Ja, nu finns jag med på Bloglovin, har ett konto och har efter några minuters hjärngympa kommit fram till att jag i alla fall har lyckats koppla min blogg till mitt konto, samt lägga till fem andra bokbloggar att följa.
Jag har till och med lyckats att infoga ikonen till höger på bloggen, så att man kan klicka där om man vill följa min blogg. Och det är det jag gör för idag i bokbloggsanda. Nu är det dags att låta datorn vila tills imorgon då jag ska summera juli månad.
I enlighet med mitt inlägg om bokstaven ”K” i min bokhylla kom jag bland annat in på Kalla kårar – serien som fick mig att upptäcka de rysligare historierna när jag var yngre. Det började med att jag läste just Mitt liv som varulv och eftersom boken endast är 124 sidor lång, bestämde jag mig för att läsa den, denna sista och växelvis regniga dag i juli … En omläsning med andra ord, även om det var en tio år sedan jag läste den sist. Jag vet att den dessutom har varit utlånad till min lillasyster, till kompisar och jag tror att kanske till och med mamma har bläddrat i den …
R. L. Stine vet hur man skapar spänning på få sidor, hur man på något sätt ändå komprimerar en läskig historia så att den passar en yngre publik. Det är kanske väl genomskådliga övergångar i kapitlen ibland där man nästan alltid lämnas med en cliff hanger. Samtidigt är det det som gjorde läsningen så spännande och längtansfull. Man visste att man skulle vilja läsa i princip hela boken i ett – helst inte lägga ifrån sig den ens vid middagsbordet. Han är också ganska genomskinlig, men ändå samtidigt skicklig när det gäller utplanteringar som gör att man är osäker på vem man faktiskt kan lita på …
I just den här boken är Alex huvudperson. Han har fått flytta tillfälligt till sin faster Marta och farbror Colin då hans föräldrar är ute och reser i jobbet. Han kommer till Wolf Creek, där samhället är litet och skogen är påtaglig och stor. Alex själv tycker det är trevligt som omväxling då han är inbiten stadsbo. Detta ger honom också andra förutsättningar att utveckla sitt intresse för fotografiering – delvis för att Marta och Colin är professionella fotografer, men också för att han kommer få fotografera något alldeles nytt. Men han ska se upp för vissa saker – familjen Marlings i det förfallna grannhuset, och skogen nattetid … Och fast han har hört talas om att det inte finns vargar i skogarna längre, så hör han något yla om nätterna i fullmånens sken …
Lite nostalgisk blev jag också när jag hittade serien som gjorts på böckerna på youtube. Introt minns jag så himla väl:
Jag hittade också de tre avsnitt ihopklippta som bildar Werefolf Skin, vilket är bokens orginaltitel. Den håller sig delvis till historien, men ändå inte och karaktärerna är inte lika trovärdiga eller levande i serien som i R. L. Stines böcker. Det frambringar minnen och är med dagens mått kanske lite b, så jag måste ju säga att boken är sååå mycket bättre:
Nostalgitrip i vilket fall, och ett bra avslut på juli månad som i enlighet med min sommarläsning brukar sakna den rysligare touchen (den som brukar återkomma naturligt med hösten, de mörkare kvällarna och vindens envisa vinande).
Dags att publicera bok nummer tio i 15 böcker-utmaningen. Det ska vara en bok som har med något uppifrån att göra. Jag fastnade för ordet uppifrån och undrade hur jag skulle tolka detta, men jag har beslutat att tolka det såhär:
För uppifrån kommer stjärnorna, så jag kopplar främst samman titeln med något uppifrån. Och i Jennas rum så är ju ändå saken den att hennes självlysande plaststjärnor befinner sig i taket – och uppifrån enligt hennes perspektiv.
Det här är en av de böcker som verkligen berörde under gymnasiet och det var tack vare Johanna Thydell och I taket lyser stjärnorna som jag hittade tillbaka till det lustfyllda i att själv skriva …
Efter ännu en natt på jobbet är nu Maggie Stiefvaters För evigt utläst. Sista boken i serien om vargarna i Mercy Falls är utläst och jag som varit rädd att ta mig an boken på grund av rädsla för besvikelse, hade kanske inte behövt vara alls särskilt rädd kan konstateras efter att sista sidan nu är bortbläddrad och läst. Jag var ju rädd att den tredje boken skulle bli för klyschig, puttinuttig och bara alldeles för förutsägbar … Men jag tycker Stiefvater är bra på att kringgå detta och skapa frågetecken jag inte varit beredd på, fler orosmoment, en viss osäkerhet för hur framtiden kommer se ut för – inte bara Grace och Sam – utan för samtliga med koppling till vargarna …
Jag vill inte gå in för mycket på handlingen. Det är trots allt tredje boken i en triologi och jag tycker att den här boken, tillsammans med den första, är de mest läsvärda, även om andra boken tillför något, även om den inte känns lika lockande, medryckande eller bra. Det var i den jag fick en föraning om att den här boken kanske skulle bli en rakt igenom klyschig liten snipp, snapp, snut, så var sagan slut … Men jag är glad att jag hade fel.
Känslorna Grace och Sam har för varandra, och det han är beredd att offra för hennes skull… Ja, vad ska man säga? Det är en äkta kärlek mellan dem, och jag frestas av tanken att ha en egen Sam här hemma – fastän han kanske är en mer dovare Sam i den här boken av skäl … Men det där som finns dem emellan som är starkt och tillitsfullt tycker jag att Stiefvater beskriver utan att beskriva alldeles för mycket. Det är så det ska vara tycker jag, och hon har stor hjälp av att hon växlar perspektiv i berättandet eftersom det ger ett annat utrymme att säga lite mindre än för mycket utan att skapa missförstånd.
Cole, som jag mötte först i Feber, måste jag säga att jag börjar gilla mer och mer i den här boken. Han gör verkligen en resa, både känslomässigt, men också som person. För att inte riskera att säga för mycket stoppar jag utlägget om Cole här, men jag kan inte låta bli att tänka på vissa av scenerna när han är med, vad han säger och vad han gör … Den Cole jag lär känna i den här, skulle jag gärna vilja träffa. Jag tror nämligen att han skulle kunna få mig att le.
En serie är avslutad i Nellons utmaning jag deltar i. Innan 2013 kommer ska jag ha läst ut tre påbärjade serier, varav jag har böcker kvar att läsa i Harry Potter-, och i Hunger Games-serien för att ro hem det! En av tre serier – done!
Nu har jag sett till att samla en hög böcker som jag ska lägga i boklådorna jag upptäckte här om dagen:
Nu kanske inte titlarna syns jätteväl, men det som kommer ges bort är:
Jag hoppas att jag kan kapa hem något också. Ekonomin brukar vara knaper som student i augusti, så det blir inga bokköp till fullpris förrän till hösten …
… innebär att man bland annat tar med sig en bra bok man kan läsa tills man är säker på att barnen på kortis verkligen sover. Men eftersom jag i natt jobbade min allra första blev det varken mycket sovet eller läst. Jag försökte mestadels lära känna alla nya ljud.
Men jag kom åtminstone en trettio sidor i För evigt och befinner mig nu i mitten av romanen.
Jag blev så glad igår när jag upptäckte en bokbytarlåda på ett träd längs med gång-/cykelbanan nere på Vätterstranden här i Jönköping. Sedan upptäckte jag en låda till och kunde inte motstå att gå tillbaka idag och knäppa en liten bild på denna fantastiska idé som får mig att gilla Jönköping snäppet mer än innan dessa lådor upptäcktes …
Bokmoster är en av dem som också upptäckt detta fantastiska i staden där vi bor och jag länkar likt henne hit. Äntligen ett bokigt initiativ som går i min smak och som man inte kan gå miste om på de platser lådorna hänger. Igårkväll skymtades minst fem stycken böcker i varje låda jag såg, i morse var det endast en eller två böcker kvar och inte gårdagens skörd vill jag lova. Så detta initativ verkar fungera! Jag ska imorgon gå igenom min bokhylla och rensa bort lite böcker jag tycker att någon annan kan få chansen att läsa. Jag tror att min bok som söker nytt hem ska få flytta in i en låda, samt Kieris novellsamling som jag läste ganska nyligen – bland andra …
Jag avslutar inlägget med en stor applåd!
Inför hösten och med start i augusti tänkte jag utmana mig att läsa böcker som nära och kära rekommenderat. Jag tänker mig en bok per månad fram tills årsskiftet. Detta innebär:
Tanken och syftet med utmaningen är delvis att hitta böcker jag kanske inte normalt hade läst eller snubblat över om det inte vore för familj, släkt, vänner, pojkvän …
Först ut i augusti är mamma. Jag har fått låna en av hennes favoritböcker som också kommer fungera som en nordisk representant med norska Unni Lindell. Mamma har också rekommenderat Kepler, vilket eventuellt kommer bli en andra boktipsbok från mamma tillägnat min augustiläsning. Tanken är att mamma ska ge mig både ett författarnamn och en boktitel och inte ”bara” tipsa om författare …
Hittills verkar även min syster, eventuellt en kompis och min moster ha nappat på idén. Så vi får se vem som tillägnas vilken månad allt eftersom augusti blir september, och så vidare …
Någon som tänker copy and paste om utmaningen? Häng i så fall gärna på!
Jag lånade Åsa Anderberg Strollos debutroman Bryta om på biblioteket. Det är alltid lika intressant att se i vilket skick böckerna är i och jag kan säga att om boken hade varit i något sämre sådant… Ja, då vet jag inte om jag hade tagit mig an sidorna som i dagsläget är gulnade, krullade av fukt längst upp och missfärgade av diverse tumtryck i olika nyanser … Lite ”allergisk” blir jag när böckerna är i sämre skick. Illisionen om att boken är ”min” för stunden raseras – jag ser för mycket spår av tidigare låntagare. Kanske hade också bokens skick i dagsläget hindrat mig från att läsa om klart boken om historien och huvudpersonen nu inte fångat mig ganska direkt. Jag skulle inte kunnat bry mig om bokens skick fyrtio, femtio sidor in i boken, för jag visste att jag skulle läsa ut boken och att det inte fanns ett annat alternativ.
Bryta om är en omskakande roman på sitt sätt, den är ärsligt skriven på det sättet att smutsen finns med. Den är inte polerad på det sättet att den är mer sockersöt än vad den behöver vara. Den behandlar något väldigt viktigt när Minna, huvudpersonen, är en sextonårig tjej som i över tio år har levt själv med en psykiskt sjuk mamma. Det är inte det första man får reda på, men man anar att Minna inte har det så lätt varken ekonomiskt, socialt eller emotionellt. Hon har Eddie, som typ är hennes pojkvän, men han har det svårt på samma sätt som Minna. Visserligen har han jobb, men likt Minna som börjar ettan på gymnasiet, så har han svårt att hålla i de små summor pengar han får och de flyr gärna verkligheten ibland med hjälp av alkohol eller droger. Även om de har varandra och älskar varandra, så känner man ganska fort som läsare att de kanske inte alltid är bra för varandra, fastän de någonstans och utan tvekan behöver varandra … Det känns också någonstans som att Minnas och Eddies förhållande bygger på ett beroende till varandra i den livssituationen de befinner sig i och med det blir kärleken en typ av hatkärlek.
Minna älskar inte bara Eddie, utan också sin mamma. Men den här boken handlar om att hon måste börja tänka och känna på bokens titel… Hon måste bryta på ett eller annat sätt. Att börja på en ny gymnasieskola tror och hoppas Minna är ett första steg, men med det visar sig vara mycket svårare att bryta om i verkligheten jämfört med i tanken. Minna gör så mycket dumt, men som läsare både förstår jag och inte förstår varför hon gör som hon gör. Hon är så himla smart, men verkar inte inse det. Hon är så stark och samtidigt så sårbar…
Bryta om är en riktigt bra debutroman och jag tror att det är en bok som når många oavsett vilken livssituation man själv befinner sig i. Bokens sista sida innehåller nummer och adresser för ungdomar som behöver prata eller söka någons hjälp för att man kanske, kanske känner igen sig i Minnas situation … Det är bra såklart, fastän jag någonstans kan känna att det också gör att jag som läsare känner att syftet med boken blir så självklar än utan denna sida. Kanske skulle man som läsare kunna känn sig lite – i brist på bättre ord – lurad ..?!
Med denna bok prickar jag av ännu ett författarnamn i Boktolvan.
Jag vet inte alls vad jag ska säga om den här boken. Den är udda, mycket udda och jag vet med säkerhet att jag inte tycker om språket eller tankarna och betraktelserna huvudkaraktären gör överlag. Det finns en del tänkvärda formuleringar när det kommer till huvudkaraktärens betraktelser av andra människor, men annars tycker jag att det mesta är antaganden, fördomar och tankar jag aldrig skulle vilja veta att någon tänker om andra. Domen kommer snabbt i betraktarens ögon och det känns som om det finns ett förakt för det mesta levande omkring honom.
Grönländska Ole Korneliussens Saltstoden börjar med ett farväl till en båt som varit en del av huvudkaraktärens liv. Den sätts i brand och får driva ut i vattnet. Sedan startar en promenad genom staden med alla dessa tankar och betraktelser huvudkaraktären gör och har. Han är ganska bitter på livet, kanske inte nödvändigtvis hans egna, men på andras del i det och hans tankar rör det synliga och också det han kallar och upplever som osynligt…
Jag tycker jag upplever boken som rörig, lite seg och osammanhängande, fastän jag förstår att den röda tråden är att allt utspelar sig under en dag och betraktaren tänker det han gör på grund av vad han hör, ser och upplever utifrån hans perspektiv från främst olika bänkar och stolar där han gör pauser under hans planlösa promenad, som heller kanske inte är planlös eftersom han låter det osynliga eller en slags instinkt leda honom.
Eftersom språket och tankegångarna inte tilltalar mig, kan jag inte säga att jag uppskattar boken. Jag är glad att den bara var 140 sidor lång dryga och att boken ändå kändes väldigt lättläst då det var tankeperspektiv och inga markerade ordväxlingar eller liknande i boken. Sanningen att säga slutade jag läsa in varje ord efterhand eftersom det skulle blivit för gnatigt att ta in varje tanke och betraktelse huvudkaraktären gör.
Det jag vet om huvudkaraktären är att han är en man, välberest och att han inte betalar sina räkningar utan gömmer dem under dörrmattan tills vidare. Jag misstänker att han har utländskt utseende eftersom många verkar anta att han skulle kunna vara muslim … Huvudkaraktären verkar också vara ganska bitter och någonstans också lite ohälsosam i alla dessa tankar om livet, människan, djuren, naturen och staden. Tankarna är också eventuellt ohälsosamma när det kommer till det synliga och osynliga. Jag blev dessutom förvånad över att början vävdes samman med slutet …
Detta är hur som helst ingen bok jag kommer rekommendera till vänner och bekanta.
i elinas hylla 