Några citat från ”Het” …

Känslan: ”Det är som om du hittat på-knappen och tryckt in den för evigt och nu går det inte att stänga av mig. / Jag vill ha dig”, sid. 15, Bjärbo.

Konstaterandet: ”Kläderna är i vägen…”, sid. 90, Anderberg Strollo.

Känslan: ”Hon är het. Hon finns. Hon får. […] och hon vill. Nu och alltid.”, sid. 160, Olsson.

Känslan: ”Jag vaknar helt tidigt och kan inte, vill inte, somna om. Jag vill ligga kvar här och tänka på dig, om och om igen.”, sid. 219, Ohlsson.

Sammansmältningen: ”En kort och urskillningslös minut upplever hon ingen skillnad mellan kropp och text, hon och han, skrivande och liv, allt smälter ihop, står i förbindelse…”, sid. 246, Ardelius.

Röda rummet, lättläst

Igår satte jag mig med LL-förlagets lättlästa version av August Strindberg. Cecilia Davidsson har gjort ett mycket bra jobb som återberättare. Romanen är till på köpet både extrasnygg och tilltalande med de fina illustrationerna av Anneli Furmark och de röda detaljerna i form av kapitelnamn och sidnummer…

Jag som läst Strindberg och Röda rummet i sin fulla prakt, tycker att de viktigaste delarna återfinns i den här lättlästa versionen och för mig blev det en resa tillbaka till Röda rummet och huvudberättelsen, även om jag kanske saknade vissa inblickar i den här versionen (men som man egentligen kan klara sig likväl utan).

Boken är mer lättläst än orginalet såklart och LL-förlaget uppskattar den som ”lätt” som är den svåraste graden av lättläst. Det återfinns en hel del ord som är gammeldags och kanske lite svårare, men det är sådant man får räkna med då det är en klassiker. Jag känner att språket i sig inte hindrar en från att ta reda på vad eventuella svårare ord betyder, utan snarare lockar en att ta reda på vad det betyder.

Jag tycker nog dessutom att jag hade lättare att ta till mig av bokens underliggande ironiska beskrivning av samhället på Arvid Falks tid. Jag vet inte om det beror på att det var andra gången jag läste berättelsen, eller om det var för att den här lättlästa versionen helt enkelt öppnade upp för det på ett annat sätt. Jag tror att kanske båda delarna har betydelse för just mig och min läsupplevelse…

Det känns som om den här versionen är ett mycket bra alternativ (och behagligt för ögat (även estetiskt)) till Röda rummet i orginalomfattning…

Jag saknar dig

Igåkväll såg jag Jag saknar dig, som är baserad på Peter Pohls och Kinna Gieths ungdomsroman Jag saknar dig, jag saknar dig (som jag för övrigt inte läst). Jag har hört att boken ska vara sådär (men jag vet vad) och att filmen ska vara ganska bra, men jag tycker nog ändå att den är mer än bara bra. Faktiskt.

Jag blev berörd. Jag grät. Kände massor.

Jag kanske också tyckte att tvillingarna är ganska dramatiska av sig, men det kanske man också får vara om man är intresserad av teater ..?! Dessutom känns det som att de behöver få spela ut sig lite för att hävda sig jäntemot varandra och för Tinas del kanske det också handlar om att få agera ut det som på ett sätt kommer ut av att hennes pappa kan ta till handen (och helt ärligt var jag osäker på om han var deras riktiga pappa ett tag – men man kanske bygger upp en distans eller något som liknar ett främlingsskap om man på ett sätt tycker att den där handen som höjs ibland är i vägen).

Tvillingskapet mellan Cilla och Tina tycker jag speglas på ett fint sätt. Det är både mycket kärlek, men också en uns rivalitet som håller dem samman. De är så lika utanpå, men olika personer och personligheter, vilket bland annat kommer i uttryck när Tina sminkar sig och Cilla väljer att gå utan. Jag tror också att de vet om att de är lika på vissa sätt, men kanske inte vill vara det (förutom till utseendet). De står för det som syskonskap ofta står för – en slags hatkärlek. Och den kanske är starkare på grund av att de också är enäggstvillingar?

Jag tycker symboliken är vacker, kontakten med det man skulle kalla övernaturligt och också den starka kontakten till känsla. Cilla och Tina är ungdomssprudlande med det där som ofta också smäller och vi vet som tittare egentligen från början att en av de kommer lämna den andra – men vi vet inte exakt när eller hur. Jag minns inte ens vem som skulle lämna vem, när jag såg den, fast det ju sades redan i början. Men det gjorde mig bara ännu mer berörd när det ögonblicket sedan kom.

Anders Grönros, som gjort filmen, tycker jag skapar något explosivt som känns. Och jag gillar det och tycker absolut att det här är en film man kan se och diskutera. Den har fler plan än vad jag trodde att den skulle ha och jag tror att han hittar många bra grepp för ungdomspubliken.

Det enda jag tycker ibland inte passade in var Ailu ifrån Ailucrash, just för att det ibland kändes som om han (Ludvig Nilsson, sångaren i bandet) spelade för mycket, så att jag nästan inte köpte hans karaktär, som om det blev lite platt i pannkakan. Lite för stone-face? Hm … Men samtidigt köper jag visst att det är en del av just hans karaktär … Knepigt där. Musiken är hur som haver bra, i alla fall de engelska låtarna som spelas i filmen…

Det finns mycket att diskutera – hur man kan ha det i skolan, varför vissa gör som de gör, hur man hanterar en olycka, vad man har rätt att få känna, hur människor runt omkring beter sig om det hänt något hemskt, det där med kärleken, med första gången och familjerelationer, etcetera!

Det jag till sist bara vill komma fram till är följande:
Tvillingarna Midfjäll I adore!

Halloweeninlägg…

… i spökliga tider som det är nu från helgen som var tills nu i helgen någon gång. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om Halloween-filmerna här. Där jag bland annat skriver:

”För det första är Halloween en av de populäraste skräckfilmerna för sin tid. Filmen fick många besökare och det var en av de filmer som tonårspubliken lockades av. Filmen återkommer också i andra filmer, till exempel i Scream, så omedvetet stöter vi på filmens popularitet i andra filmer…”

Yvonne Leffler är den kvinna jag läst för att närmare uppfatta Halloween-filmerna som skräck och som en klassiker som följer ett viss amerikanskt, men också allmänt känt, mönster.

Jag vill också passa på att tipsa om spök-, och rysligare historier för barn och unga, som jag skrivit om här. Spökhistorierna ligger Heddi Böckman bakom, och de sju rysligare historierna är författade av Bengt-Åke Cras.

Annars kan man alltid klicka på mina ”Etiketter” längst ner på bloggen och söka sig till skräck, rysare, spökhistorier, eller kanske vampyrer, den vägen!