Främlingen

Främlingen av Albert Camus, läste jag första gången på gymnasiet. Jag uppskattade den inte alls just då, och tycker lite mer om den idag, men tycker personligen fortfarande inte att den är mer än okej. Visst finns det något där, mycket att diskutera. Men jag tycker inte att det är en bok man läser för att man har lite tid över, vill och för att den är bra på det sättet.

Camus lyckas ändå med ganska små medel framställa en bild för läsaren om vem Meursault verkligen är. Det är hans perspektiv vi får genom hela boken, men i och med att han är en man med få ord och som inte talar (kanske heller inte tänker) mer än nödvändigt, så är det genom dessa små medel vi får lära känna och försöka tolka honom.

Meursault verkar ha svårt med känslor, kan inte ljuga och ser på saker på sitt sätt. Han är också en betraktare och lägger märke till människor och iakttar dem mer än vad många andra kanske gör …

Romanen börjar med: ”Mamma dog idag.”, och förtsätter med: ”Eller igår kankse …”. (sid. 7). När han begär ledigt på jobbet tillägger han: ”Det är inte mitt fel.” (sid. 7). Bara på första sidan tycker jag att man får veta ganska mycket om Meursault. Och när det kommer till hans oförmögenhet att ljuga och hans känslor tycker jag att svaret han ger sin flickvän när hon undrar om han älskar henne, säger mycket: ”Jag svarade henne att det betydde ingenting men att jag inte trodde det.” (sid. 46).

Ännu en klassiker kan prickas av med Främlingen. Och på torsdag får jag mer perspektiv på boken på ett seminarium tillsammans med mina kurskamrater. Jag gillar verkligen att svenskan kickar igång med skönlitteratur, även om många av böckerna kanske är romaner jag aldrig hade köpt eller läst om det inte vore för att de står med i kursplanen …

Antagligen kommer jag inte skriva så himla mycket om någon av de skönlitterära kursböckerna jag läser. Ni får nöja er med några små tankar om dem, och kanske återkommer jag igen efter kursens avslut om det är några fler tankar jag har när vi nött böckerna och verkligen lärt känna dem. Jag hoppas det är okej.

Påminnelse om utlottning!

Jag vill bara passa på att påminna er om utlottningen (i Pocket och Prassel-anda) jag håller i till bloggens ettårsdag! Bloggen fyller år om en vecka och mer om utlottningen och tillvägagångssätt för att ha chansen att vinna återfinns här.

Jag kan också i förbigående tala om att mina kursböcker kommit med posten idag. Jag knepar också lite på vad jag kan tänkas svara och vilka jag vill utmana i denna utmaning. Det är riktigt kul och trevligt att Miriam valde att utmana mig!

Hypnotisören

Lars Keplers Hypnotisören är mammas andra boktips och således ett andra bidrag i Nära och kära-utmaningen. Jag minns att jag hört mycket om Kepler och minns mycket väl spekulationerna kring vem eller vilka författare som skulle ligga bakom detta pseudonym innan det kom fram att det var makarna Ahndoril. Jag missade med det inte allt buller och bång kring deckaren, men kom bara aldrig för mig att läsa.

Mamma lämnade över en pocketversion av Hypnotisören för utmaningen. Jag får behålla den, och som alltid när jag har godkänt och tänker behålla en bok, så står min namnteckning nu på insidan av boken på titelsidan och jag har också skrivit att den ingått i denna utmaning (ifall minnet skulle brista en vacker dag) …

Och det här är så mycket mer än bara en deckare. Den är nervkrypande – en rysare, en skräckis och en bok som man verkligen kommer ihåg. Den är inte alls som många andra böcker, eller som andra deckare. Den utmärker sig och är inte så kall som jag upplevde Tre sekunder jag tog mig an av Roslund & Hellström (som jag dessutom inte tyckte så mycket om). Den är heller inte så saktgående eller alldeles för vardaglig och platt, som så många andra deckare blir vid en jämförelse. För om det är något som utmärker Hypnotisören, så är det farten, som finns med från början. Det händer saker. Och det händer hemska saker. Tempot finns med från början. Boken har absolut action utan att det känns som en thriller eller en vanlig deckare – det här är nästan mer en skräckroman för mig.

Jag hade lite svårt att komma in i dialogväxlingen till en början. Vilket är min egentligt enda invändning. Det var något där jag var tvungen att koda av, i och med att det var ganska pang på och i och med att det är något slags tempo även här. Jag tror också att jag hade förväntat mig en deckare som makade på i lugn takt, vilket jag blev lite chockad över att inte få på ett sätt. Så jag var tvungen att övertala hjärnan att det var det här tempot och nej, jag läste inte fel …

Beskrivande delar med presenterad information av huvudkaraktärerna Erik Maria Bark och Joona Linna, bland andra finns, men även att det ligger i ett schok så tycker jag att det fungerar i den här romanen (trots att jag föredrar att inte ha det så i vanliga fall).

Det känns som om romanen är genialisk på sitt sätt. Bisarra växlingar och kopplingar vecklas ut medan historien fortskrider. Jag blir förvånad, kan inte räkna ut saker på egen hand som i många andra deckare. Och visst att det skulle vara positivt att emellanåt låta läsaren få känna sig smart, men jag föredrar alla gånger Keplers överraskningar där jag motbevisas i mina tankegångar om och om igen. Jag känner dessutom att jag accepterar och köper alla sanningar som dyker upp under romanens gång och jag godkänner också några obesvarade frågor. Det passar in.

Titeln Hypnotisören syftar till Erik Maria Bark. Han är traumaläkare och har tillbaka i karriären intresserat sig av och utövat hypnos som en terapiform för traumatiserade patienter. Vi kastas direkt in i en situation där kriminalkommissarie Joona Linna står med en svårt skadad pojke på sjukhuset, där pojkens pappa, mamma och lillasyster hittats grovt mördade med antalet sticksår, stympningar och alla tecken på raseri och njutning från förövarens sida. Vad som hänt eller inte hänt storasystern är oklart och Erik uppmanas och ombeds att hypnotisera pojken för storasysterns skull. Erik Maria Bark har lovat att aldrig mer utöva hypnos och vi får inte veta varför från början – men det vi vet säkert är att han till slut fattar beslutet att, trots sitt löfte till sig själv och sin familj, göra det …

Och det är bara en utlösare för många andra reaktioner och händelser i romanen.

Jag vill inte gå in för mycket på handlingen. Så jag kommer faktiskt inte ens säga mer om den. Boken är för genialisk för att börja tjata sönder eller på annat sätt vanhedra genom att säga för mycket. Jag förstår inte hur paret Ahndoril har lyckats uppbåda en sådan historia – med alla dessa tvister, växlingar och dolda intriger. De måste vara ett radarpar på att fantisera, knyta ihop trådar och pussla på ett sätt som skapar spänning och som chockar mig åter och åter igen. De måste ha tänkt till både en, två och tre gånger för att lyckas skriva en sådan här roman. Hypnotisören är briljant och nu återstår det att i framtiden ta reda på om Keplers övriga romaner håller måttet, eller kanske till och med är ännu bättre ..?!

Den påverkade mig också till den grad att jag fällde någon tår här och var, och jag inbillade mig en massa saker när romanen följde med mig till jobbet. Den kryper under skinnet, påverkar och jag tror att upplevelsen av boken tillsammans med alla ljud på kortis (trots att den skrämde skiten ur mig emellanåt) någonstans också gjorde läsningen så mycket mer nervkittlande och bra!

Passagen med Erik Maria Barks tillbakablick med minnen från förr stör inte ens – för det hör hemma just där den är placerad och den både reder ut en del och skapar ytterligare frågor.

Briljant!

Upplevelser…

image

… blir alltid så starka när man inbillar sig saker. Jag är fortfarande inte van vid alla ljud i huset jag jobbar i – och i natt när jag läser Keplers Hypnotisören märks det tydligt. Jag får för mig att knäppandena i huset är knackningar… Och att ljuden i taken är ljudet av någon som försöker ta sig in. Även om detta upplevs som verkligt bara en millisekund, så är det en millisekund för mycket.

Inga fler deckare bör följa med till kortis om nätterna. Det bestämmer jag för att det påverkar min sömn. Jag har slumrat till några korta ögonblick, men hoppas kunna sova några timmar innan morgonen kommer.

Delirium

Den är utläst … Lauren Olivers Delirium. Det gick som på räls nu i slutet när tempot verkligen kommit igång och jag bara var tvungen att ta reda på vart bok nummer ett i denna dystopiska serie hade tänkt sluta … Och hur.

Grundidén är fantastisk då Lena lever i ett USA där kärleken är ett hot, en sjukdom och ett brott. Tjejer och killar lever segregerade i den mån det är möjligt och den dagen de närmar sig 18 år, är det dags att utvärderas på uppdrag av regeringen för att kunna bli ihopparad med någon att dela resten av sitt liv med efter ”behandlingen”. ”Behandlingen” är kort och gott ett kirurgiskt ingrepp där hjärnan behandlas och påverkas för att man ska botas – slippa förmå sig att känna kärlek, inte drabbas av amor deliria nervosa.

Portland är Lenas hemstad. Hon bor med sin moster och hennes familj sedan hennes mamma dött till följd av en rad misslyckade behandlingar. Hennes mamma var djupt förälskad i sin man och saknade honom så det gjorde ont när hon levde och han var död. Hon skrattade, tröstade och sjöng … Var inte alls som andra mammor med kontroll. Hon var smittad – drabbad av amor deliria nervosa och Lena är livrädd för att bli som hon.

Lena är 17 år, står inför utvärderingen, är på väg att bli vuxen, sluta high school, få behandlingen och så småning om gifta sig, skaffa familj och leva ett kontrollerat och lyckligt liv utan minsta tendenser till symptom på kärlek … Hon längtar, räknar dagarna till behandlingen och hoppas att hon inte är som sin mamma. Men under utvärderingen får hon upp ögonen för en kille som senare visar sig heta Alex. Han ruskar om hennes värld och hon försöker stå emot, men drabbas av något hon hoppas inte är amor deliria nervosa, då symptomen verkar vara andra eller i alla fall lite annorlunda än de hon läst om i den litteratur de har tillgång till.

Lena lever i ett Portland med spöklika hus i utkanten av staden som ingen längre bor i, med stängsel som skiljer Portland från vildmarken, där det sägs finnas ”ogiltiga” – sådana som lever med kärlek, istället för utan … I staden finns kontrollanter, vid gränserna finns vakter. Allt för att förhindra spridningen av sjukdomen och för att hindra otillbörliga umgängen mellan obotade. Rädslan för att smittas är stor och åtgärden och straff vid lagbrott är hårda – livslånga till dödliga.

Jag kan verkligen se Lenas värld framför mig. Hur den ser ut, hur hårt kontrollerad den är och vilken skillnad behandlingen gör på personligheten. Jag kan också känna med henne när hon vill vara som alla andra, men ändå inte vill vara alldaglig eller ingenting … Hon känner mycket, precis som jag och jag kan förstå att det driver henne att vilja genomgå behandlingen snarast. Jag tror att hon vet att hon på ett sätt är som hennes mamma som hon inte vill vara lik. Hon vill inte drabbas av det som alla fruktar och föraktar – hon vill inte känna den smärta hennes mamma gjort när hon sörjde sin man …

Miljöbeskrivningarna är lagom – inte för mycket och inte för lite. Världen i sin helhet växer sakta fram för mig som läsare och jag gillar att det är precis så det är. Jag vill inte ha för mycket information på samma gång, jag vill inte känna att beskrivningarna blir för mättande och för samlade. Så det är precis som jag vill ha det, när Oliver lägger upp det som hon gör. Jag går från min egna bild av en stad till den dystopiska stad Lena lever i. Där el, vatten och besnin är en bristvara som kostar … Bland annat …

Precis som jag trodde känner jag att jag kommer ta mig an bok nummer två. Men jag kan annars säga att jag är förvånad över att jag tyckte om den här boken så mycket som jag till slut gjorde. Jag gillar språket som är enkelt, men ändå fint och genomtänkt. Jag gillar det mesta just för att det är upplagt som det är och för att jag berörs. Men läser man måste man vara beredd på att boken är ganska tystlåten – det är inte mycket fart eller action – utan den smyger lite vackert …

Tänk att aldrig få tillåtas kännas kärlek. Tänk att inte få vara kär. Jag känner mig liksom lite lyckligt lottad mitt i tanken att det är orättvist att Lena vuxit upp i en värld där alla fruktar amor deliria nervosa – något av det vackraste och mäktigaste som finns!

Jag passar även på att tacka Malin på Nilmas Bokhylla. Vem vet när jag läst den här boken om jag inte vunnit utlottningen av den!

Jag har drabbats

Jag har precis kommit till sidan 274 i Delirium av Lauren Oliver. Och jag börjar känna av tecken på deliria …

Jag är glad att jag råkar vara ledig från jobbet idag i och med att jag borde storstäda och vill läsa ut sista sidan, 466, redan idag, ikväll, senast i natt.

Jag måste få veta hur det kommer gå, hur första boken i serien slutar och trots att jag är rädd att jag kommer lämnas med den där vemods- känslan där jag  tycker att jag borde läsa nästa bok, gärna redan igår, så är jag beredd att ta den risken …

Och jag är bara så glad att jag får vara kär – rent allmänt bara!

Inför födelsedagsfirandet!

Bloggen fyller 1 år den 27:e augusti och idag, den 15:e, tycker jag att det är hög tid att presentera lite frågor i pocket och prassel-anda, även om det blir i lite mindre utsträckning. Bloggen kommer fira med en utlottning den 27:e och så det är alltså på självaste födelsedagen en vinnare dras! Därför kan man från och med nu anmäla sitt intresse genom att besvara mina fem frågor och hoppas att man kommer vinna min generösa födelsedagspresent á la postens gröna påse som går till en läsare och bokbloggsälskare, istället för till mig eller bloggen.

Jag är bara så glada att bokbloggandet visade sig vara en bra idé för snart ett år sedan! Jag ger hellre än tar eller får med detta sagt!

För att vara med i utlottningen den 27:e augusti ska följande punkter prickas av:

  • Påbörja kommentar i detta inlägg.
  • Skriv att du är med.
  • Besvara följande: Hur beskriver du dig själv med bara en mening? Hur ser ditt topp tre ut i pockets du vill ha just nu? Vad möter du helst i böckernas värld – mänskliga inslag eller övernaturliga? Vilket tilltugg passar dig bäst vid läsning? Har du några obokliga fritidsintressen och i så fall vilka?
  • Var inte anonym, utan lämna namn, mejl och gärna webadress till din blogg (om du har en sådan).
  • Skicka din kommentar.

Jag kommer välja att inte bjuda in till extra lotter, men det betyder inte att ni inte får tipsa om utlottningen för den sakens skull.

Låter det som en hyfsat fair deal?

Bok 11 av 15 …

Bok nummer elva i 15 böcker-utmaningen är en bok som har med en semesterresa jag har gjort att göra. Detta blir:

För ett år sedan drygt åkte jag en vecka till Grekland med en kompis och jag valde att ta med mig Stephenie Meyers The Host som strand- och poolläsning. Boken lästes och nöttes, till och med blöttes … Men jag läste faktiskt inte ut den förrän väl hemma.

Den där tagen: Om jag hade 500 kronor…

… i presentkort – vad hade jag köpt då? Som bekant är det Reading this world som har startat tagen och många har redan besvarat och dagdrömt kring ett tänkt presentkort. Jag vill också göra det. Och jag har tänkt adlibris.com i och med att jag gjort en riktig beställning till min första delkurs därifrån nu på morgonen.

 

Min drömbeställning består av:

Far from You av Lisa Schroeder för 72 kronor:

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist för 99 kronor:

Jellicoe Road av Melina Marchetta för 159 kronor:

Avståndet mellan av red. Karin Mossed med flera för 139 kronor:

Vätten av Mikael Strömberg för 39 kronor:

Sammanlagt: 508 kronor.

Det är dessa böcker jag är mest intresserad av just nu vad jag kan komma på, men sedan kan den här beställningen ha sett helt annorlunda ut om några dagar. Det jag vet alldeles säkert är att jag verkligen vill ha Schroeders Far from You och antagligen kommer klicka hem den i höst.

 

Annars köpte jag till svenskan och C-kursen jag ska läsa i höst:

  • Korparna av Tomas Bannerhed
  • Vår förlorade heder av Calixthe Beyala
  • Fiktioner av Luis J. Borges
  • Främlingen av Albert Camus
  • Kärleken, kriget… av Assia Djebar
  • Judith Langers Litterära föreställningsvärldar

Summa: 360 kronor.

Det jag hade velat kunna köpa för sig var också Göran Tunströms Juloratoriet, men den fanns endast i en svensk klassikerbox som jag inte vill köpa just nu …

Och med det …

… uppnådde jag årets mål där jag skulle läsa minst femtio böcker. 50/50 böcker är nu lästa, redan i augusti.

Man kan undra hur många böcker som blir lästa sammanlagt innan 2013 anländer. Jag trodde verkligen inte att jag skulle ha läst så många böcker i år att jag ens skulle komma en bit över femtio vid årsskiftet, men det ser ut som om jag nog kan komma upp över en sjuttiofem böcker till och med … Kanske …