Apropå Åsa Larsson …

Jag läste för några kvällar sedan reportaget om Åsa Larsson i det senaste numret, inte minst också det första numret jag någonsin läst, av Vi Läser (3/2012). Jag såg också att Violens boksida hade uppmärksammat detta. Åsa har sett sina böcker om Rebecka Martinsson, och sin resa med dessa böcker, som sin egen skrivarskola. Jag som nu läst tre terminer ”Kreativt skrivande” tycker att det här är mycket intressant. Inte minst för att jag läst alla böckerna förutom den senast utkomna. Jag skrev här om dagen om vikten att hitta sin röst – något som jag tycker att jag har börjat göra på allvar nu. Och personligen är jag glad att jag tagit den här resan, läst tre terminer kreativt skrivande just för att det kanske hade tagit mig ännu längre tid att komma hit om jag inte hade valt den här vägen. Kanske hade det också tagit ännu längre tid om jag inte valt en responsbaserad kurs? Det vet jag naturligtvis ingenting om, och kommer inte kunna veta säkert.

Jag vet att jag har skrivit i ett inlägg för ett ganska bra tag sedan om att Camilla Läckberg och Åsa Larsson har känts lite ojämna som författare. Läckberg i synnerhet, men jag har känt av nyansskillnaderna i Åsa Larssons författande med, varav jag har sett det lite som ett ojämnt författarskap men med det här reportaget i grunden så känner jag plötsligt att jag hade haft större förståelse för hennes böcker om Rebecka Martinsson om jag vetat att hon sett böckerna som en egen, privat skrivarskola, där varje bok har haft ett huvudfokus eller ett mål. Åsa Larsson säger själv:

”I Solstorm handlade det till exempel om att skriva en bladvändare. I boken därefter skulle språket få blomma […]. Och nu senast ville jag göra vissa saker som jag själv avskyr i deckare. Som att ha med andra författares karaktärer till exempel.” (sid. 24).

Jag tror att jag skulle uppskatta böckerna av Åsa Larsson än mer om jag hade vetat vad varje bok hade för syfte i enlighet med skrivarskolan. Och jag håller med om att det kanske inte gör något att rösten förändras i böckerna, vilket jag känner just händer, just med tanke på det som reportaget sätter fingret på – Rebecka förändras. Så varför skulle inte rösten i boken kunna göra detsamma? Men någonstans är det ju också så att det är skrivet i tredjeperson, och jag tänker mig någonstans att det hade varit än mer logiskt att ett jag-perspektiv förändras i samstämmigheten med huvudkaraktärens förändringsprocess …

Jag reflekterar också över vilken chans Åsa Larsson fått, som kunnat se det här som en skrivarskola samtidigt som böckerna antagits av bokförlag, tryckts och sålts till en läsarkrets, och inte bara i Sverige. Det är inte alla som får den möjligheten. Åsa Larsson är utan tvekan en älskad författare, och jag känner numer att jag är än mer intresserad av hennes ambitioner med de böckerna som faktiskt skrivits om Rebecka Martinsson. Jag skulle, liksom Violen, vilja läsa böckerna igen med andra glasögon på och försöka hitta det här som Åsa haft som utgångspunkt vid sidan av den tänka handlingen med varje bok.

 

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s