Kärleken, kriget

I kursen jag läser just nu ingår Assia Djebars Kärleken, kriget. Detta är en bok jag antagligen aldrig hade läst om det inte vore för kursen, och jag är glad att den fanns med på litteraturlistan. Citatet jag hade med från boken igår, inspirerades jag av och byggde ut (tillsammans med andra ord och fraser från boken) till en dikt. Det är inte samma budskap som i boken där Djebar snarare försöker förmedla att språket kan vara farligt för kvinnor om männen vill att de ska förbli tysta och ”förtryckta”. Min version är mer en uppmaning och lyder:

Skrivna ord kan flyga.
Öppna alla fönster,
sprid skrivkunnigheten.
Låt tystnaden få röst,
få vingar.
Himlen är vid …

… Och ord får
extra näring
vid censur …

Jag måste säga att jag som ofta tycker att historiska romaner är långtradiga och ointressanta, verkligen tycker om att Assia Djebar använder sig av historiska passager där kriget mellan Frankrike och Algeriet skildras på ett sätt som får mig att förstå varför det fortfarande finns splittringar i den så kallade fransk-algeriska symbiosen. Att krig är grymma, vet vi alla. Men för mig gör Djebar det tydligt genom ett poetiskt språk och genom hennes ögon som historiker. Hon använder känsla och fantasi för att återge dessa passager som har en historisk grund.

Det jag gillar bäst är ändå hennes självbiografiska passager där hon på ett lika poetiskt sätt förmedlar hur hennes liv har varit (och man kan ställa det i motsats till hennes kvinnliga anfäder). Hon förmedlar bilden av ett landskap, en kultur och skildrar en spricka i kulturmötet, mötet mellan könen och inom sig själv. Samtidigt skildrar hon kvinnan i förhållande till mannen och försöker peka på att mannen ibland står över kvinnan och ställer henne i en förutbestämd position.

För att inte säga för mycket, tänker jag stanna där. Jag kanske hade önskat lite mindre utförliga krigsskildringar emellanåt, men fötrollas av språket och av kvinnoödena till den grad att den biten hamnar i skugga. Djebar är verkligen bra på att visa bilder medan hon berättar genom att smycka berättelsen med språket. Detta sker hela tiden och ett exempel är i det inledande kapitlet där hon skriver: ”Min lilla flicka höll mig i handen när jag gav mig av i gryningen.” (sid. 13).

Trots att boken är svår, jobbig och vemodigt vacker, så tycker jag riktigt mycket om den. Jag förstår i nuläget inte slutet av romanen helt – jag kan inte sammanfoga de sista kapitlen på ett, för mig, helt logiskt sätt i den tredje delen (eller den sista), men jag hoppas kunna råda bot på detta tillsammans med kurskamraterna på vårt seminarietillfälle på tisdag.

Med det sagt kan jag också meddela att seminariet kring Camus, öppnade många ingångar och perspektiv jag inte själv sett. Så jag gillar till och med monsieur Meursault mer nu än innan detta guldtillfälle!

En reaktion på ”Kärleken, kriget

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s