Serien: Torka aldrig tårar utan handskar

Jag är en av dem som ännu inte läst första boken som kommit ut i triologin Torka aldrig tårar utan handskar. Jonas Gardell är briljant som bekant och jag tvivlar därför inte på att böckerna i serien kommer vara storslagna och kännas ännu mer än TV-serien. Men jag har ändå valt att se serien när svt nu valt att sända den. Vill man läsa böckerna först, bör man kanske sluta läsa detta inlägg när youtube-klippet kommer.

Jag hade sett små trailers på svt om serien. Det jag då visste var att Gardell låg bakom den, att han skrivit manus, att han gett ut den första boken med undertiteln Kärleken och att han jobbade på den andra och tredje boken i serien … Sedan såg jag Gardell i svt:s Babel och jag insåg att vad jag än tänkt eller inte tänkt göra kl 21.00 tre måndagar i rad, så var det nu bestämt att jag skulle se Torka aldrig tårar utan handskar, oavsett. Och med vetskapen om att svtplay skulle kunna erbjuda mig alla tre delarna …

Jonas Gardell medverkade i Babel den 7:e oktober och när programmet var slut, var det exakt ett dygn kvar till första delen i serien. Gardell kallar Torka aldrig tårar utan handskar för ett livsverk, ett hedersuppdrag och bortom böcker och TV-serie. Han ser det här som ”sitt livs största uppdrag” …

Jessika Gedin presenterar verket i Babel, storslaget, genom följande ord:

”Ett mäktigt verk, en molande värk, som bokstav för bokstav tränger undan de senaste trettio åren och blottlägger ett ännu oläkt sår i vår samhällskropp.”

Innan Gardell kommer in i studion visar man en intro av filmklipp med mera som på bara någon minut eller två sätter fingret på hur samhället såg ut då – hur man såg på homosexuella, men framför allt hur man såg på det här med HIV och AIDS. Jag tycker att det var välbehövligt att ruskas om lite, för det kändes hemskt, när de visar två nyhetsklipp från åttiotalet där Bengt Magnusson rapporterar att några föreslår speciella samhällen för de smittade, och en annan nyhetsuppläsare pratar om att tatuera smittade i armhålan … Det kan gott behövas för att inse hur kontexten såg ut! Jonas förklarar att samhället såg annorlunda ut då – att det var okej att uttrycka ett äckel för homosexuella och mena att det var fel. Han pratar om att vi idag har trettio års distans och att vi idag lever i ett samhälle med relativ respekt för homosexualitet.

När han pratar om kontexten till boken säger han:

”Vi var så förfärligt unga. Vi var 18, 19, 20 år gamla och skulle hitta kärleken, vilka vi är. Jag tror (vi för) första gången i historien (hade) vågat kräva frihet, vågat säga att vi dög som vi var … Så började vi magra av, tyna bort och insjukna i något som de just kallade bögpesten, eller digerdöden, och så sa de att vi fick skylla oss själva …”

Jonas förklarar att böckerna och verket är ett verktyg för att ÄNTLIGEN få sörja, bli arg och gråta för dem som inte fick leva sitt liv trots att de förtjänade det. Han pratar också om upprättelse för anhöriga som kanske aldrig fått sörja eller prata om det på riktigt. Själv har Gardell känt en skam över att vara homosexuell, över att ha överlevt, och för trettio år sedan visste man inte om man fick sörja på grund av samhällets attityd …

Jag gillar Jonas så mycket när han säger: ”Allt är ju sant och inget är påhittat.”

”Jag var med och jag överlevde, och det mina vänner gjorde det inte.”, är något jag kommer minnas att han sagt länge. Och jag kommer aldrig att glömma när Jonas berättar vad omslaget betyder för honom då det är en bild av honom och hans kompis Jussi … En älskad vän, som så många andra på den här tiden, tog sitt liv på grund av ovan nämnda omständigheter.

Älskade, Jonas Gardell, vill jag bara säga – och krama om honom!

På youtube hittade jag en trailer till TV-serien. Jag kan uppleva att den tar upp en scen jag kanske hade sparat på om man inte sett serien än. Det är därför upp till en var att avgöra om man vill eller inte vill klicka på play:

 

För när det kommer till TV-serien finns det så många tankar. Den väcker känslor, berör, öppnar ens ögon, får en att gråta en skvätt redan i första delen, man skrattar till ibland, skäms och jag upplever att karaktärerna är så levande. De har så mycket inom sig! Några av dem har för första gången sedan de var små börjat förstå, eller fått erkänna, vad de är! Rasmus, Paul och Benjamin … Åh, Benjamin!

Det intressanta är att det inte bara handlar om att vara homosexuell i en vanlig familj, utan att inse att man är homosexuell som Jehovas vittne och veta att man kanske måste välja mellan kärleken och tron. Detta berör mig så djupt och det öppnar upp ännu fler frågor och tankar …

Rasmus och Benjamins kärlek är inte friktionsfri, precis som relationer är i verkligheten … Men den är så vacker! Jag tror att det här är en av få filmatiserade kärleksrelationer som är realistisk och oerhört vacker på samma gång. Det har något att göra med att visa vad dessa unga män känner för varandra, men utan att puttinutta det eller ge för mycket detaljer. Det ser så avslappnat, naturligt och vackert ut – och jag älskar att det är så det är framställt.

Den delen av serien jag grät till allra mest var i den andra. Man vet ju redan vart det är påväg i första delen – man vet att Rasmus kommer dö och man vet också att det kommer vara fler av de andra som stryker med. Men jag var ändå inte beredd! Och fast jag hade listat ut att berättarösten var Benjamin, var jag rädd att även han skulle gå samma öde till mötes som sin älskade … I den här andra delen blev det väldigt mycket svart på vitt – den symboliska begravningen av Benjamin, ödets ironi när han valt kärleken och inser att Rasmus kommer gå bort inom en snar framtid… Valet att ta sitt liv som HIV-positiv, att katten känner på sig vad som ska hända och blir utelåst i husses beslutsamhet… Rädslan för AIDS även bland de homosexuella… Tidningsvinklingen på det hela… För någonstans är det ju hemskt och jobbigt nog att veta att man kommer dö ung. Hur skulle det kännas att dessutom behöva leva med rädslan och skammen för att man älskar den man älskar, eller är den man är?

Med tredje delen har det också kommit upp tankar om att få vara sig själv ända in i döden och att få fortsätta vara denna person också efter döden. Jag förstår någonstans att samhället gjorde att man hellre menade att ens son dött i cancer än i AIDS, men jag hoppas att det i dagens svenska samhälle känns mer än bara okej, att prata om det och slippa ljuga. Jag hoppas också av hela mitt hjärta att man anser att en avliden ska få en värdig begravning som innebär att man respekterar vem personen i fråga var och inte tänker på sig själv i första hand.

Något som verkligen fastnade hos mig var Pauls replik, när de var som en familj, var nära vänner och levde utan vetskapen om en kommande skugga eller solförmörkelse… När Rasmus frågar Paul om vad han hade gjort annorlunda om han hade fått leva om sitt liv och Paul svarar: ”Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen.”. Det är så sant, så oerhört starkt och vemodigt i sin kontext …

Jag håller dessutom med Jonas Gardell i Babel. Vi kanske inte behöver känna skuld för vad som hände då idag, men vi ska veta att det hände och inte glömma! Jag hoppas också att anhöriga som skämdes och skyddade sin familj i dåtidens svenska samhälle, kan känna att de fått en frid idag i att kunna säga sanningen och känna sig stolt över sina barn som stod upp för sin sak, vågade erkänna vem de var och vågade leva utifrån vad de visste.

En artikel Gardell själv refererar till som rör serien återfinns här (Sydsvenskan). En annan artikel om serien i sig, med ett fokus på regisörren Simon Kaijser, återfinns här (SvD). Och man bör besöka Jonas Gardells hemsida om man liksom jag tycker han är intressant och briljant.
Under Noterat kommer en hel del intressanta noteringar upp av Gardell själv, där man just nu bland annat kan läsa om varför TV-serien kommit innan alla böckerna släppts …

Tack, Jonas Gardell både för idé, manus, böcker och en sanning som är värd att berättas! Torka aldrig tårar utan handskar är både viktig och fantastisk!

9 reaktioner på ”Serien: Torka aldrig tårar utan handskar

  1. elinswayoflife skriver:

    Jättevackert skrivet käraste du, ja den här serien har verkligen satt igång en folkrörelse av känslor… Så viktigt, vi behöver ständigt ruskas om. Tack för fina diskussioner igår (och mat såklart) 🙂

    • ielinashylla skriver:

      Tack för fina ord, Elin! ❤ Ja, det har den banne mig! Det är viktigt som du säger, och vi behöver absolut ruskas om och påminnas av historien – kanske särskilt när den är ganska nära, men lagom långt bort! Tack själv, för diskussion och middagssällskap! (:

  2. Sofia i Bokmilaskogen skriver:

    Fin text! Hade dock ingen aning om att detta är en trilogi. 😛 Har inte läst boken, men sett ett avsnitt av serien. Måste få tid över till att se de andra också, så bra och gripande som det var! Bra av Gardell att uppmärksamma ett så viktigt ämne.

    • ielinashylla skriver:

      Tack, Sofia! (: Inte? Nu vet du. (; (: Ja, serien är jättebra tycker jag! Den är hemskt sorglig, men vacker och viktig! Ta dig tiden och se de andra delarna! Gardell är i princip kung som gör det!

  3. marithaj skriver:

    Kan bara hålla med om det du skriver; Tack Jonas Gardell, för en underbar skildring av en fruktansvärd tid i Sveriges (och världens) historia, en tid som dock gick de flesta alldeles förbi!

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s