Vår förlorade heder

Vår förlorade heder är författad av Calixthe Beyala.

Den innehåller ”(s)anslösa överdrifter, ett färgstarkt persongalleri och giftig humor.”, säger Leopard förlag själva. Och det tycker jag stämmer bra på ett sätt, fastän jag tycker att humorn och överdrifterna bara får mig att gråta istället för att skratta, och frågan är om det är humor just för min del då?

Boken behandlar ett tungt ämne, då den både skildrar Kamerun från ett förortsperspektiv då kolonisatörerna har vänt upp och ner på landet och vita är de ”nya afrikanerna”, men också ger en bild av hur det är att leva i Paris som invandrad. Om vi börjar i Kamerun, så är mat, pengar och kärlek är en bristvara. Prostitution krockar med religiösa övertygelser som rör fruarna där hemma mer än männen. Blandkulturen är stark på förorten och krockarna i stort och litet ofrånkomliga …

Saïda föds i bokens början. Det är hon som är ”jaget” vi får följa. Från födelsen i förorten, där pappan bett om att få en pojke, men får en oönskad flicka. Mamman har det inte lätt, pappan är fast i sina envisa tankar och Saïda har det därför heller inte lätt. Oskuld är något pappan förutsätter att hon ska vara tills den dagen hon gifter sig. För det måste hon om hon ska bli något. Men Saïda vill ingen gifta sig med … Hon blir äldre, och äldre, och snart är hon fyrtio år och fortfarande ogift, oskuld och har sin döda pappas övertygelser hårt hållna i kroppen. Det är då hennes mamma bestämmer åt henne att det är dags att försöka hitta lyckan, och det är då hon far till Frankrike.

Boken behandlar som sagt något viktigt, men eftersom jag tar åt mig av överdrifterna och ser humorn som en sorglig satir, så känner jag att boken någonstans ändå inte tilltalar mig. Replikeringarna är kvicka och jag kan inte med att de inte känns äkta i längden. Jag är bara inte rätt pubik hela vägen.

Detta är en okej bok, men inte mer. Det är heller inte en bok jag rekommenderar nära och kära.

Annonser

Härligt!

Idag har jag fått mer insikt i Djebars Kärleken, kriget. Hur man kan tänkas tolka den, vad man kan relatera den till, med mera, med mera. Det är verkligen nyttigt att diskutera böcker, läsning och upplevelse med andra. Ibland kan det till och med leda till att man fattar tycke för boken på ett helt annat sätt än vad man gjort i ett första skede. Det är ganska fantastiskt faktiskt!

Sedan kan jag meddela att jag hade fått en liten avi med posten igår – vílket ledde mig till postombudet idag och i utbyte av postens papperslapp fick jag det röda paketet ämnat för mig. Det blir på sitt sätt lite som en födelsedagspresent till mig och bloggen! Jag hade för mycket annat att göra just igår, så jag hämtade inte ut paketet från B. Wahlströms med Holly Blacks Den vita katten och Den röda handsken:

Jag har även inhandlat en grön postpåse till Bokdivisionen – storlek M. Den ligger på mitt skrivbord och påminner mig om att jag har en vinnare i utlottningen som ska få en vinst framöver. Tankespinn om vad påsen ska innehålla börjar i helgen. Tills dess blir det mestadels plugg, läsning och lite träning är planen.

Jag har cirka 50 sidor kvar i Beyalas Vår förlorade heder. En recension kan med detta dyka upp under morgondagen. Dessutom har jag bestämt mig för att Who-helgen (ja, Doctor Who-helgen) som Fiktiviteter annordnar är bästa initiativet på länge. Jag kommer absolut bidra. Det visste jag egentligen innan jag bestämde mig på allvar, men man kan ju försöka lura sig själv lite om man vill. Eftersom säsong 6 snart är i min ägo i fysisk form, så får det bli mitt huvudsakliga underlag antar jag. Inget mig emot, i och med att säsongen innehåller min favoritdoktor – spelad av Matt Smith.

Jag behöver inte undra vad jag ska läsa på ett tag. Det blir kurslitteratur, Holly Black och på TV-fronten lär det bli Doktorn för hela slanten om det nu inte finns något annat intressant på TV.

Och vinnaren är…

Allas namn har dubbelkollats och jag kollade även skräppostmappen i och med att vissa kommentarer sorteras dit. Om jag räknat rätt fanns femton anmälda till utlottningen, tillika femton namn på femton grisrosa lappar i en skål (till bloggens ära och första utseende):

image

Trumvirvel och fanfar för vinnaren!

Bokdivisionen – grattis! Jag ska börja klura på vad jag kan tänka lägga i den här påsen som garanterat kommer fram innan bokmässan (jag vill ha lite tid att klura, samt beställa eventuella böcker).

Hm, hm. Jag har lite att klura på! Och ettårsdagen till ära tänkte jag fira med varma mackor, honungsvatten och en film!

Hip, hip, hurra!

För ett år sedan satt jag hemma med urinvägsinfektion. Jag hade ägnat några dagar åt att plugga, vila, men också upptäcka och utforska bokbloggsvärlden. När jag kände mig som ömkligast bestämde jag mig – jag ville skapa en egen blogg, testa, se om det var något för mig…

Detta var för ett år sedan. Den 27:e augusti 2011 bestämde jag mig, klickade på de rätta knapparna, valde ett namn:

Hur känns det ett år senare? Ångrar jag mig?

Inte det minsta, blir det klarvakna svaret. Jag har uppptäckt något som är jag! Jag trivs verkligen med livet som bokbloggare och vill inte vara utan det. Jag har utvecklats som person, läsare och skribent. Om man kollar på något av mina första inlägg, så skulle jag vilja mena att jag skriver lite bättre nu. Jag har hittat mina ord på ett annat sätt, känner mig tryggare med min bokbloggarröst. Och jag har läst många fler böcker än vad jag vågat hoppas på – både hösten -11, men också hittills i år (jag hoppades ju på 50 böcker innan 2013, men dessöver är jag redan)!

Ht -11 blev det nämligen 20 skönlitterära böcker och 2 noveller lästa, och sidantalet uppkom i över 9000 sidors läsning. I år är jag uppe i 9665 sidors läsning (och då är inte månadens läsning inräknad) och dessa sidor motsvarar ungefär 46 skönlitterära verk och 6 noveller. Jag har valt att inte räkna med böckerna denna månad eftersom jag vet att jag kommer läsa minst en eller två böcker till innan månadsskiftet är här.

Egentligen har inte mina ambitioner med 50 böcker innan 2013 kommer, varit konstig. I höstas läste jag genomsnittligt fem böcker per månad, och med den uträkningen bör 2012 ha uppkommit i minst 60 böcker. Och vet ni vad! Det är nästan bättre att anta utmaningar och mål man vet att man antingen kan ta eller kommer överskrida! Det känns så mycket bättre när man når målstrecket då! Och jag har fortfarande utmaningar att tampas med – Den nordiska, Nära och kära-utmaningen, Avsluta serier-utmaningen och Tre på Tre. Dessutom är jag med i Boktolvan och tycker själv att jag borde läsa två klassiker till innan 2013 anländer i all sin pompa och ståt!

Tänka sig att bloggen fyller ett år idag! Det känns lika speciellt som när jag själv fyller! Och det känns som den där första ettårsdagen jag firade min allra första katts födelsedag! I november fyller samma katt tre år … För tiden går ju fort när man har roligt (eller har mycket att göra)! Och roligt har det utan tvekan varit det gångna bloggåret – mitt och bloggens första! Det är precis som om det var igår jag började blogga på ett sätt, men kalendern talar om att det var ett år sedan! Och det känns också som om åren jag har framför mig kommer gå minst lika snabbt!

Undrar vilka böcker jag kommer läsa från och med nu … Spännande!

Nya layouten är dessutom här för att stanna. I’m in love! No more grisrosa, mer än i finfina grissamlingen jag har!

Och jag undrar just vem som vinner utlottningen som jag avslutar klockan 21.00 ikväll!

Jag vill tacka alla för kommentarer, fina bloggar, läsvärda och inspirerande inlägg och för hejarop, stöd och tankar! Ni läsare är guld värda, med diamantinfattning och allt! Vad vore bloggandet utan er?

Hip, hip, hurra!

Kärleken, kriget

I kursen jag läser just nu ingår Assia Djebars Kärleken, kriget. Detta är en bok jag antagligen aldrig hade läst om det inte vore för kursen, och jag är glad att den fanns med på litteraturlistan. Citatet jag hade med från boken igår, inspirerades jag av och byggde ut (tillsammans med andra ord och fraser från boken) till en dikt. Det är inte samma budskap som i boken där Djebar snarare försöker förmedla att språket kan vara farligt för kvinnor om männen vill att de ska förbli tysta och ”förtryckta”. Min version är mer en uppmaning och lyder:

Skrivna ord kan flyga.
Öppna alla fönster,
sprid skrivkunnigheten.
Låt tystnaden få röst,
få vingar.
Himlen är vid …

… Och ord får
extra näring
vid censur …

Jag måste säga att jag som ofta tycker att historiska romaner är långtradiga och ointressanta, verkligen tycker om att Assia Djebar använder sig av historiska passager där kriget mellan Frankrike och Algeriet skildras på ett sätt som får mig att förstå varför det fortfarande finns splittringar i den så kallade fransk-algeriska symbiosen. Att krig är grymma, vet vi alla. Men för mig gör Djebar det tydligt genom ett poetiskt språk och genom hennes ögon som historiker. Hon använder känsla och fantasi för att återge dessa passager som har en historisk grund.

Det jag gillar bäst är ändå hennes självbiografiska passager där hon på ett lika poetiskt sätt förmedlar hur hennes liv har varit (och man kan ställa det i motsats till hennes kvinnliga anfäder). Hon förmedlar bilden av ett landskap, en kultur och skildrar en spricka i kulturmötet, mötet mellan könen och inom sig själv. Samtidigt skildrar hon kvinnan i förhållande till mannen och försöker peka på att mannen ibland står över kvinnan och ställer henne i en förutbestämd position.

För att inte säga för mycket, tänker jag stanna där. Jag kanske hade önskat lite mindre utförliga krigsskildringar emellanåt, men fötrollas av språket och av kvinnoödena till den grad att den biten hamnar i skugga. Djebar är verkligen bra på att visa bilder medan hon berättar genom att smycka berättelsen med språket. Detta sker hela tiden och ett exempel är i det inledande kapitlet där hon skriver: ”Min lilla flicka höll mig i handen när jag gav mig av i gryningen.” (sid. 13).

Trots att boken är svår, jobbig och vemodigt vacker, så tycker jag riktigt mycket om den. Jag förstår i nuläget inte slutet av romanen helt – jag kan inte sammanfoga de sista kapitlen på ett, för mig, helt logiskt sätt i den tredje delen (eller den sista), men jag hoppas kunna råda bot på detta tillsammans med kurskamraterna på vårt seminarietillfälle på tisdag.

Med det sagt kan jag också meddela att seminariet kring Camus, öppnade många ingångar och perspektiv jag inte själv sett. Så jag gillar till och med monsieur Meursault mer nu än innan detta guldtillfälle!

Att kombinera saker man älskar

Många i bokbloggsvärlden har upptäckt doktorn.

Vilken doktor är rätta frågan, eller svaret, då vi talar om Doctor Who. Jag upptäckte serien genom min pojkvän. Hade han och jag inte träffats, hade jag inte suttit i hans soffa den där kvällen och hade jag inte fått se det första avsnittet med den elfte doktorn spelad av Matt Smith … Ja, då vet jag helt enkelt inte om jag hade sett serien oavsett hur bra den än verkat när Ela på Beroende av böcker pratat om den, eller då serien omnämnts hos Helena på Fiktiviteter.

Nu har vi börjat se den ”nya serien” från början och i rätt ordning, och snart är vi ikapp så pass att vi är i fas med tiden och serien. Och jag är som Helena beskrev det – fast. Men någonstans kommer nog MIN doktor att alltid vara och förbli den doktorn som fångade mitt hjärta – alltså den elfte. Jag har inget emot Christopher Eccleston, eller David Tennant, men han som fångade in mig i serien och fångade både min uppmärksamhet och mitt hjärta är, och kommer alltid att vara, Matt Smith. Jag önskar verkligen att doktorn fanns – han är vad tomten var för mig som barn … Fast bättre! Julspecialen jag har sett förstärker den nostalgiska känslan. För då reinkarneras han någonstans och tar i min föreställningsvärld tomtens plats.

I tisdags lade Helena upp en bild på sin blogg. Den kanske inte ser mycket ut för världen eller osar fullkomlig logik om man inte sett serien och vet vad den åsyftar! Jag är så himla avundssjuk på att Helena har den här snygga och stilrena nyckelringen! Jag borde köpa något liknande och nörda mig lite. Inte minst för att jag tycker att jag är värd det efter en månad med knapraste utgifterna på länge (ja, det blir så när man är student har jag hört … ). Jag blev så himla sugen på att göra någonting av suget efter Doctor Who och göra något av min kreativitet, att jag till slut kom på en fantastiskt briljant idé! Varför inte kombinera tre saker jag älskar:

  • Att teckna
  • Doktorn
  • Min pojkvän

Helenas inlägg med Doctor Who-relaterad pryl ledde mig alltså att googla fram lite bilder att titta på, börja skissa på doktorns tardis (police box), och innan jag visste ordet av hade tre timmar passerat och tardisen var vid liv. Mina fingertoppar vittnade om teckningsprocessen och jag hade redan när jag drog första strecket bestämt att pojkvännen skulle få slutprodukten som tack för att han finns och för att han introducerade mig för doktorn … I onsdags gjorde jag bakgrunden – i kol, satt och velade angående lite paljetter jag hittat, men bestämde mig sedan för att klistra … Tardisen fick dessutom lite extra 3D-effekt genom att distansieras lite från pappret … Och jag är i skrivande stund bara så himla nöjd (tror jag – jag avvaktar pojkvännens reaktion). Och glad (för att jag fick det här rycket över huvud taget!).

Konstverket i egen hög person:

Jag kunde inte låta bli att sända en liten tribute, både till Helena och självfallet Doctor Who, genom att skriva orden – ”Keep calm, don’t blink” – på baksidan av detta verk. Ja, det blev inget ”and”, som jag i efterhand såg att Helena hade mellan ”calm” och ”don’t” …

Jag testar för första gången någonsin ett tidsinställt inlägg och hoppas att det fungerar som det är tänkt. Jag hoppas också att inlägget inte hinner komma upp före dess att min pojkvän får sin gåva i form av detta kollage (det ryktas nämligen om att han kikar in på min blogg då och då)!