My, oh My, Doctor Who

I och med att jag kommer prata om säsongerna hittills med elfte doktorn och Matt Smith i rollen som denne, säger jag för det första (och eventuellt) som doctor Song: ”Spoilers!”

Jag kommer fortfarande ihåg mitt första möte med doktorn:

 

Jag var så nervös den kvällen jag satt där i TV-soffan eftersom jag redan hört lite om doktorn och visste att jag ville tycka om honom. Inte minst för att rekommendanten själv, numer min pojkvän, tyckte om doktorn och serien så himla mycket! Så jag nervade, undrade vad fasen det var jag kollade på några minuter eftersom det ju alltid tar lite tid att koda av innan man landar – och det slutade med att jag blev lite kär i första avsnittet av säsong 5 och kom att älska serien. Men i början kände jag nästan att jag försökte dölja att jag gillade doktorn så mycket som jag faktiskt gjorde och anade redan första avsnittet en kommande förälskelse …

Men sanningen är den att det inte bara är den elfte doktorn i ordningen jag älskar. För det är också något med Amelia Pond, kallad Amy. Det ligger en igenkänning i Amy från min sida. Jag är både lite som hon och önskar att jag var mer som henne. Jag älskar faktumet att vi får träffa henne som barn det där första avsnittet i säsong 5, för jag verkligen känner med henne så fruktansvärt mycket, berörs när hon ber till (söta lilla gullunge!) – tomten. Någonstans gör det henne mer levande för min del. Och eftersom jag upplever doktorn lite som en personifierad och improved (o)mänsklig vuxenversion av tomten, så blir jag extra lycklig när jag ser tillbaka på första avsnittet i säsong 5 och inser att det är tomten hon bett till. Hon är nyfiken, modig och charmig redan som barn – och jag älskar den hon blivit som vuxen. Och i det där första avsnittet när doktorn är galen, rolig och förvirrad – med all anledning – så känner jag mig avundssjuk över att inte vara den som fick den äran i hennes ställe.

Jag blev också så berörd av att han lovar att komma tillbaka, ger sig av och gör Amy till ”the girl who waited”. För är det något jag har lärt mig så är det att doktorn kan lova att komma tillbaka – och han kan och han kommer att hålla löftet. Men kruxet med doktorn och hans tardis/tidsmaskin/polisbox är ju just att han kan ge kordinaterna, men kommer när han behövs – vilket kan vara senare eller tidigare än tänkt. Han kan alltså inte alltid hålla sitt löfte helt, men till viss del. Så visst kommer han, men senare än vad Amy väntat sig – nämligen ”twelve years and four psychiatrists” senare.

Och man märker att det här bara är början på en helt ny vändning i Amys liv, som jag är avundssjuk på eftersom hon får spendera tid med doktorn, för att hon har så mycket inom sig och för att Amy är Amy. När hon nu på något sätt påminner mig om mig, fast vi ju också är olika … Så förstärker det min relation till doktorn, serien och just dessa säsongerna! Det är något med Amy, och något med den elfte doktorn som jag bara älskar och inte kan sluta älska.

Med det sagt är det säsong 5 som fick mig på fall:

 

Och som fick mig att vilja ha mer:

 

Och när jag väl hade börjar kika på säsong 6 med pojkvännen, så fanns det liksom inga tvivel om att jag var störtförälskad i doktorn, den elfte spelad av Matt Smith, han som fick mig på fall. Det var heller inte lönt att försöka dölja det längre – för det kan jag inte. Och trots att jag och pojkvännen kollat in nioende och tionde doktorn med tillhörande avsnitt i utbildningssyfte (för att få bättre grepp om serien i sig), så undrar jag om det inte delvis lite var för att få ner mig på jorden också. För att få mig att sluta sitta där med glittrande ögon, rodnande kinder och varma känslor som bara lyser igenom. Jag älskar elfte doktorn, indeed, can’t hide it! Men det är ju så att jag förstår att jag får älska honom eftersom han inte finns på riktigt (egentligen är det ju så) och för att han inte går att få (på grund av bland annat förra påpekandet…). För om det är något som är sant och verkligt, så är det att jag älskar min pojkvän (inte minst för att han modigt presenterade mig för doktorn)!

Men saken är också den att jag i och med säsong 7, kommer få bli dunderförälskad och förundrad (igen!) över Matt Smith som den elfte doktorn – och better up! – Amy (och hennes Rory) är tillbaka:

 

Jag vet inte om min älskling har kommit att tänka på det än – men pausen från ”min” doktor betyder antagligen bara att förälskelsen kommer komma tillbaka ännu starkare! Jag tackar bara för det eftersom jag gillar kära återseenden och älskar den där pirriga känslan av att ha väntat på något en längre eller kortare evighet!

Hittills har jag i alla fall inte blivit så rutinmässig i mitt Doctor Who:ande att jag är som doktor Sheldon Cooper, från The Big Bang Theory:

 

Jag säger inte så mycket mer om doktorn (för den här gången). Han har för övrigt hyllats även här. Men jag tackar Fiktiviteter så gott för ett finfint initiativ med den här helgen tillägnat vår älskade doktor, i alla hans skepnader. Who-helgen är ju trots allt en hyllning till vår älskade serie i form av Doctor Who.

Och till sist, ännu ett youtube-klipp med Doctor Who-catchphrases à la min doktor:


Allons-y!

Annonser

8 thoughts on “My, oh My, Doctor Who

  1. Helena (@fiktiviteter) skriver:

    Nu förstår jag bättre varför du envisas med att favorisera elfte doktorn 😉 men skämt å sido det är superviktigt hur man kommer in i serien och vem man möter. Och tack för Big bang… Klippet, jag måste se den serien snart!

    • ielinashylla skriver:

      Ja, men jag tror att det är mycket som spelar in när man får en favorit – varav första mötet är jätteviktigt! Elfte doktorn kommer kanske alltid vara just min doktor av ovan nämnda anledningar. Jag gillar annars Tennant mycket och blandar friskt Smiths och Tennants typiska fraser. (: (; Inte minst i detta inlägg!

      ”The Big Bang Theory” är en mysig serie!

  2. Vargnatts bokhylla skriver:

    Jag gillar också Amy, hon är verkligen en härlig karaktär! Den elfte doktorn är ju otroligt charmig och han gör det bra, men jag tror Tennant alltid kommer vara nummer ett för mig för att det var hans avsnitt jag drogs med i under en jobbig period i livet. Han räddade mig lite då 🙂

    • ielinashylla skriver:

      Ja, Amy är riktigt härlig! (: Och även om Smith nog är ”min” doktor, tror jag att det är mycket som spelar roll när man känner att man mött ”sin” doktorsskepnad. Det är som med andra förhållanden – ibland är det bara rätt och det klickar till i mötet med någon! I ditt fall Tennant (som jag gillar mycket också!) och i mitt fall Smith! (:

  3. Ela skriver:

    Har börjat om med säsong 6 (såg de inledande avsnitten för ganska länge sedan) i helgen och tycker faktiskt bättre om den elfte doktorn nu än när jag såg det förut. Gissar att jag, som vanligt, behöver lång tid för att vänja mig vid saker. I don’t like change! 😉

    Underbara Sheldon. 🙂 Bara det är ju en orsak att se Big Bang Theory, alla dessa nördiga populärkulturella referenser.

    • ielinashylla skriver:

      Men ibland måste man få ta lite tid på sig att vänja sig vid förändringar! Jag tyckte det kändes lite skumt i mötet med både Eccleston och Tennant efter att ha bekantat mig så väldans med Smith – men det gick. (: Och även om Tennant och jag kommer mycket bra överens också, så är det lite sorgfyllt när doktorn byter skepnad oavsett om det innebar att Smith kom in i bilden som är min favorit! (: (;

      Ja, ”The Big Bang Theory” är hur mysig och kul som helst! Jag gillar också de nördiga populärkulturella referenserna som dyker upp för jämnan! (:

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s