Hypnotisören

Lars Keplers Hypnotisören är mammas andra boktips och således ett andra bidrag i Nära och kära-utmaningen. Jag minns att jag hört mycket om Kepler och minns mycket väl spekulationerna kring vem eller vilka författare som skulle ligga bakom detta pseudonym innan det kom fram att det var makarna Ahndoril. Jag missade med det inte allt buller och bång kring deckaren, men kom bara aldrig för mig att läsa.

Mamma lämnade över en pocketversion av Hypnotisören för utmaningen. Jag får behålla den, och som alltid när jag har godkänt och tänker behålla en bok, så står min namnteckning nu på insidan av boken på titelsidan och jag har också skrivit att den ingått i denna utmaning (ifall minnet skulle brista en vacker dag) …

Och det här är så mycket mer än bara en deckare. Den är nervkrypande – en rysare, en skräckis och en bok som man verkligen kommer ihåg. Den är inte alls som många andra böcker, eller som andra deckare. Den utmärker sig och är inte så kall som jag upplevde Tre sekunder jag tog mig an av Roslund & Hellström (som jag dessutom inte tyckte så mycket om). Den är heller inte så saktgående eller alldeles för vardaglig och platt, som så många andra deckare blir vid en jämförelse. För om det är något som utmärker Hypnotisören, så är det farten, som finns med från början. Det händer saker. Och det händer hemska saker. Tempot finns med från början. Boken har absolut action utan att det känns som en thriller eller en vanlig deckare – det här är nästan mer en skräckroman för mig.

Jag hade lite svårt att komma in i dialogväxlingen till en början. Vilket är min egentligt enda invändning. Det var något där jag var tvungen att koda av, i och med att det var ganska pang på och i och med att det är något slags tempo även här. Jag tror också att jag hade förväntat mig en deckare som makade på i lugn takt, vilket jag blev lite chockad över att inte få på ett sätt. Så jag var tvungen att övertala hjärnan att det var det här tempot och nej, jag läste inte fel …

Beskrivande delar med presenterad information av huvudkaraktärerna Erik Maria Bark och Joona Linna, bland andra finns, men även att det ligger i ett schok så tycker jag att det fungerar i den här romanen (trots att jag föredrar att inte ha det så i vanliga fall).

Det känns som om romanen är genialisk på sitt sätt. Bisarra växlingar och kopplingar vecklas ut medan historien fortskrider. Jag blir förvånad, kan inte räkna ut saker på egen hand som i många andra deckare. Och visst att det skulle vara positivt att emellanåt låta läsaren få känna sig smart, men jag föredrar alla gånger Keplers överraskningar där jag motbevisas i mina tankegångar om och om igen. Jag känner dessutom att jag accepterar och köper alla sanningar som dyker upp under romanens gång och jag godkänner också några obesvarade frågor. Det passar in.

Titeln Hypnotisören syftar till Erik Maria Bark. Han är traumaläkare och har tillbaka i karriären intresserat sig av och utövat hypnos som en terapiform för traumatiserade patienter. Vi kastas direkt in i en situation där kriminalkommissarie Joona Linna står med en svårt skadad pojke på sjukhuset, där pojkens pappa, mamma och lillasyster hittats grovt mördade med antalet sticksår, stympningar och alla tecken på raseri och njutning från förövarens sida. Vad som hänt eller inte hänt storasystern är oklart och Erik uppmanas och ombeds att hypnotisera pojken för storasysterns skull. Erik Maria Bark har lovat att aldrig mer utöva hypnos och vi får inte veta varför från början – men det vi vet säkert är att han till slut fattar beslutet att, trots sitt löfte till sig själv och sin familj, göra det …

Och det är bara en utlösare för många andra reaktioner och händelser i romanen.

Jag vill inte gå in för mycket på handlingen. Så jag kommer faktiskt inte ens säga mer om den. Boken är för genialisk för att börja tjata sönder eller på annat sätt vanhedra genom att säga för mycket. Jag förstår inte hur paret Ahndoril har lyckats uppbåda en sådan historia – med alla dessa tvister, växlingar och dolda intriger. De måste vara ett radarpar på att fantisera, knyta ihop trådar och pussla på ett sätt som skapar spänning och som chockar mig åter och åter igen. De måste ha tänkt till både en, två och tre gånger för att lyckas skriva en sådan här roman. Hypnotisören är briljant och nu återstår det att i framtiden ta reda på om Keplers övriga romaner håller måttet, eller kanske till och med är ännu bättre ..?!

Den påverkade mig också till den grad att jag fällde någon tår här och var, och jag inbillade mig en massa saker när romanen följde med mig till jobbet. Den kryper under skinnet, påverkar och jag tror att upplevelsen av boken tillsammans med alla ljud på kortis (trots att den skrämde skiten ur mig emellanåt) någonstans också gjorde läsningen så mycket mer nervkittlande och bra!

Passagen med Erik Maria Barks tillbakablick med minnen från förr stör inte ens – för det hör hemma just där den är placerad och den både reder ut en del och skapar ytterligare frågor.

Briljant!

9 reaktioner på ”Hypnotisören

  1. Miriam Tisander skriver:

    Jag håller helt med! Gillar inte deckare i vanliga fall för att de flesta jag läst är rätt sega eller som du skriver så kan man lista ut allt direkt. Men denna var det spänning från sida ett, de uppskattade jag verkligen =)

    • ielinashylla skriver:

      Ja. Nu har jag läst ”Hypnotisören”! (: Och nu blir det dags för lite kurslitteratur till svenskan, så jag började precis läsa ”Främlingen” av Albert Camus.

      Undrar just vad du läser?! Hojta till om du vill boktipsa! (:

      Puss, själv, minstsyrran! (; ❤

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s