Jane

Nu har jag äntligen läst ut Jane av April Lindner. Någonstans hade jag tänkt att det här skulle kunna vara något för mig eftersom jag gillade klassikern den bygger på – självfallet Jane Eyre av Charlotte Brontë … Men jag är i ärlighetens namn ganska föga imponerad emellanåt.

April Lindner har på ett sätt gjort ett ganska stort och maffigt jobb i att göra den här historien modern, men samtidigt har hon enligt mig gjort en mycket stark kvinna i Jane Eyre att i den moderna tappningen bli ganska mesig och svag med dagens mått och dagens starkare kvinnoideal. Jag vet inte hela tiden vad hon hade kunnat göra annorlunda, men känner att det emellanåt kanske är lite väl mycket ett försök att behålla vissa ursprungspositioner från boken, med språkliga drag och repliker. Det känns därför någonstans här och där som om Jane inte finns, heller inte Nico Rathburn (Rochester) …

Det här är min första Tre på tre-bok, och med detta sagt kan jag också räkna ut att det är den enda som kommer läsas av mina tre. Det är lite oturligt att Tre på tre-utmaningen klaffade perfekt med lite av en lässvacka där jag känner att många böcker inte öppnat upp med lika varmt omfamnande som många andra böcker gjort i mitt liv. Mycket typiskt …

Den här boken har varit en av de böckerna som jag inte känt någon lust att läsa, men ändå avslutat (grejen är ju bara att det tar en extra tid att komma till den där sista sidan i de här böckerna!) … Jag kommer nog med detta sagt inte läsa Catherine av Lindner som är en modern tappning av Wuthering Heights.

Jag vill nog ha något annat än vad Lindner erbjuder om jag ska läsa mina favoritklassiker i en modernare tappning. Frågan är bara vad?!

Med Lindner har jag prickat av elva av tolv namn i boktolvan.

Annonser

Tips mottages tacksamt!

Jag efterlyser lite tips på böcker som är likvärdig Sandor/slash/Ida av Kadefors. Böckerna ska kunna läsas av högstadieelever av bägge kön.

Ja, i C-uppsatstider är det upplevelsen av platta kontra bok jag sitter och engagerar mig i tillsammans med min uppsatspartner och nu är vi inne på att undersöka detta utan att man påverkas för mycket av upplevelsen av innehållet varav vi tacksamt tar emot tips om vad för böcker som finns som är likvärdiga eller liknande Sandor/slash/Ida …

Ge oss lite bra boktips!

The Walking Dead – Tills döden skiljer oss åt

Igår läste jag ut seriealbumet The Walking Dead – Till döden skiljer oss åt, som är volym 1 av Kirkmans skapelse. Jag har sett serien och är inne på andra säsongen med pojkvännen och jag kan hålla med om att det finns tydliga skillander i de båda versionerna, även om jag diggar dem båda.

Och detta säger jag fastän jag håller med om vad exempelvis Anna på Bokstävlarna har observerat. Det är typiskt mansdominerat i både albumet och i TV-produktionen, men samtidigt känner jag att jag likt JonnySwedish Zombie köper det någonstans i och med att världen i mångt och mycket ser ut just såhär och någonstans så köper jag det också för att min bild av USA tyvärr representeras av den här bilden ganska starkt.

Vissa karaktärer som återfinns i albumet hittar jag inte i serien, och med det vice versa. Detta gör att jag känner att det här blir två versioner av samma grundidé och det finns bättre inslag i de båda. Jag skulle till exempel vilja säga att Ricks fru är starkare i TV-serien än i albumet, och att jag nog upplever kvinnorna överlag som starkare i TV-serien (med några undantag). En scen som jag tyckte var snygg i båda versionerna är följande scen:

Jag har tänkt att pojkvännen ska få låna albumet här näst. Vi får se vad han säger om det. Men jag tycker ändå att det är en bra serie och jag gillade att kunna jämföra TV-versionen med den tecknade serieversionen. Något tilltalar mig och det är inte omöjligt att jag köper eller lånar fler av albumen i framtiden. Inte omöjligt alls, faktiskt.

Slutscenen i albumen förvånade mig dessutom, och det som sker på den sista sidan gör mig nyfiken på att ta reda på åt vilket håll serien går i jämförelse med TV-serien. Någonstans är det lite nervkittlande …

Tony Moore är mannen som tecknar, varav Robert Kirkman är skapare och manusförfattare. Jag gillar stilen på tecknandet och tycker mycket om att det är just i svart-vitt, varav framsidan på något sätt känns som en regelrätt framsida, precis som på en bok. Det gråskaliga tycker jag dessutom går hand i hand med känslan av hopplöshet, förfall och en avsaknad av en ljus framtid…

RUM 213

Igår började jag läsa RUM 213 av Ingelin Angerborn mest på skoj och för att jag ville veta vad det var för typ av bok. Men sedan kom det sig att jag tyckte att det gick så snabbt att läsa och att det var en sådär mysryslig bok som jag kanske kunde tipsa minsta syrran om, så jag bara fortsatte läsa av bara farten.

Huvudpersonen är Elvira, som för första gången ska på kollo. Det är sommar, sol och hon är egentligen avundssjuk på bästisen Sibel som ska tillbringa sommaren i Turkiet. Men det är någonting som fått henne att dras till den där lappen om kollo som hon hittat på bussen den där våren … Och trots att anmälningstiden egentligen gått ut när mamman ringer i april, så lyckas hon få en plats ändå!

Vi följer med Elvira från dess att hon är påväg till kollot med hennes mamma. Hon vet att hon inte känner någon, men på ett sätt känns det bra och spännande. Hon ger oss tillbakablicken om hur hon kommit att vilja åka på kollo och hon berättar att det känts lite som om det varit meningen att just hon ska till just det här kollot …

Det är på kollo hon lär känna sina rumskamrater Bea och Meja. De är alla lika gamla, ska snart börja sexan och en bra sak är att de inte är intresserade av samma killar på kollo. Kollot kommer visa sig vara fyllt av det man kan förvänta sig – bad, kanotturer och lekar och tävlingar … Och spökhistorer vid lägerelden. Mystiska saker verkar hända på kollo – kan det vara ett spöke?

Boken är mysryslig. Jag har rekommenderat boken till min syster som gillar sådana här böcker. För att inte säga för mycket, så tycker jag att den har riktigt snygga drag av det övernaturliga. Boken är ganska lätt att ta till sig och språkligt flyter det på bra, vilket gör att boken passar väldigt många åldrar – det känns som om man kan läsa den om man är både yngre än huvudkaraktärerna, eller äldre.

När jag kom till slutet hajade jag till lite. Jag vet inte hur jag exakt ska tolka det. Som positivt eller negativt? Jag tycker slutet är riktigt snyggt för att den väcker lagom mycket frågor, och det här är en bok man skulle kunna diskutera med andra utan tvekan.

En mysryslig spökhistoria i sommarmiljö, kanske man kan sammanfatta boken som. Jag skulle också klassa den som läsvärd och ett boktips.

Numer kan man också hitta mig här:

ielinasugn

Jag har beslutat mig för att det är dags att ta tag i alla de där recepten jag aldrig skriver ner någonstans. Jag vet inte hur mycket recept som modifieras hemma hos mig – och sedan glöms av. Nu hoppas jag att det blir lite ordning på den saken. Kika gärna in om ni vill. Men bloggen är verkligen nyfödd och kommer med det inte växa upp på riktigt förrän om ett tag.