Allt jag säger är sant

Allt jag säger är sant, är inte bara bokens titel, utan också vad Alicia verkligen menar. Hon är ”[s]exton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen.” (sid. 7). Det hon säger visar vara sant, även om sanningen ibland (faktiskt sällan) är modifierad av henne själv och består av att hon kanske bara glömmer lägga till vissa detaljer.

Efter att ha varit instängd på en toalett som gått i baklås en dag känner hon att hon vet vad hon vill. Och vad hon inte vill. Hon vill göra stordåd och hon vill inte fortsätta slösa tid på gymnasiet. Därför hoppar hon av, i ettan på gymnasiet och hon skiter i att testa att gå längre trots att det är vad de flesta verkar vilja. det omfattar både bästisen Fanny, föräldrarna och kanske också hennes mormor, även om hon är den som stöttar henne allra mest.

Jag diggar Alicia som person. Hon är explosiv, rolig, vet vem hon är, vad hon (inte) vill och hon låter ingen annan köra med henne. Det hon vet att hon inte vill omfattar att gå i skolan, att klä sig som Ellos-katalogen rekommenderar, att dricka, att röka och att lyssna mer på andra än på sitt inre känslosvall. Hon är ganska så långt ifrån min sextonåriga version av mig själv på många sätt då hon vågar säga saker hon tycker och tänker högt, hon avvaktar inte utan bjuder verkligen folk på sig själv oavsett hur det där första intrycket kan te sig i andras ögon… Och hon gillar inte tanken på skolan. Jag har alltid trivts bra i skolan, älskat att plugga. Men Alicia är inte som jag och hon fixar också med sin självsäkra personlighet ett jobb på café som om det vore lätt som en plätt.

Hennes relation till mormodern som hon flyttar in hos efter gymnasieavhoppet, känns så underbart beskriven. Jag avundas henne. Hon har en andra bästis i sin mormor som har mycket visdom, en busig personlighet och mormodern rymmer precis som Alicia humor – ironisk och med glimten i ögat. Jag förstår varför hon älskar sin mormor så mycket och varför mormodern betyder mer än föräldrarna när hon hoppat av skolan. Att bli sambo med sin mormor kommer naturligt för Alicia. Jag är också helt säker på att det kommer helt naturligt från mormoderns sida.

Jag menar, läs bara det här: ””Idag har jag träffat min blivande man”, säger jag till mormor när jag kommer hem på kvällen.” (s. 84). Bara den repliken avslöjar Alicia som person och ordväxlingen som följer bevisar bara att deras relation är ovanligt vacker:

””Har du?”, säger hon förvånat.
”Jepp”, säger jag. ”Han heter Isak.”
Mormor nickar eftertänksamt.
”Isak”, säger hon. ”Det är ett fint namn.”
”Exakt vad jag tänkte”, säger jag.
”Var träffade du honom?”
”På jobbet. Han har mjölk i kaffet. Precis som du.”
Mormor skrattar till.
”Är det allt du vet om honom? Att han heter Isak och att han har mjölk i kaffet?”
”Jepp”, säger jag igen. ”Men oroa sig inte. Siri säger att han brukar gå dit och fika […]. Jag ska ta reda på mer.”
”Det låter bra”, säger mormor. ”Det kan vara kul att veta lite mer om honom innan bröllopet, tycker jag.””

Det finns så många passager att älska. Inte minst för leken med ord. En passage jag inte kunde ungdå att le åt var sidan 39, där Alicia minns att hon googlat på tonåringars sömnvanor en gång för att kunna argumentera för sina sömnvanor. ”När jag hade läst en stund kändes det visserligen som om de där tonåringarna expeterna nämnde hela tiden var något slags avancerat husdjur, snarare än människor av kött och blod. ”Mata din tonåring regelbundet, och hjälp den vid behov att sköte sin hygien. I regel äter en tonåring 3-4 skålar mat om dagen, men behovet är individuellt och kan variera från tonåring till tonåring. Försök kommunicera med din tonåring och fråga om den är hungrig då och då. Och glöm inte heller att städa i buren minst en gång i veckan!””

Jag älskade debutromanen Det är så logiskt alla fattar utom du. Det är också anlendingen till att jag först nu lånade hem den här boken från biblioteket och läste den. Jag har varit lite rädd för att bli besviken någonstans. Jag gillade ju onekligen Bjärbo sist och nu känner jag att jag på ett sätt älskar Allt jag säger är sant, fast kanske, kanske inte lika mycket som Bjärbos debut … Och detta säger jag trots att den här boken fick mig att gråta en skvätt.

Det jag egentligen försöker säga är att detta är ett boktips. Ingen tvekan om saken och indeed!

8 reaktioner på ”Allt jag säger är sant

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s