Har ni sett?

Det är väl ingen som missat att Nilmas Bokhylla lottar ut Delirium av Lauren Oliver? Jag är lite lagom nyfiken på den här boken som jag hört väldigt mycket om – så jag kommer garanterat att vara med i utlottningen! Det är första delen i en dystopisk triologi vi talar om, så är ni också intresserade – sväng förbi Nimlas Bohylla vet jag!

Och för att byta samtalsämne något – kika gärna in mitt inlägg om bok som söker nytt hem. Jag vill bara att boken ska få flytta in i en annan hylla där samma bok på annat språk inte behöver konkurrera om uppmärksamheten!

 

Bok söker nytt hem …

Jag hittade för övrigt en bok jag knappt visste att jag hade när jag möblerade om i hyllan nu i förra veckan. Det är P. C. & Kristin Casts Marked. Eftersom jag fick denna på svenska av Bokälskarinnan i julklappspåsen 2011, så föreslår jag att den engelska boken som är oläst får ett nytt hem. Om någon nu önskar den i sin bokhylla? Den verkar må väldigt bra även om den har några enstaka märken i pärmen. Jag är beredd att skicka boken gratis till en ny ägare efter helgen.

Lämna en kommentar om du är intresserad och en liten motivering till varför boken skulle passa i just din bokhylla. Mejl går också bra om man föredrar den kommunikationsvägen och min gmail-adress återfinns under ”Om mig”.

 

Bok 9 av 15 …

Presentation av den nionde boken i 15 böcker-utmaningen lägger jag upp idag. Det är en bok som har med en blomma jag tycker om att göra. Jag tänker inte ens ge mig in i de skönlitterära djungeln för att hitta vad jag söker. Min favoritblomma just nu är orkidén och en bra bok jag har hemma är lilla smidiga Orkidéer – Expertens bästa råd & tips:

Men om jag ändå ska lägga in ett litet skönlitterärt tips så blir det Janet Fitch med White Oleander. Jag minns att den berörde mig jättemycket när jag tog mig an den på engelskan i gymnasiet. Oleandern har betydelse för handlingen och är en utmärkt titel eftersom den är lite mystisk någonstans … Det är en av de mest gripande romanerna jag läste under min gymnasietid och den framkallade mycket känslosvall och också mycket frustration över vilket öde en människa kan gå till mötes på grund av olika omständigheter …

Bok 8 av 15 …

Jag känner att det är dags att presentera åttonde boken i 15 böcker-utmaningen – en bok som har med något nödvändigt ont att göra. Efter lite funderingar kom jag fram till följande bok:

Mobbing är det onödiga onda … Nödvändigt? Egentligen inte, men det känns ändå som att det är nödvändigt på så sätt att det alltid kommer finnas de som mår bra av att trycka ner andra … Jag tror inte jag behöver säga så mycket mer egentligen. Ja, visst att detta är en vampyrroman, men relationerna John Ajvide Lindqvist skildrar och mobbingen som är så påtaglig kan man inte missa i en av mina absoluta favoritböcker som Låt den rätta komma in faktiskt är.

 

I bokhyllan

Jag kan verkligen aldrig riktigt bestämma mig för hur jag ska eller inte ska ha det i bokhyllan. Just nu ser det ut såhär på två av mina hyllor:

image

Det är lite tomt på en hylla eftersom några Harry Potter-böcker servar som vill-läsa-hög vid sängbordet. Men det jag tycker är svårt är att både ha ett system för böckernas plats eller ordning, samtidigt som det ska se snyggt ut. Som alltid blev det någon kompromiss i hyllan för att göra mig till freds med något slags system samtidigt som det ser bra ut i ögonen.

Just nu står engelska böcker för sig, vuxenböckerna har sin plats mer eller mindre och ungdomsböckerna är mer enade än någonsin. Klassiker står mer eller mindre i en egen hörna i hyllan och till min egen förvåning upptäckte jag att jag lyckats samla noveller för sig och poesi för sig.

Vi får se när nästa omstuvningsbehov kommer. Kanske i höst och efter bokmässan som jag hoppas att jag kommer ihåg att ge mig själv tillåtelse att gå på …

Döden och verket …

I Vi Läser (2012:3) fastnade jag en del för Jens Liljestrands tankar om just författarens verk efter döden. Hur och om döden påverkar hur man ser på författares verk, hur man hanterar författarens död och vad döden eventuellt gör med läsarsiffrorna. En av grundtankarna han har är att det är orden man har författat som finns kvar. Det är det man lämnar eftervärlden och att det är genom orden man kommer försöka lära känna en författare på ett eller annat sätt …

Några exempel som ges är några författare som blivit mer kända efter sin död än när de levde. Det får mig att tänka på konstnärer som van Gogh, men också på vissa av de klassiker vi läser än idag. Några av dessa författare har inte blivit upptäckta och upphöjda förrän flera år efter deras bortgång. Några exempel Liljestrand tar upp är Stig Sæterbakken och David Foster Wallace, inga för mig kända författare, men författare som blivit större efter deras död och i bådas fall självmord. Båda hade varit deprimerade, kämpat med författandet på grund av detta, men båda blev omtalade och lästa i stor skala efter sin död, trots att de haft olika förutsättningar när Sæterbakken var påväg upp, och Wallace påväg ner i karriären.

Ett annat exempel är Mare Kandre som var populär och hyllad, men knappt uppmärksammad alls efter sin bortgång. Man blir inte per automatik mer känd eller uppmärksammad efter sin död, menar Liljestrand. Och jag tror att detta är väldigt sant. Jag tycker också att det är tragiskt att en hajp ska starta efter en författares död, särskilt om det handlar om självmord – för någonstans känns det ibland som att det är omvärlden som känner en skuld till författarens öde och att man ”betalar tillbaka” i efterhand. Eller varför skulle någons verk bli så mycket mer eftertraktat eller spännande om författaren valt att ta sitt eget liv? Jag kan inte se logiken, även om detta är egna tankar och inget som Liljestrand diskutrerar eller uppmärksammar.

Några andra tankar gäller även ett uttalande om att: ”(d)et är svårare att avfärda en bok när författaren är död.” (sid. 72). Det är ju helt klart sant och sammankopplas en del med att författaren inte kan försvara sitt verk, utan andra gör det i författarens ställe. Men jag kan också tycka att det är sorgligt att man måste försvara och argumentera för sitt verk somliga gånger eftersom det måste lägga en personlig press som man kanske kan ha svårt att hantera. Jag har också lite svårt att ta till mig helt av vad Liljestrand menar med ens ord och att det är något att lämna efter sig senare och ett sätt för läsaren att lära känna en. Jag håller både med och inte med. Ja, det är författarens ord som finns kvar när författaren går bort, och ja, det är något man kan tänka sig att eftervärlden läser … Men jag håller inte med om att det är ett sätt att lära känna författaren. Skönlitterära texter kanske man skriver med en uns erfaranhet, tankar och känslor ur det egna livet som grund, men jag tror inte att man kan lära känna en författare den här vägen eftersom det alltid kommer blandas upp med läsarens egna tolkningar. Dessutom gillar jag inte idén om att man försöker mena eller tro saker om författaren genom att läsa dess texter. Text är inte samma sak som person…

 

Bok 7 av 15 …

Sjunde boken i 15 böcker-utmaningen är en bok som har med en plats jag vill till just nu att göra. Jag skulle på ett sätt vilja ta mig en trip till Liseberg och Göteborg, eller så skulle jag vilja till Köpenhamn eller London… Men gräver jag djupare så vill jag till en plats som inte finns på riktigt:

Harry Potters värld vill jag alltid till väldigt mycket och måste jag säga en specifik plats så blir det Hogwarts. Och med det sagt måste jag läsa andra Harry Potter-boken inom en snar framtid …

 

Majas morsas kompis sambo

image

Jag har aldrig läst Katarina Kieri förut. Jag har hört talas om henne och vet att hon fått Augustpriset för romanen Dansar Elias? Nej!. Den här pocketen innehåller elva noveller, varav en av dem är Majas morsas kompis sambo. Men boktiteln lockar nästan mer än själva novellerna. Och jag är en av dem som oftast gillar noveller.

Göteborgs-Posten menar tydligen: ”Hon har aldrig skrivit bättre än så här.” Och om det är sant kommer jag inte läsa mer Kieri.

Det är som att jag gillar idén till novellerna – att de ska vävas samman och att de ska vara lite känslomässigt och tankemässigt ”vemodiga”. Men någonstans i språket tycker jag att novellerna bara landar vid okej, men inte mer. Jag gillar emellanåt inte meningsbyggnaden eller alla långa meningar med många kommatecken. Potential till att ha kunnat känna starkare för språket finns, men då måste jag skära i meningar och ta bort lite delar…

Kapitulera omedelbart eller dö

Jag har hört en del olika åsikter om Sanna Näslings debutroman Kapitulera omedelbart eller dö. Jag var beredd på ett annorlunda språk, engelska uttryck och mycket känsla. Jag var också beredd på att jag kanske skulle ställa mig kritisk som vissa gjort, medans andra har älskat boken. Och jag ställer mig till sista ledet – jag älskar den! Jag gillar rytmen, språket, språkandet, de sju delarna uppkallade efter nagelack och läppstift med mera som kan härledas till H&M om jag förstått saken rätt …

Mary är jag:et. Lovely är hennes allra bästa vän. De går på högstadiet och diskuterar liv, död, känslor och drömmar. De har livlig fantasi, skäms inte för att vara sig själva, även om andra tycker de är konstiga eller udda. Mary har ingen pappa och Lovely har en hel familj, men är trasig ändå och får lätt fixidéer och panikångest. De har ett eget språk, drömmer om London och är inte rädda för att prata med varandra om livets gråare färgskala.

”Idag är en sån där dag när Lovely inte är i skolan för att färgerna på himlen är fel. Jag ringer henne på rasten mellan matten och svenskan, men hon svarar inte. Jag önskar verkligen att hon hade svarat, för jag kunde ha berättat om himlen i Lndon.” (sid. 33).

Boken är svår att förklara, sätta ord på och göra rättvisa ur mitt perspektiv. Den är mer poetisk än regelrätt, varav lite sägs rakt ut och mycket inte. Den är tolkningsbar, lite svårfattlig ibland, trots att det går fort att ta sig från första sidan till den sista. Det finns undertoner, saker man anar och jag undrar fortfarande hur jag ska tolka slutet. Det känns som om Mary lever i en bubbla där hon inte orkar känna allt, inse allt eller ta vara på allt. Det är som om hon väljer att leva i en dimma som jag tycker följer Mary genom hela boken.

Mary och Lovely har ett eget språkande, använder många engelska uttryck och meningar och blandar i samma mening svenska och engelska ibland. Det kanske stör andra, men inte mig. Det är deras språk och de drömmer om London – så detta kommer någonstans naturligt kan jag tycka. Och även fast allt inte sägs varken mellan Mary och Lovely eller i Marys tankespel där hennes pappa existerar, Håkan Hellström konverserar med henne, bland andra, så händer det mer än vad man kan läsa sig till. Man får försöka tolka undertonerna och tolka språket för att se det. Har Mary och Lovely bara en vänskapsrelation eller är det egentligen starkare känslor i grunden?

Man kanske måste gilla fyndiga meningar, poesi och acceptera karaktärerna för att uppskatta, och som jag kanske också älska Kapitulera omedelbart eller dö. Uppfylls dessa krav tycker jag absolut att man ska läsa boken!