Illdåd

När jag blev ensam igår efter att ha haft besök av syster och familjens hund, så tog jag mig an Eriksons Illdåd tillsamans med lite choklad. Jag började läsa vid sextiden och det hade inte kunnat börja bättre på sidan 5:

Jag slutade inte läsa förrän vid tolvslaget och fortsatte att läsa nu på morgonen. Och nu är boken utläst. Över fyrahundra sidors läsning är redan förbi …

Thomas Eriksons förtsa bok om Alex King, Bländverk, har jag inte läst. Men det hindrar absolut inte läsningen av den här andra boken även om jag kanske tycker att Erikson ger mig som läsare lite för mycket information om huvudkaraktären Alex och även Nina. Det bara känns som om han hade kunnat presentera dem utan att det låter för mycket som en kortare presentation för oss som inte läst Bländverk. Det är en av mina invändningar eftersom jag tror att man kan tänka ”blahablaha” just dessa stunder om man läst första boken. Jag gillar inte för tydliga sådana här passager i några former av romanserier.

Språket är rättframt och ganska koncist, det finns utmålningar i form av detaljer eller liknelser, och så vidare, men det passar romanen och genren bra. Det blir inte för tjatigt, utmålande eller för ovidkommande i detaljer … Detta leder dessutom till att man inte får för mycket fakta med sig som läsare redan i början, och jag tror att det är precis så det behöver vara när ämnet är så tungt som gruppvåldtäkt. Man behöver lära känna karaktärerna långsamt i och med att det hade riskerat att bli en allt för överväldigande läsning annars. Språket och upplägget passar denna spänningsroman som är mer en psykologisk berättelse än någonting annat. Det är en samhällsskildring av hur rättsväsendet ser ut, vilka som förlorar och utsätts ytterligare på grund av samhällets rättssystem.

Sara Leijon har blivit våldtagen av fyra, för henne tidigare okända, män. Våldtäkten pågår i drygt två timmar och Sara har fysiska skador som skvallrar om vad som hänt. Det som börjar som en utekväll med öl och lite oskyldigt flirtande spårar ur och det finns inget sätt att spola tillbaka tiden … Sara lyckas få tag på sin bror som hjälper henne till polisstationen. Det är lucianatt, polisen har mycket att göra och inget blir bättre av att första polisen som hon möter ifrågasätter hennes anklagelser när hon sitter där med uppenbara skador. Johanna från Brottsofferjouren fångar upp Sara, kräver en ny polis och Nina kommer in i bilden. Sara genomlider ett läkarbesök där hon känner sig måttligt antastad igen och det är bara början på en smärtsam process att försöka vinna målet mot de fyra män som förstört hennes liv …

Alex King kommer in som beteendevetare för att hjälpa Sara att ta sig igenom rättegången, för en sak som är säker är att domaren är principfast och hård som sten och männens advokater är beredda att trampa otaliga gånger på Sara för att bevisa deras klienters oskuld.

Vi får inte bara följa Sara i de tre huvuddelarna indelade i ”Brottet”, ”Rättegången” och ”Straffet”, utan kommer Alex King och Nina Mander närmare inpå livet. De har ett outtalat förhållande och det är både enkelt och komplicerat på samma gång. Att Alex har problem att uttrycka sin sårbarhet gör Nina frustrerad, men underliggande känner jag som läsare av ett visst problem i att de inte definierar vad de har och erkänner det på ett mer öppet plan. Jag kände också att Alex kanske börjar öppna upp för sent i deras förhållande eftersom Nina inte har några större problem med att visa känslor även om hon kan hålla dem i schack i sin profession.

Ämnet som Illdåd berör är våldtäkt. Det är laddat från början med många tankar och det är ett ämne som är känsligt för att man vet att det finns både uttalade och outtalade åsikter som rör både brottsoffret och förövarna. Boken känns högts aktuell, med tanke på att våldtäkt och gruppvåldtäkt är vanligare än vad man kanske tror och på grund av att det säkerligen finns ett stort mörkertal. Man kan utifrån romanens historia och andra liknande fall tala om brottsoffret, rättsystemet, olika värderingar och tankar om manligt/kvinnligt eller våra stereotypa uppfattningar om vissa personer, om kvinnor och om män … Det finns mycket att hämta!

Det är helt otroligt vad som tillåts i en rättegång, hur djupt försvaret försöker gräva i offrets livshistoria för att få brottsoffret att framstå som icke tillförlitlig eller bara instabil. Det är inte konstigt att våldtäktsoffer väljer att ta tillbaka sina anmälningar, vägrar att från början göra en i och med att det är ofattbart hur smärtsam och psykiskt påfrestande en rättegång kan vara av det här slaget. Det är som att det är tillåtet att dra upp mycket oangelägenheter i samband med rättegången och att det är helt okej att få en redan utsatt människa att framstå som ett av ”guds sämre barn” och bli sparkad på när de redan ligger, till viss del för resten av sitt liv.

En sak jag undrar över är om Erikson kollat upp dagens betygssystem eller de betygssystemen en tjugoplusare bör ha med sig i bagaget. För det känns som om han talar om ett betygssystem som kanske snarare fanns på hans tid med tvåor och femmor, etcetera. Jag är ganska säker på att Sara inte bör ha tillhört ett sådant, och det säger jag som blivande lärare … Lite fy skäms, på sig!

Annars finns det mycket mer att säga, diskutera, bli upprörd över tack vare Illdåd. Det är tydligen fortfarande så att det har betydelse vad man hade för kläder, hur man betett sig och hur mycket man druckit i samband med våldtäkten … Som kvinna, kanske kan förtydligas. Ett nej, bör oavsett kringliggande omständigheter, alltid uppfattas som ett nej, kan ju jag tycka (och jag är säker på att jag inte är ensam) …

Sist men inte minst gillar jag Eriksons sista passage på sidan 439:

”Till dig som tagit dig ända hit

Om du tillhör dem som av okänd anledning läser sista sidan först i en bok rekommenderar jag dig starkt att läsa boken innan du läser den här sidan. Det är för din egen skull.”

Mitt i allt allvar tycker jag att Erikson visar på en självdistans med sidan 5 och sidan 439, där han på något sätt visar sig själv med en anad livsglöd eller glimt i ögat.