt leker de än en gång med tanken om vad som är sanning och vad som bara är fantasi. Det är genialiskt eftersom det fungerar bra!

Jag rekommenderar serien, utan att ha läst den också första serien (och som vid sidan av-läsning fälthandboken som också givits ut och är mycket vackert illustrerad) både till barn och vuxna. Och det är en perfekt serie med böcker att ha högläsning med, särskilt om man han titta på bilderna tillsammans medan historien skrider fram …

Låt de gamla drömmarna dö – novellen

Nu har jag läst novellen som är en fortsättning på Låt den rätte komma in men främst är en fristående och alldeles egen novell där Oskar och Eli mer är skuggvarelser ur ett förflutet och som tack vare omständigheterna kring Blackebergsmorden och Oskars försvinnande har hittat varandra.

image

Det är svårt att beskriva novellen, även om jag håller med Ajvide Lindqvist om att hans slut inte är som filmsluten. Jag gillar det olycksbådande som ändå lämnas kvar hos en framför allt i den amerikanska filmatiseringen, trots att jag egentligen gillar den svenska bättre. Och det här slutet är hoppfullare även om det är olycksbådande på sitt sätt.

Å ens sidan gillar jag att novellen är en egen novell och inte en novell ur till exempel Oskars perspektiv. Samtidigt tror jag inte att det hade stört mig om Oskar och Eli hade varit mer närvarande i novellen, som i nuläget är full av små parenteser. Vilket å andra sidan bara förstärker vardagskänslan och till viss del suddar ut känslan av att det är fiktion …

Vi får se om jag hinner med fler noveller i Låt de gamla drömmarna dö den här gången, eller om jag lånar boken då och då som mysläsning. Den här novellsamlingen känns ganska allomfattande i spann och det verkar finnas lite av varje.

Bok 5 av 12 …

Bok fem i 15 böcker-utmaningen ska bestå av en bok som påminner mig om min barndom. Mitt val har blivit:

Den påminner mig om hur jag växte upp i ett hus ute i skogen. Jag kommer också ihåg hur inspirerad jag blev av barnen i Bullerbyn när de gällde midsommarfirandet med sju sorters blommor under kudden och hur jag ansträngde mig för att hitta ”gärdesgårdar” att kliva över – det blev stegen hemma, staketet på olika ställen, garagemuren, altanräcket med mera, med mera … Och jag var så avundsjuk på att de var flera stycken på en länga och att de bodde så nära fler djur än det vi hade – katt och hund. Jag ville också ha får …

Astrid Lindgren har dessutom alltid varit en del av min uppväxt. Både genom böcker, men kanske främst genom filmatiseringarna.

 

I heart you, You haunt me

Den här boken, skriven av Lisa Schroeder och skriven på vers, är vacker, speciell och skör. Det är en roman, fast ändå inte, tack vare att den är skriven på vers och talar både med ord, ordval, radbyte, meningsuppbyggmad och alla effektfulla tomrum mellan dessa komponenter. Den är rytmisk som poesi ska vara, men håller också kvar vid den ungdomliga rösten bakom historien. Avas.

”I shop,
but I don’t buy.

I eat,
but I don’t taste.

Cali talks,
but I don’t listen.

My mind is drifting,
thinking about him.” (sid. 44).

Ava har förlorat sin pojkvän. Det är hennes fel att han är död och hon vet att det inte går att göra ogjort. Men hon kan sörja, känna av hans närvaro, hans doft och innan hon vet ordet av så inte bara känner hon honom utan ser honom, vet att han finns där – fast som ett spöke. Han talar genom musik, drömmar och ibland rakt in i hennes tankar. Hon älskar honom, han hemsöker henne – precis som titeln indikerar.

Det här är en sorgfylld bok, samtidigt fylld av kärlek. Boken beskriver en process, men koncentrerar mer på känslorna än själva detaljerna som rör processen, vilket jag tycker är befriande, tilltalande och berörande. Det är en ungdomsroman, men ändå inte. Och jag tackar Schroeder för att ha satsat på att skriva en roman på vers, med fokus på känslorna som presenteras i sin skörhet och sin skönhet genom lyrik.

Jag är riktigt frestad att klicka hem Far from You i alla fall innan 2013 kommer. För vad jag kan utläsa av smakprovet i den här bokens sista sidor, så skulle jag tycka om den minst lika mycket, kanske mer.

Ännu en författare i boktolvan är härmed också avprickad.