Jag tänkte från och med nu också ta en bild av månadens lästa böcker i den versionen som återfinns i min lilla bloggbok, där jag i princip bara gör en mindmap per månadernas böcker. Återfinns ett hjärta har jag tyckt om böckerna extra! Ibland återfinns två hjärtan, men det är mest för att skilja ur böckerna jäntemot varandra den månaden… Tyvärr blev det efter mycket om och men en ganska suddig bild – den klara bilden vägrade nämligen ladda upp sig åt rätt håll på wordpress (mobilkamera!)…
Nu när jag gått in i C-uppsatstider får vi se hur det går med den skönlitterära läsningen. Men blev det som i höstas, fick jag inte bara mer struktur på C-uppsatsandet, utan även kvällsläsningen och nöjesläsningen… We’ll see november månad. Jag är fortfarande kvar i min egen utmaning Nära och kära-utmaningen, men däremot är jag inte så säker på att jag ror hem så många fler utmaningar innan 2013. Jag måste nämligen tillåta mig själv att få tillbaka läslusten som känts närvarande, men inte så stark som jag hade kunnat önska nu de senaste två månaderna eller så.
Jag var på stadsbiblioteket här om dagen, närmare bestämt i måndags, och lånade lite böcker. Het av Åsa Anbderberg Strollo, med flera, var en av böckerna jag bara var tvungen att plocka på mig. Inte minst för att jag velar läsa den ett tag nu, men för att jag också frestades av att den var ny på biblioteket och ännu hyfsat olånad.
”Tio noveller. Tio heta situationer”, meddelar mig baksidan. På Gilla böcker skriver man innan detta citat: ”Tio författare.”, följt av föregående två meningar och avslutar med: ”För unga.”. Och det är precis vad det är!
Författarna till de tio novellerna har valt att vara olikgradigt heta – vissa är sådär mysheta, andra är rodnande heta och några stycken tycker jag nästan är på gränsen till sådär verklighetsabsurt heta … Jag gillar växlingen som också tar upp sexualitet och kåthet som det naturliga det borde få vara! Det är inte bara heteronormen heller i novellerna och det tycker jag är kanonbra! Dock ställer jag mig en fråga (och visst att det här kan spegla ungas liv idag) – men vart är kondomen i vissa noveller till exempel? Den som skyddar både mot oönskade graviditeter och könssjukdomar? Jag tror i princip att den endast nämns i Jägerfelds novell …
Från framsidans pärm till baksidans, är det Lisa Bjärbo, Jenny Jägerfeld, Manne Forssberg, Åsa Anderberg Strollo, Martin Jern, Ingrid Olsson, Jessica Schiefauer, Inti Chavez Perez, Sara Ohlsson och Gunnar Ardelius som bjuder upp till het novell. Fyrtio minuter eller En jävla evighet, Paris surprise, Sexualundervisning, Använd det ofta och flitigt…, M-F:ing Sandra Rydell, Tröjan, Pose, Salt, Min pyttelilla nästanbrorsa och Vattenmelon, är novellernas titlar. Vissa säger oss mer, andra säger oss mindre, vissa kanske till och med luras lite …
Mina absoluta favoriter är Bjärbos, Anderberg Strollos, Olssons, Ohlssons, Chavez Perez – och språkligt och poetiskt vill jag hylla den av Ardelius! Favoriterna är de som är lite mer mysheta och jag skulle vilja säga att de är viktiga och verkliga. Några av de andra novellerna känns mer som fantasier än the real deal, även om det inte är helt sant heller…
Denna samling noveller har fått mig galet nyfiken på Ingrid Olsson i och med att jag klart som what-ever-that-fits älskade hennes språk! Dessutom berördes jag verkligen av den vemodigt förbjudna längtan som den kortaste novellen i hela verket åsyftade…
De här novellerna passar båda kön, och det finns något för alla. Jag tycker den här samlingen noveller är bättre än okej, bättre än bra och hamnar någonstans kring älskar. De pirrar i maggropen och känns mer naturliga än förbjudna, vilket jag tycker är väldigt bra. Kan man bortse från min efterfrågan av kondomen, så är många av novellerna viktiga ur fler aspekter och riktigt, riktigt bra! Ett måsteläs för unga, men faktiskt också äldre än unga då de är läsvärda, någonstans speglar ungdomen och kanske (om inte annat) kan framkalla lite fragment från ens egen ungdom … Läs, läs, läs (det är inte förbjudet)!
En samling skräcknoveller är vad De odöda marknadsförs som och jag kan väl gå med på det eftersom det är svårt att säga vad som är skräck för vem – det är ju änna olika. Så med det har författarna fått göra sin tolkning av skräck, och man har också valt att lägga in tre klassiker, vilka passar jättebra i sammanhanget.
Jag är överraskad en gång, fullkomligt nöjd en annan och lite besviken på några av bidragen av olika anledningar. Klassikerna gör sin rätt och är jättebra. Vad kan man förvänta sig av Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft och själva Selma Lagerlöf? Inget annat, indeed.
Johan Theorin är först ut med Hål. Jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken bara för att jag hade velat ha lite skräckkänsla som i Sankta Psyko eller åtminstone den där underbart rysliga och vackra känslan som träffade mig i Nattfåk, men nej. Jag förstår helt hans idé och gillar att vi färdas mellan nuet där Vasa sitter i en bil hängandes ner för ett stup och tillbaka några dagar för att vi ska förstå varför. Men jag tänker inte wow eller blir på riktigt berörd eller rädd … Bra måste jag ändå säga att novellen är.
Sedan kom Caroline L. Jensen, som jag aldrig har läst och inte lagt märke till sådär märkbart heller, och baaam! Hon är för mig den riktiga stjärnan i sammanhanget som har levererat en novell jag bara fullkomligt älskar! Sju års olycka är den moderna pärlan i novellsamlingen enligt min smak! Det här är skräck för mig – det absurdt overkliga inslaget i vår verklighet – men kusligt och precis som jag vill att det ska vara! Det här kanske inte är vad hon normalt brukar skriva, så som jag har uppfattat det – men jag skulle köpa en roman av Jensen om den var av den här kalibern – right on the spot! För den här novellen fick mig att haja till, och även fast jag kanske visste mer än huvudkaraktären om situationen (en replik fick mig att ana), så gjorde det mig detsamma – historien är så himla kuslig och bra med eller utan den glimten! Loved it!
Edgar Allan Poe och Den svarta katten har jag läst förut på engelska. Den är bra, mysryslig och skräckkänslan återfinns i berättarstilen på något sätt. Jag gillar hans noveller och även om jag kanske tycker om dem på orginalspråket, så är ju kontentan och historien densamma på svensk översättning – mycket bra!
Amanda Hellberg med Sparven och svärdet och Anders Fager med Vilen och jätten hade jag tyvärr kunnat klara mig utan. Hellberg gillar jag som bäst i ett nutidsberättande, det här med en ryslig liten novell i 1600-talsmiljö fungerade inte alls bra för mig. Värre var dock Fagers asagudsrelaterade historia som bara inte är något jag kan ta till mig alls. Men självfallet måste det finnas någon annan som kan ta till sig dessa historier och det är väl jättebra.
H. P. Lovecrafts Återkomsten är en favorit, också sedan innan och den har jag också läst på just engelska. Det är något med klassikernas engelska språkande och deras stil i det kusliga skräckförfattandet, det går inte att komma bort ifrån! Men även om jag tycker att även den här är bättre på orginalspråk, så tyckte jag att den var väldigt fin och rysligt vacker även på svenska. Den är läsvärd, framkallar något och jag gillar sättet den är uppbyggd på och hur vackert han travar fram med språket. Lovecraft är jättebra!
Och Selma Lagerlöf, vår egna berätterska från Värmland. Frid på jorden finns med i samlingen och den har jag inte läst förut. Den var bra, kanske inte den bästa Lagerlöfberättelsen jag läst, men jag gillar den mycket ändå. Det är något mysigt över Lagerlöfs berättelser, trots att de innehåller rysliga drag. Jag gillar reaktionerna som framkallas i novellens början när en kvinna som ser ut som om hon ”är täckt med näver och skinnflikar” (sid. 92), liknas vid en stubbe vid en första anblick, men är en människa, en kvinna som både är välbekant, men främmande …
Andreas Roman står för nästa pärla och han gjorde mig inte besviken med Alla sorters monster. Jag blev ett tag lite orolig när det började med att fyra män hade hyrt en stuga, för jag var rädd att han skulle komma in och göra något som liknade Mörkrädd alldeles för mycket. Sedan undrade jag ett tag om det var samma stuga som i Mörkrädd, men släppte detta sedan. För det briljanta med stugan som sådan är att den ger en falsk trygghet av att vara ett skydd, vilket den kanske inte är – även om det i detta fall är sjön som är det verkliga hotet. Jag gillar Romans ganska rättframma språk och titeln är väldigt bra i sig eftersom man kan fundera mycket på den i sammanhanget. Mycket bra!
Och Åke Edwardson, som jag bara läst en eller två gånger och då med Winter som huvudperson, levererar en novell jag tycker om i form av Fönstret. Den är lite mysryslig och jag gillar slutet, även om jag kan känna att han kanske var lite väl övertydlig med en eller två punkter innan novellen tagit slut på riktigt – men det är nästan en parentes. Jag gillar mer öppna slut, eller vill ibland kunna konstruera en egen liten slutscen, och det hade jag på ett sätt velat göra här. Jag gillar den här novellen annars – den är vacker någonstans och bra.
Sedan kommer vi till den verkliga besvikelsen med samlingen vilket var John Ajvide Lindqvist bidrag som är det enda moderna bidraget som varit publicerat innan. Nämligen i hans novellsamling Papperväggar. Equinox har jag med detta sagt alltså läst förut. Jag tycker verkligen om den, just för att den är sådär absurdt och nervkrypande ryslig och med det verkligen skräck. Men jag trodde ju det här var NYA BERÄTTELSER från de moderna författarna och jag grämmer mig för att jag inte såg att jag kände igen titeln när jag öppnade boken, för jag kunde inte låta bli att känna mig lite lurad bara för att …
Sammantaget gillar jag samlingen som är något som passar många i och med att det är varierade skräcknoveller som är mer eller mindre kusliga och skrivna på olika sätt. Det är olika miljöer, olika tids-, och rumsaspekter och vissa är mer verklighetstrogna än andra som gränsar till det övernaturliga och tänjer gränsen mellan verklighet och fantasi. Samlingen hade inte alls varit lika bra utan klassikerna och jag måste säga att det enda som riktigt, riktigt irriterar mig är just det sista gällande John Ajvide Lindqvists Equinox som varit publicerad förut och därmed antagligen läst om man älskar skräck och älskar John Ajvide Lindqvist! Hans namn kanske inte borde stå först med detta sagt, egentligen. Även om han nu är en av svenskarnas största skräckförfattare …
Det jag försöker säga är att detta är en bra samling skräcknoveller, även om jag har en och annan personlig invändning …
Pojkvännens boktips är för månaden äntligen utläst. I’m still in the game i min egen utmaning – Nära och kära-utmaningen. Den bok jag blev tipsad om som nummer ett att läsa den här månaden var Douglas Adams The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy. ”Äntligen” i första meningen har inget att göra med boken i sig, utan åsyftar mitt läsflyt mina få lästimmar den här veckan. Det har inget att göra med att jag inte har gillat böckerna jag har tagit mig an den här månaden – för det har varit bra böcker – särskilt de sista tre!
Det är svårt att säga något om The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy. Det har att göra med att handlingen är väldigt fast-forward på ett sätt och det känns som om jag skulle säga för mycket om jag gick in för mycket på handling och än mer på detaljer. Vad som kan sägas är dock att Douglas Adams är en riktigt fena på det här med ironi och att han antagligen sköter den biten så bra att jag kanske inte hela tiden ens märker av den (vilken bland annat har att göra med att jag läst den på engelska)… Jag tror att det här med ironin kan gå en förbi och att boken för den sakens skulle kan vara en riktigt bra läsupplevelse – detta för att ramarna för verket ändå är satta i och med sience fiction-facket och universum som spelplan. Däremot måste man kunna ta till sig ironin om man ska förstå varför den också klassas som komedi.
Jag gillar att Adams har haft fantasi och antagligen haft väldigt kul när han skrev boken. Jag tror såklart inte att det här med att författa någonsin är en dans på rosor, men Douglas Adams måste ändå ha varit en av dem som kunnat njuta mest av sin bedrift i och med att han verkligen låter fantasin, ironin och någonstans också logiken flöda.
Arthur Dent, som allting börjar med, är en helt grå, trist och vardaglig man i England. Han dricker te, det är torsdag när allting tar sin början och allt är ”gult” … Jag får en oerhört stor känsla av att Arthur är så mycket mer än bara trist, grå, vardaglig och obetydlig, men för att bli övertygad om den saken får jag fortsätta läsa serien! Det känns som om han har en viss känsla för saker som han inte riktigt är medveten om själv…
Ironin är det jag gillar bäst, tillsammans med farten, som på ett sätt inte är fart i berättelen alls – mer som en balansgång mellan avslöjanden i lugnan takt och fart och spänning i det som känns som det mer ”nutida” (berättelsen i det som man känner är ett här och nu). Och även om jag skulle vilja säga att jag med säkerthet kommer att ta mig an de andra böckerna i serien, tänker jag tyvärr inte lova för mycket och säger ingenting om den saken … Däremot känns det bra att veta att pojkvännen råkar ha böckerna som ingår i serien hemma. På engelska, vilket känns som det naturliga nu när jag börjat läsa serien på engelska. Han har nämligen alla orginalböcker i serien samlade under en och samma pärm.
Saken är den att jag fått låna första boken i serien, som rent tekniskt är lite av ett stöldgods då det av någon anledning finns yttre attribut på boken som skvallrar om att detta är en skolbiblioteksbok… Och jag misstänker starkt att den kanske, kanske kommer råka hamna i min bokhylla nu … Inte för att jag tycker att det känns helt okej att som blivande lärare ha en aldrig återlämnad skolbiblioteksbok i min hylla … Men liksom – vem saknar den flera år senare på ett bibliotek (den borde vara ersatt vid det här laget i sådana fall (right?))? Och om pojkvännen redan har den här boken hemma i en annan pärm…
Jag är en av dem som ännu inte läst första boken som kommit ut i triologin Torka aldrig tårar utan handskar. Jonas Gardell är briljant som bekant och jag tvivlar därför inte på att böckerna i serien kommer vara storslagna och kännas ännu mer än TV-serien. Men jag har ändå valt att se serien när svt nu valt att sända den. Vill man läsa böckerna först, bör man kanske sluta läsa detta inlägg när youtube-klippet kommer.
Jag hade sett små trailers på svt om serien. Det jag då visste var att Gardell låg bakom den, att han skrivit manus, att han gett ut den första boken med undertiteln Kärleken och att han jobbade på den andra och tredje boken i serien … Sedan såg jag Gardell i svt:s Babel och jag insåg att vad jag än tänkt eller inte tänkt göra kl 21.00 tre måndagar i rad, så var det nu bestämt att jag skulle se Torka aldrig tårar utan handskar, oavsett. Och med vetskapen om att svtplay skulle kunna erbjuda mig alla tre delarna …
Jonas Gardell medverkade i Babel den 7:e oktober och när programmet var slut, var det exakt ett dygn kvar till första delen i serien. Gardell kallar Torka aldrig tårar utan handskar för ett livsverk, ett hedersuppdrag och bortom böcker och TV-serie. Han ser det här som ”sitt livs största uppdrag” …
Jessika Gedin presenterar verket i Babel, storslaget, genom följande ord:
”Ett mäktigt verk, en molande värk, som bokstav för bokstav tränger undan de senaste trettio åren och blottlägger ett ännu oläkt sår i vår samhällskropp.”
Innan Gardell kommer in i studion visar man en intro av filmklipp med mera som på bara någon minut eller två sätter fingret på hur samhället såg ut då – hur man såg på homosexuella, men framför allt hur man såg på det här med HIV och AIDS. Jag tycker att det var välbehövligt att ruskas om lite, för det kändes hemskt, när de visar två nyhetsklipp från åttiotalet där Bengt Magnusson rapporterar att några föreslår speciella samhällen för de smittade, och en annan nyhetsuppläsare pratar om att tatuera smittade i armhålan … Det kan gott behövas för att inse hur kontexten såg ut! Jonas förklarar att samhället såg annorlunda ut då – att det var okej att uttrycka ett äckel för homosexuella och mena att det var fel. Han pratar om att vi idag har trettio års distans och att vi idag lever i ett samhälle med relativ respekt för homosexualitet.
När han pratar om kontexten till boken säger han:
”Vi var så förfärligt unga. Vi var 18, 19, 20 år gamla och skulle hitta kärleken, vilka vi är. Jag tror (vi för) första gången i historien (hade) vågat kräva frihet, vågat säga att vi dög som vi var … Så började vi magra av, tyna bort och insjukna i något som de just kallade bögpesten, eller digerdöden, och så sa de att vi fick skylla oss själva …”
Jonas förklarar att böckerna och verket är ett verktyg för att ÄNTLIGEN få sörja, bli arg och gråta för dem som inte fick leva sitt liv trots att de förtjänade det. Han pratar också om upprättelse för anhöriga som kanske aldrig fått sörja eller prata om det på riktigt. Själv har Gardell känt en skam över att vara homosexuell, över att ha överlevt, och för trettio år sedan visste man inte om man fick sörja på grund av samhällets attityd …
Jag gillar Jonas så mycket när han säger: ”Allt är ju sant och inget är påhittat.”
”Jag var med och jag överlevde, och det mina vänner gjorde det inte.”, är något jag kommer minnas att han sagt länge. Och jag kommer aldrig att glömma när Jonas berättar vad omslaget betyder för honom då det är en bild av honom och hans kompis Jussi … En älskad vän, som så många andra på den här tiden, tog sitt liv på grund av ovan nämnda omständigheter.
Älskade, Jonas Gardell, vill jag bara säga – och krama om honom!
På youtube hittade jag en trailer till TV-serien. Jag kan uppleva att den tar upp en scen jag kanske hade sparat på om man inte sett serien än. Det är därför upp till en var att avgöra om man vill eller inte vill klicka på play:
För när det kommer till TV-serien finns det så många tankar. Den väcker känslor, berör, öppnar ens ögon, får en att gråta en skvätt redan i första delen, man skrattar till ibland, skäms och jag upplever att karaktärerna är så levande. De har så mycket inom sig! Några av dem har för första gången sedan de var små börjat förstå, eller fått erkänna, vad de är! Rasmus, Paul och Benjamin … Åh, Benjamin!
Det intressanta är att det inte bara handlar om att vara homosexuell i en vanlig familj, utan att inse att man är homosexuell som Jehovas vittne och veta att man kanske måste välja mellan kärleken och tron. Detta berör mig så djupt och det öppnar upp ännu fler frågor och tankar …
Rasmus och Benjamins kärlek är inte friktionsfri, precis som relationer är i verkligheten … Men den är så vacker! Jag tror att det här är en av få filmatiserade kärleksrelationer som är realistisk och oerhört vacker på samma gång. Det har något att göra med att visa vad dessa unga män känner för varandra, men utan att puttinutta det eller ge för mycket detaljer. Det ser så avslappnat, naturligt och vackert ut – och jag älskar att det är så det är framställt.
Den delen av serien jag grät till allra mest var i den andra. Man vet ju redan vart det är påväg i första delen – man vet att Rasmus kommer dö och man vet också att det kommer vara fler av de andra som stryker med. Men jag var ändå inte beredd! Och fast jag hade listat ut att berättarösten var Benjamin, var jag rädd att även han skulle gå samma öde till mötes som sin älskade … I den här andra delen blev det väldigt mycket svart på vitt – den symboliska begravningen av Benjamin, ödets ironi när han valt kärleken och inser att Rasmus kommer gå bort inom en snar framtid… Valet att ta sitt liv som HIV-positiv, att katten känner på sig vad som ska hända och blir utelåst i husses beslutsamhet… Rädslan för AIDS även bland de homosexuella… Tidningsvinklingen på det hela… För någonstans är det ju hemskt och jobbigt nog att veta att man kommer dö ung. Hur skulle det kännas att dessutom behöva leva med rädslan och skammen för att man älskar den man älskar, eller är den man är?
Med tredje delen har det också kommit upp tankar om att få vara sig själv ända in i döden och att få fortsätta vara denna person också efter döden. Jag förstår någonstans att samhället gjorde att man hellre menade att ens son dött i cancer än i AIDS, men jag hoppas att det i dagens svenska samhälle känns mer än bara okej, att prata om det och slippa ljuga. Jag hoppas också av hela mitt hjärta att man anser att en avliden ska få en värdig begravning som innebär att man respekterar vem personen i fråga var och inte tänker på sig själv i första hand.
Något som verkligen fastnade hos mig var Pauls replik, när de var som en familj, var nära vänner och levde utan vetskapen om en kommande skugga eller solförmörkelse… När Rasmus frågar Paul om vad han hade gjort annorlunda om han hade fått leva om sitt liv och Paul svarar: ”Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen.”. Det är så sant, så oerhört starkt och vemodigt i sin kontext …
Jag håller dessutom med Jonas Gardell i Babel. Vi kanske inte behöver känna skuld för vad som hände då idag, men vi ska veta att det hände och inte glömma! Jag hoppas också att anhöriga som skämdes och skyddade sin familj i dåtidens svenska samhälle, kan känna att de fått en frid idag i att kunna säga sanningen och känna sig stolt över sina barn som stod upp för sin sak, vågade erkänna vem de var och vågade leva utifrån vad de visste.
En artikel Gardell själv refererar till som rör serien återfinns här (Sydsvenskan). En annan artikel om serien i sig, med ett fokus på regisörren Simon Kaijser, återfinns här (SvD). Och man bör besöka Jonas Gardells hemsida om man liksom jag tycker han är intressant och briljant.
Under Noterat kommer en hel del intressanta noteringar upp av Gardell själv, där man just nu bland annat kan läsa om varför TV-serien kommit innan alla böckerna släppts …
Tack, Jonas Gardell både för idé, manus, böcker och en sanning som är värd att berättas! Torka aldrig tårar utan handskar är både viktig och fantastisk!
Fjortonde och nästsista boken i 15-böckerutmaningen ska vara en bok som har med idag att göra.
Just för att sista delen av svt:s serie gick igårkväll, och för att jag fortfarande tänker oerhört mycket på den, tycker jag att den hör hemma även idag! Sevärd serie, och med det också läsvärd, tänker jag … Jonas Gardell är nämligen briljant och så berörande! Jag måste läsa första boken och gärna i år, men ibland blir det inte lika mycket lästid som man kan önska … Och nu är C-uppsatstider på ingång för min del …
Eftersom jag betalat för mycket på en annan film jag beställt från ett företag (no names), fick jag i veckan en kompensation i form av Nobels testamente med posten. Jag tittade på filmen igår och kan väl säga att jag inte är jätteimponerad.
Malin Crépin som spelar Annika Bengtzon vill jag inte riktigt acceptera, då jag har en annan bild av hur Annika är som person och köper nästan mer Helena Bergströms skådespel i Sprängaren och Paradiset som spelades in i början av 2000-talet. Jag tycker att den här Annika är lite för blyg på sitt sätt, även om hon också är sådär framfusig emellanåt som jag ser att Annika är i Marklunds böcker. Jag kan bara inte se Annika som både blyg och framfusig, utan känner att hon för mig är framfusig och tar plats utan att ursäkta sig … Den här Annika ursäktar sig lite väl mycket, om inte verbalt, så för mig, helt klart med kroppsspråket.
Däremot tycker jag att man speglar Annikas omedvetet flirtiga sida på ett bra sätt genom Crépins skådespel. Hon är charmig och man kan förstå varför hon hamnar i de spända situationerna hon ändå hamnar i med denna gestaltning.
Vad det gäller Annikas man, hade jag också efterlyst någon som påminner mer om den man jag upplever i böckerna. Jag kanske inte helt och hållet skriver under på att det är mannen i filmen, som jag ser framför mig i böckerna, varken utseendemässigt eller som person. Thomas är för mig någon annan.
Annars gillar jag polismannen – Q, som jag nog ändå kan skriva under på som karaktär. Men jag saknar den där skjortan jag har för mig att han har i många av böckerna? Eller är det bara jag som minns fel?
Någonstans, fast jag vet att boken kanske inte är den mest framåtskridande i handling och spänning, så tycker jag att filmen är lite väl långsam i takten emellanåt. I och med att boken ger fler inblickar i journalistyrket och Annikas jobb än filmen, tycker jag att man borde kunnat få upp tempot lite mer.
Jag gillar annars färgsättningen i filmen, som är lite mörkare, eller dovare i färgerna på ett sätt. Det får mig att känna årstiden om inte annat i och med att vi rör oss omkring Nobelfesten och vintertid.
Paganinikontraktet lästes ut denna morgon. Det är Keplers andra bok och som jag fastnade i den! Fast den inte är som debuten Hypnotisören på många sätt, men ändå följer samma anda och innehåller kommissarie Joona Linna. Det är inte alls samma känsla av att hamna mitt i en mardröm i den här boken, även om det inte dröjer särskilt länge innan man är där. Det är också mindre personligt på ett sätt i den här boken eftersom vi inte kommer någon riktigt så nära som i debuten och Erik Maria Bark. Men jag vet inte om det är medvetet att skapa en annan stämning i den här boken där allt blir personligt, men mindre personligt, bland annat för yrkesmördarens inblandning?
Den här boken är mer politisk än ”bara” samhällskritisk, i och med att generaldirektörens självmord, förföljelsen av Svensk freds- och skiljedomsföreningensordförande och debatten om den svenska vapenexporten. Den lägger bland annat vår vapenexport i ljuset och väcker en hel del tankar hos mig som gärna låtsas att det är sådant som Sverige inte gör…
Jag kommer fortfarande inte riktigt Joona Linna nära, knappt något närmare alls än i Hypnotisören där han är en av huvudkaraktärerna men inte släpper en in på livet. Jag kanske får acceptera att det är så det kommer vara även när jag läser tredje boken och fjärde som man kan boka nu…
Bokens baksida berättar att ”VISSA KONTRAKT KAN MAN INTE BRYTA ENS GENOM SIN EGEN DÖD…”, vilket i det här fallet visar sig vara sant. Och visst är det konstigt att generaldirektör Palmcrona hittas hängd i sin våning i ett omöblerat rum med ett försök att lyckas med hjälp av sin portfölj … Och visst är det väl underligt att ordförandet för Svensk freds- och skiljedomsföreningen är försvunnen tillsammans med sin pojkvän, att hennes syster hittas dränkt i båten alla tre åkt iväg med samma förmiddag och – hör och häpna – det finns inga rester av havsvatten på systerns kläder där hon sitter på en av båtens sängar, uppenbart dränkt, med bräckt vatten i sina lungor.
Joona Linna är smart och kan lägga ihop pusselbitar ingen annan kan, vilket han bevisar än mer i den här boken. Han går fortfarande på en känsla emellanåt som oftast visar sig vara alldeles riktig. Den egenskapen älskar jag hos honom eftersom den inte känns typisk manlig utan liknar den kvinnliga intuitionen på många sätt.
Har jag några invändningar? Ja.
Första invändningen handlar om vissa passager som återberättar saker som redan har hänt. Det har visserligen antagligen en funktion av att tala om för läsaren vart man befinner sig i tid, men jag kan känna att man hade förstått ändå, även om man kanske hade fått tänka någon extra sekund eller två. Det hade inte behövs sådana förtydliganden för min del och de stör därför mig. Jag tycker att det oftast är bättre att säga lite mindre än för mycket eller för tydligt.
Min andra invändning handlar om att jag saknar känslan av absurditet som finns i Hypnotisören och som fick mig att känna av en skräckkänsla och en rysligare anda än den jag återfinner här. Visst är den här boken otäck och nervkrypande på sina ställen, men det är mer en deckare än en skräckis, och sist gillade jag att det snarare kändes tvärt om. Den här är mer ”verklig” än förra boken, mindre absurd.
Jag ser också att paret Ahndoril valt att sätta kapitelnamn på alla kapitel i den här boken. Jag kan erkänna att jag ibland envist vägrade läsa dem av rädsla för att få veta något eller få något hintat, men inser väl såhär i efterhand att det inte var så befogat. Jag hade kunnat läsa kapitelnamnen, men som debutromanen klarade sig utan, hade den här romanen klarat sig likväl utan som med en underrubrik.
Jag rekommenderar boken, för det här är en genial och välskriven deckare som har fart, spänning och ett lockande språk! Och det är ju så att den här boken bara är snäppet sämre än Hypnotisören som jag älskade. Eftersom snäppet dessutom inte är jättestort – så är det här fortafarande en av de bättre deckarna jag någonsin läst och boken är riktigt bra!
Jag tänkte bara meddela att allt är bra med mig – jag pluggar, jag läser och igår var jag faktiskt på teater och såg Bitterfittan som ”Smålands Musik och Teater” satt upp efter Maria Svelands roman med samma namn (den lånade jag också hem från bibblan här om dagen för att kunna säga lite om boken VS teatern).
Jag tror mig ana att jag kommer läsa ut Lars Keplers andra roman ganska snart. Och jag fick även hem en bok med posten idag från Unga Böcker. Jag hade glömt av att kolla om jag var en av lyckliga vinnare till Johanna Lindbäcks Välkommen hem, och blev förvånad när Sofia och Malin skickade ett mejl i helgen om att så var fallet. Idag kom boken oskadd hem till mig, in genom postinkastet och landade mjukt på dörrmattan. Hur kul som helst i och med att jag gillade Lindbäcks Min typ brorsa väldigt mycket och önskade att jag hade skrivit den.
Från Booked fick jag också den snygga bärkassen jag tror lanserades på bokmässan. Man ska ha lite tur ibland och jag var en av tjugofem stycken lyckliga som fick kassen, trots att jag satt hemma när många andra bokbloggare, storläsare och kulturnördar gottade sig på golvet på självaste mässan. Tacka facebook ibland, vet jag! Och jag kan säga att jag känner mig mycket snygg med kassen på axeln och den har både fått följa med på tågtur, inköp i affären och till och från skolan redan …
Och så vill jag också passa på att tacka självaste Jonas Gardell för svt:s filmatisering av Torka aldrig tårar utan handskar. Jag satt som klistrad i måndags och kommer absolut se seriens del 2 och 3, och tänker absolut läsa böckerna i framtiden! Har man inte sett serien och vill – kom ihåg att svt-play finns, och annars kan jag förstå att man kanske vill vänta med serien om man vill läsa böckerna först … Men någonstans känner jag också att det ibland inte finns något klart rätt eller fel med att börja med filmatiseringen eller boken, så jag har valt att kolla på serien, ångrar mig inte och tycker att den är värd på så många olika sätt. Sevärd, tänkvärd… säkerligen också läsvärd! Genom att medverka i ”Babel” övertygade Jonas mig än mer om att serien verkligen var något att ha och han har så rätt!
Allt jag säger är sant, är inte bara bokens titel, utan också vad Alicia verkligen menar. Hon är ”[s]exton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen.” (sid. 7). Det hon säger visar vara sant, även om sanningen ibland (faktiskt sällan) är modifierad av henne själv och består av att hon kanske bara glömmer lägga till vissa detaljer.
Efter att ha varit instängd på en toalett som gått i baklås en dag känner hon att hon vet vad hon vill. Och vad hon inte vill. Hon vill göra stordåd och hon vill inte fortsätta slösa tid på gymnasiet. Därför hoppar hon av, i ettan på gymnasiet och hon skiter i att testa att gå längre trots att det är vad de flesta verkar vilja. det omfattar både bästisen Fanny, föräldrarna och kanske också hennes mormor, även om hon är den som stöttar henne allra mest.
Jag diggar Alicia som person. Hon är explosiv, rolig, vet vem hon är, vad hon (inte) vill och hon låter ingen annan köra med henne. Det hon vet att hon inte vill omfattar att gå i skolan, att klä sig som Ellos-katalogen rekommenderar, att dricka, att röka och att lyssna mer på andra än på sitt inre känslosvall. Hon är ganska så långt ifrån min sextonåriga version av mig själv på många sätt då hon vågar säga saker hon tycker och tänker högt, hon avvaktar inte utan bjuder verkligen folk på sig själv oavsett hur det där första intrycket kan te sig i andras ögon… Och hon gillar inte tanken på skolan. Jag har alltid trivts bra i skolan, älskat att plugga. Men Alicia är inte som jag och hon fixar också med sin självsäkra personlighet ett jobb på café som om det vore lätt som en plätt.
Hennes relation till mormodern som hon flyttar in hos efter gymnasieavhoppet, känns så underbart beskriven. Jag avundas henne. Hon har en andra bästis i sin mormor som har mycket visdom, en busig personlighet och mormodern rymmer precis som Alicia humor – ironisk och med glimten i ögat. Jag förstår varför hon älskar sin mormor så mycket och varför mormodern betyder mer än föräldrarna när hon hoppat av skolan. Att bli sambo med sin mormor kommer naturligt för Alicia. Jag är också helt säker på att det kommer helt naturligt från mormoderns sida.
Jag menar, läs bara det här: ””Idag har jag träffat min blivande man”, säger jag till mormor när jag kommer hem på kvällen.” (s. 84). Bara den repliken avslöjar Alicia som person och ordväxlingen som följer bevisar bara att deras relation är ovanligt vacker:
””Har du?”, säger hon förvånat.
”Jepp”, säger jag. ”Han heter Isak.”
Mormor nickar eftertänksamt.
”Isak”, säger hon. ”Det är ett fint namn.”
”Exakt vad jag tänkte”, säger jag.
”Var träffade du honom?”
”På jobbet. Han har mjölk i kaffet. Precis som du.”
Mormor skrattar till.
”Är det allt du vet om honom? Att han heter Isak och att han har mjölk i kaffet?”
”Jepp”, säger jag igen. ”Men oroa sig inte. Siri säger att han brukar gå dit och fika […]. Jag ska ta reda på mer.”
”Det låter bra”, säger mormor. ”Det kan vara kul att veta lite mer om honom innan bröllopet, tycker jag.””
Det finns så många passager att älska. Inte minst för leken med ord. En passage jag inte kunde ungdå att le åt var sidan 39, där Alicia minns att hon googlat på tonåringars sömnvanor en gång för att kunna argumentera för sina sömnvanor. ”När jag hade läst en stund kändes det visserligen som om de där tonåringarna expeterna nämnde hela tiden var något slags avancerat husdjur, snarare än människor av kött och blod. ”Mata din tonåring regelbundet, och hjälp den vid behov att sköte sin hygien. I regel äter en tonåring 3-4 skålar mat om dagen, men behovet är individuellt och kan variera från tonåring till tonåring. Försök kommunicera med din tonåring och fråga om den är hungrig då och då. Och glöm inte heller att städa i buren minst en gång i veckan!””
Jag älskade debutromanen Det är så logiskt alla fattar utom du. Det är också anlendingen till att jag först nu lånade hem den här boken från biblioteket och läste den. Jag har varit lite rädd för att bli besviken någonstans. Jag gillade ju onekligen Bjärbo sist och nu känner jag att jag på ett sätt älskar Allt jag säger är sant, fast kanske, kanske inte lika mycket som Bjärbos debut … Och detta säger jag trots att den här boken fick mig att gråta en skvätt.
Det jag egentligen försöker säga är att detta är ett boktips. Ingen tvekan om saken och indeed!
Jag tänkte från och med nu också ta en bild av månadens lästa böcker i den versionen som återfinns i min lilla bloggbok, där jag i princip bara gör en mindmap per månadernas böcker. Återfinns ett hjärta har jag tyckt om böckerna extra! Ibland återfinns två hjärtan, men det är mest för att skilja ur böckerna jäntemot varandra den månaden… Tyvärr blev det efter mycket om och men en ganska suddig bild – den klara bilden vägrade nämligen ladda upp sig åt rätt håll på wordpress (mobilkamera!)…
i elinas hylla 