Pappa Långben

Ännu en av mina klassiker jag kapade hem nu i våras är utläst. Denna gången blev det Jean Websters Pappa Långben. Av de fem klassikerna i boxen är nu två lästa i år, och en tredje bok i boxen är läst två gånger i mitt liv (minst!) vad jag kan minnas.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den här klassikern. Jag har lite delade känslor till Pappa Långben i sin helhet. Jag hade läst baksidan och förstod att huvudupplägget var att boken mestadels bestod av brevväxlingen mellan barnhemsbarnet Judy och hennes välgörare – en okänd man som vill skicka henne till college för att utveckla sina författarpotential. Det enda kravet för att han ska hjälpa henne ekonomiskt är att hon skriver till honom regelbundet – minst en gång i månaden – och att hon också är medveten om att han kommer förbli okänd och aldrig kommer svara på hennes brev. Hans sekreterare skickar i sin tur checkar och eventuella telegram … Men det här med brevväxlingen som blir en monolog kan jag tycka kunde ha blandats upp med lite vardagspassager och ögonblicksskildringar som inledningen i boken där man får inblick i när och under vilka omständigheter en sextonårig Judy får erbjudandet om att gå på college tack vare en av barnhemmets styrelsemedlemmar. Jag gillade språket i denna passage och hade önskat lite fler sådana för att kunna gilla boken mer än vad jag gör och för att radera några av alla dessa delade meningar.

Judy är en stark ung dam. Hon är fascinerande och ärlig, samtidigt som hon inte säger allt till dem som står henne närmast i verkliga livet. Hon har fantasi, som hjälper henne i skrivandet och också brevskrivandet och hon har många tankar, humoristiska, skämtsamma som allvarliga om Pappa Långben som hon till slut väljer att kalla välgöraren för. Hon har nämligen bara sett siluetten av honom en enda gång i motljus. Och som boken asterix meddelar så är namnet ”Daddy-long-legs” en smeknamn på harkranken som hon tyckte att siluetten liknade med smala ben och gänglig kropp. Och ärligheten Judy låter sippra fram i brevväxlandet ser man bland annat i första brevet hon skickar till Pappa Långben, eller Mr. Smith som han föreslagit att hon ska kalla honom. Hon skriver nämligen att hon vet tre saker om honom, både tacka vare skymten av honom när han lämnade barnhemmet, och genom föreståndaren på barnhemmet:

”I. Ni är lång.
II. Ni är rik.
III. Ni avskyr flickor.” (sid. 16).

Jag är också besviken på att jag misstänkte hur saker och ting förhöll sig långt innan slutet … Och det kändes bara som att jag bläddrade förbi Judys olika röster i brevskrivandet, alla hennes fantasirika personlighetsbyten och språkexperiment i takt med sin utbildning och hennes romanläsningar på kvällarna efter första misstanken. Hon låter nämligen fantasin leka med tanken att hon kan låtsas vara en av karaktärerna i böckerna hon läser just för stunden och låter detta lysa igenom i breven. Vissa brev stör jag mig på. Andra älskar jag lite smått. Jag har blandade känslor även här … Å andra sidan finns det något ärligt och intressant med hennes brev som är skrivna dagen efter varandra  där hon låtit skicka breven trots humörsvängningar och utan att ha tänkt igenom det hela, för att sedan vara tvungen att ha en lite trevligare ton dagen därpå.

Just nu kan jag inte ens hitta en av mina favoritmeningar i boken. Den har i vilket fall med Judys fantasispel att göra och hon skriver på samma språk som man pratar i Jane Eyre. Hon undrar då om Pappa Långben är så gammal att han levde på den tiden och undrar om man verkligen pratade så som Charlotte Brontë skriver. Jane Eyre är för övrigt bara en av många klassiker som omnämns i boken.

 

3 reaktioner på ”Pappa Långben

  1. Sofia i Bokmilaskogen skriver:

    Jag är lite sugen på att läsa denna. Gillar ofta romaner i skolmiljö – det brukar gå att skapa rätt så bra personporträtt och psykologiska gruppskildringar i dem.

    • ielinashylla skriver:

      Jo, det kan jag hålla med om. Men det är lite mycket brev och jag tycker att det du beskriver hade fått gestaltas med lite vanligt berättande mellan breven. Då hade jag tyckt om boken mycket mer än nu. Men läs för tusan! Och känn efter! (:

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s