När det går lite segt

Just nu är det segt med läsningen. Jag kommer inte riktigt in i Den vita katten av Holly Black, men kommer försöka att ta mig igenom den fast det verkar som om det får bli jämnsmed annan läsning. Jag har precis börjat uppskatta Høeg, men inser också att jag med dagens datum kanske varken hinner läsa ut den (den nordiska och sista boken i Nordiska utmaningen) eller hinner ta mig an min egen Nära och kära utmaning och en kompis boktips (om jag inte kommer överens med mig själv att jag får den här månaden fri i och med att jag läste två böcker från mammas förslagslista förra månaden). Men jag ska inte säga för mycket. Kanske ror jag ändå hem bådadera! Än är ju månaden inte slut.

Medan många verkar åka på årets bokmässa kommer jag stanna hemma den här gången. Förra året blev jag av med min oskuld vad det gäller detta. Men i år blir det ingenting på grund av lite hitan, ditan och det faktum att många jag hade velat sällskapa med åker på söndagen – vilket jag inte kan då jag jobbar. Men jag misströstar inte för det – och belönade mig med en cdon.com-beställning (för några fler böcker i bokhyllan är jag värd)! Jag hoppas dessutom att böckerna kan påverka läslusten positivt:

image

  • The Passage av Justin Cronin.
  • Kråkflickan av Eriksson & Axlander Sundquist
  • Paganinikontraktet av Lars Kepler
  • Eldvittnet av Lars Kepler

Och en bok jag klickade med utan att jag lagt det på minnet:

  • Tretton skäl varför av Jay Asher

Sista boken är ett resultat av att jag insåg att jag hade ett presentkort på cdon.com. Och i och med att jag klickade hem den sist av alla böckerna och i bara farten – glömde jag att jag klickat med den! Jag blev positivt överraskad nu när jag öppnade paketet kan jag lova!

Annonser

Tack, Fiktiviteter!

Jag tackar än en gång Helena på Fiktiviteter, för ett oerhört trevligt och lyckat initiativ med Who-helgen (jag har länkat till sammanfattningen)!

Jag följde med spänning Whedon-helgen för något år sedan även om jag inte hade något att bidra med själv just då. Precis som helgen då blev lyckad, tycker jag att det blev riktigt lyckat även den här gången. Och jag kunde vara med och bidra i år med ett inlägg angående kära Doctor Who – innehållande doktorn som är älskad i hans många skepnader.

Fastän vi inte visste vad den andra hade skrivit tycker jag att blandningen på inläggen har varit mycket bra.  Jag känner också att de upprepningar som kan återfinnas är värda upprepning. Det finns bland annat exempel på Who-avsnitt som återkommer både en eller två gånger i olika bidrag tillägnad Who och helgen – väl värda att nämnas både en, två och tre gånger just för att de avsnitten är så bra och briljanta som de framstår!

Nu när säsong 5 och 6 snart står i filmhyllan, blir det snart dags att antingen:

1. Kolla om serien med min älskade Matt Smith som elfte doktorn, eller:
2. Försöka sälja in serien hos syster, mamma eller kompis.

Och ja – Matt Smith är min favorit i rollen som doktorn, men Tennant har charmat mig en del han också. Och detta märks då spår från Tennant faktiskt kan anas i mitt inlägg och bidrag till Who-helgen.

My, oh My, Doctor Who

I och med att jag kommer prata om säsongerna hittills med elfte doktorn och Matt Smith i rollen som denne, säger jag för det första (och eventuellt) som doctor Song: ”Spoilers!”

Jag kommer fortfarande ihåg mitt första möte med doktorn:

 

Jag var så nervös den kvällen jag satt där i TV-soffan eftersom jag redan hört lite om doktorn och visste att jag ville tycka om honom. Inte minst för att rekommendanten själv, numer min pojkvän, tyckte om doktorn och serien så himla mycket! Så jag nervade, undrade vad fasen det var jag kollade på några minuter eftersom det ju alltid tar lite tid att koda av innan man landar – och det slutade med att jag blev lite kär i första avsnittet av säsong 5 och kom att älska serien. Men i början kände jag nästan att jag försökte dölja att jag gillade doktorn så mycket som jag faktiskt gjorde och anade redan första avsnittet en kommande förälskelse …

Men sanningen är den att det inte bara är den elfte doktorn i ordningen jag älskar. För det är också något med Amelia Pond, kallad Amy. Det ligger en igenkänning i Amy från min sida. Jag är både lite som hon och önskar att jag var mer som henne. Jag älskar faktumet att vi får träffa henne som barn det där första avsnittet i säsong 5, för jag verkligen känner med henne så fruktansvärt mycket, berörs när hon ber till (söta lilla gullunge!) – tomten. Någonstans gör det henne mer levande för min del. Och eftersom jag upplever doktorn lite som en personifierad och improved (o)mänsklig vuxenversion av tomten, så blir jag extra lycklig när jag ser tillbaka på första avsnittet i säsong 5 och inser att det är tomten hon bett till. Hon är nyfiken, modig och charmig redan som barn – och jag älskar den hon blivit som vuxen. Och i det där första avsnittet när doktorn är galen, rolig och förvirrad – med all anledning – så känner jag mig avundssjuk över att inte vara den som fick den äran i hennes ställe.

Jag blev också så berörd av att han lovar att komma tillbaka, ger sig av och gör Amy till ”the girl who waited”. För är det något jag har lärt mig så är det att doktorn kan lova att komma tillbaka – och han kan och han kommer att hålla löftet. Men kruxet med doktorn och hans tardis/tidsmaskin/polisbox är ju just att han kan ge kordinaterna, men kommer när han behövs – vilket kan vara senare eller tidigare än tänkt. Han kan alltså inte alltid hålla sitt löfte helt, men till viss del. Så visst kommer han, men senare än vad Amy väntat sig – nämligen ”twelve years and four psychiatrists” senare.

Och man märker att det här bara är början på en helt ny vändning i Amys liv, som jag är avundssjuk på eftersom hon får spendera tid med doktorn, för att hon har så mycket inom sig och för att Amy är Amy. När hon nu på något sätt påminner mig om mig, fast vi ju också är olika … Så förstärker det min relation till doktorn, serien och just dessa säsongerna! Det är något med Amy, och något med den elfte doktorn som jag bara älskar och inte kan sluta älska.

Med det sagt är det säsong 5 som fick mig på fall:

 

Och som fick mig att vilja ha mer:

 

Och när jag väl hade börjar kika på säsong 6 med pojkvännen, så fanns det liksom inga tvivel om att jag var störtförälskad i doktorn, den elfte spelad av Matt Smith, han som fick mig på fall. Det var heller inte lönt att försöka dölja det längre – för det kan jag inte. Och trots att jag och pojkvännen kollat in nioende och tionde doktorn med tillhörande avsnitt i utbildningssyfte (för att få bättre grepp om serien i sig), så undrar jag om det inte delvis lite var för att få ner mig på jorden också. För att få mig att sluta sitta där med glittrande ögon, rodnande kinder och varma känslor som bara lyser igenom. Jag älskar elfte doktorn, indeed, can’t hide it! Men det är ju så att jag förstår att jag får älska honom eftersom han inte finns på riktigt (egentligen är det ju så) och för att han inte går att få (på grund av bland annat förra påpekandet…). För om det är något som är sant och verkligt, så är det att jag älskar min pojkvän (inte minst för att han modigt presenterade mig för doktorn)!

Men saken är också den att jag i och med säsong 7, kommer få bli dunderförälskad och förundrad (igen!) över Matt Smith som den elfte doktorn – och better up! – Amy (och hennes Rory) är tillbaka:

 

Jag vet inte om min älskling har kommit att tänka på det än – men pausen från ”min” doktor betyder antagligen bara att förälskelsen kommer komma tillbaka ännu starkare! Jag tackar bara för det eftersom jag gillar kära återseenden och älskar den där pirriga känslan av att ha väntat på något en längre eller kortare evighet!

Hittills har jag i alla fall inte blivit så rutinmässig i mitt Doctor Who:ande att jag är som doktor Sheldon Cooper, från The Big Bang Theory:

 

Jag säger inte så mycket mer om doktorn (för den här gången). Han har för övrigt hyllats även här. Men jag tackar Fiktiviteter så gott för ett finfint initiativ med den här helgen tillägnat vår älskade doktor, i alla hans skepnader. Who-helgen är ju trots allt en hyllning till vår älskade serie i form av Doctor Who.

Och till sist, ännu ett youtube-klipp med Doctor Who-catchphrases à la min doktor:


Allons-y!

Fiktiviteters Who-helg med start imorgon!

Det är väl ingen som har missat att det är Who-helg hos Fiktiviteter i helgen? Vi talar Doctor Who – en älskad serie bland många av oss i bokbloggsvärlden! Helena på Fiktiviteter som är hjärnan bakom denna helg, kommer publicera lite fler inlägg än oss andra och som ni ser kommer jag komma med ett bidrag på söndag klockan 15:00.

Helgens publiceringsschema lyder som följer:

Lördag
10:00 Fiktiviteter
11:00 Tingsholmsbibliotekarien
12:00 Fiktiviteter
13:00 Beroende av böcker
13:30 Helenas bokhylla
14:00 Fiktiviteter
15:00 Vargnatts bokhylla
15.30 Fiktiviteter
16:00 Skuggornas bibliotek
17:00 Fiktiviteter

Söndag
10:00 Fiktiviteter
11:00 BokNea
12:00 Fiktiviteter
13:00 Tingsholmsbibliotekarien
14:00 Fiktiviteter
15:00 I Elinas hylla
16:00 Beroende av böcker
17:00 Fiktiviteter

Det blir spännande att se vad alla kommer komma med! Själv vet jag ju vad jag har skrivit eftersom inlägget är tidsinställt och bara väntar på att klockan ska bli tre på söndag, men annars … Ingen av oss har en aning om vad den andra har skrivit. – Can’t wait!

Författarbesöket av Bannerhed…

… har jag gått och lite bävat för ett tag nu. Man är ju rädd att det ska bli konstigt och stelt i sådana sammanhang. Inte minst för att det här är en del av vår kurs och vår utbildning. Den lyckliga författaren för besöket råkade vara Tomas Bannerhed, och jag kan bara tycka att det var en himla tur för oss som läser Svenska C just nu i Jönköping.

Bannerhed. Augustprisvinnare, smålänning i grund och botten, förra året var han debutant. Det är helt otroligt vad han har lyckats åtsadkomma på så kort tid (trots att Korparna tog cirka tio år på sig att bli till från första påbörjade sidan till det publicerade verket). Jag är extra glad att titeln är den den är efter besöket idag. Jag gillar den och den hör verkligen samman med boken.

Jag gillade Bannerheds självdistans, jordnära framtoning och hans svar på frågorna idag som bara kändes äkta. Jag upplever honom som en intelligent, påläst och mycket intressant person. Han kan mycket mer om skrivande och läsande än vad jag förväntar mig att man behöver kunna. Jag kan verkligen förstå varför det är nyttigt och lärorikt att få besök av en sådan här typ av person i en C-nivåkurs i och med att han kan litteratur på högre nivå. Och det kändes som om han verkligen var intresserad av oss som läsare, ville veta hur vi uppfattat boken, vad vi läst eller inte läst in och hur vi tolkade olika passager.

Jag kommer inte gå in för mycket på själva besöket eftersom det är en del av kursen och för att det känns som om det var något mellan främst oss då och där.

Men jag säger bara – när jag blir stor ska jag också bli författare! Det känner jag extra mycket efter idag. Vi får se hur det blir med den drömmen. Men Bannerhed har visat att man kan köra på en idé och till och med låta det ta tid om det behövs. Med det känner jag mig inte stressad längre. Han pratade också om att han inte har en tänkt läsare när han skriver och att han ser skrivandet som en process och viktig del i livet – vilket också är lite min tanke på ett sätt.

Dessutom pratade han om att låta texter vila. Och det är precis vad jag tror att mina texter behöver göra – både mina noveller, mitt NaNoWriMo-projekt från förra hösten och några dagars vila på essäer och uppsatser man skriver på högskolenivå. Det är ett bra tips som ofta gynnar texten!

Och så fick jag en liten kråka med bland annat hans namn. I min alldeles egna pocketutgåva av Korparna.

Det här besöket kan jag leva på ett bra tag, och det är perfekt att ha som referens när man väl är verksam lärare! Jag känner till och med att jag inte tvunget måste till Bokmässan längre … Jag har fått en bra dos med litterär krydda som säkerligen räcker länge!

Min lilla grissamling

Kanske är detta ett av de minst bokrelaterade inläggen någonsin. Men bland annat Miriam på Schitzo-Cookie’s bokblogg har frågat efter lite bilder och jag tänkte lyssna på denna lilla uppmaning. Och vill man få in det bokrelaterade så kan man genom min favoritgris som vaktar mina böcker.

image

Och sanningen att säga så är grisarna inte jättemånga i min samling, men mycket älskade för det. Samlingen hade dessutom fått vara större om inte några grisar genom åren gått bort i och med att några grisar inte överlevde min barndoms lekar med dem.

image

Jag fick i år av mamma en ”majblommegris” – pimpad av mamma själv. Och mamma har även bidragit med den målade grisen (se bild 1)! Bild ett innehåller annars grisarna som överlevde min barndom och flyttade med mig när jag flyttade hemifrån.

image

Från mamma har jag också fått ”galengrisen” i virkat format som vaktar lite färgglada glas i vitrinskåpet. Den räcker ut tungan och flirtar med ena ögat. Rund och god som många andra grisar och framför allt – mjuk på riktigt!

image

Spargrisen är väl inte främmande någon och inte heller mig. Jag har två gröna grisar som bor i min hall. Den ena är min (den med mindre nos) och den andra hittade familjen och är en rest från antingen mammas eller pappas barndom. Jag är barnsligt glad för att jag fick den!

Sedan har vi min favorit, ett second hand-fynd och en riktig charmör. Kanske får han en dag en riktig korknos eftersom han saknar en just nu:

image

Jag menar – kolla bara öronen! Hur fin som helst! Uppgiften denna gris tillägnats är att vakta mina böcker vid sängen. Hittills har ingen varit och snott med sig varken böcker eller gris, så han verkar uppenbarligen göra ett himla bra jobb!