Stad av glas

Paul Austers Stad av glas lästes ut igår strax innan tolvslaget. Fastän katten ville både in och ut ett x antal gånger medan jag försökte hitta ron att läsa (trodde nästan att jag skulle få ge upp läsningen ett tag) …

0_-5018482371055063963[1]Stad av glas är en ganska märklig bok där Auster bland annat lägger in sig själv som en bikaraktär och lite driver med sig själv… Quinn som är huvudpersonen vet vi från början inte mycket om. Han lever ensam, skriver under deckare under pseudonym, har inte längre några vänner och han förlorade sin fru och sin son för några år sedan. Han är trettiofem år gammal och gillar att promenera och förlora sig själv i staden.

Det som kommer förändra hans ensamhet och vardagsrutin vet vi är ett samtal. Samtalet kommer, följs upp av ytterligare ett en tid senare… Och med detta har Quinn utgett sig för att vara Auster, som rösten som ringt verkar tro är privatdetektiv. Han går med detta in i rollen av någon annan för att kunna hjälpa rösten som ringt.

Boken är för mig lite för distansierad i känslan. Jag känner inte med Quinn, vilket kanske är själva poängen. Men för mig gör det att jag inte riktigt kan säga att boken berör mig eller fascinerar mig märkbart. Jag gillar några av idéerna, tycker att det emellanåt blir lite spännande eftersom man faktiskt inte riktigt vet vad som är vad… Samtidigt tycker jag att det kanske briljantaste är slutet som på ett sätt är ganska öppet och får mig att tänka på många utfall av det.

Jag får heller inte ihop att detta är en del 1 i en triologi, men landar mer i denna fakta när jag förstått att seriens tre böcker egentligen är separat utgivna från början och samlade senare. Det förklarar en del.

Boken tycker jag sammantaget är intressant och jag tycker att den är okej till bra.

Älskaren

Älskaren-Marguerite-Duras[1]Jag började att läsa förordet till Marguerite Duras Älskaren och tänkte att jag kanske, kanske skulle ha fått upp alldeles för höga förväntningar. Sara Stridsberg lockade mig verkligen att läsa boken ytterligare ett snäpp genom att antyda att den här boken någonstans kan tänkas påminna läsaren om Stridsbergs Darling River.

Och jag behövde inte läsa länge innan jag insåg att Duras absolut är något för mig! Jag tilltalas av hennes berättande som på lite över hundra sidor väcker en känsla, inte bara för berättelsen, utan också för språket i sig.

Stridsberg nämner Lolita, hon nämner också några frågeställningar som i sammanhanget verkligen är passande – ”Vem förför vem? Vem betraktar vem? Vem äger vem?” För det gäckar mig lite som läsare och väcker något inom mig. Jag ser ju perspektiven och ställningstagandena, fast ändå fascineras jag över att de existerar. Jag tänker väldigt mycket under läsningen och frågar mig själv hur jag kan fängslas och fascineras av något som känns så tabubelagt och som någonstans faktiskt ställs på sin kant?

Jag slås när jag läser av perspektiven. Det finns ett ”jag” men också ett ”hon”. Det är som att berättelsen både ger sken av att vara sann, men ändå distansierar sig till sanningen. Växlingarna mellan tid och perspektiv känns avvägda och passande. Språket är fantastiskt och tillför för mig så mycket i att skapa känsla, måla upp någonting för min inre syn och för att jag ska känna något på ett personligt plan också. Poetiskt och kryptiskt är språket ibland på ett fantastiskt passande sätt.

Stridsberg nämner också skrivandet, som jag ser, känner och som på något vis motiverar perspektivbytena på ett sätt också. Jag gillar det skarpt och undrar varför jag inte hört talas om Duras mer, eller hennes bok Älskaren. För jag tycker att det här är en av de bästa klassikerna jag läst.

I och med kopplingarna jag kan se mellan Duras Älskaren och Stridsbergs Darling River, skulle det inte förvåna mig om jag väljer att skriva min essä i svenskan med någon slags utgångspunkt i främst Älskaren, men också Darling River.

Slottet

wpid-IMG_20130125_150634.jpgJa, nu är den alltså utläst. Boken som jag hört en hel del om. Allas röster lite ekade inom mitt huvud när jag skulle börja läsa och eftersom jag hört både bra och dåligt om boken var jag lite rädd att jag skulle hamna i något slags mellanläge… Vad skulle jag tycka?

Det här är absolut en mycket speciell bok. Kafka målar upp en historia om K. som är absurd och sådär tankehämmande drömsk. Det är svårt att hänga med i svängarna eftersom dessa komponenter gör en lite snurrig. Men samtidigt väcker det en del känslor också. Man upplever sig lite maktlös som läsare som inte kan gripa in och styra K. ibland, tillsammans med byborna och slottsherrerna.

Jag gillar inledningen som någonstans förklarar att det finns ett slott när K. kommer till byn, även om han inte kan se det: ”Det var sent på kvällen när K. kom fram. Byn låg i djup snö. Av slottsberget syntes ingenting, det var inhöljt i mörker och dimma, inte minsta ljussken antydda att där fanns ett slott. På träbron som leder från landsvägen till byn stod K. länge och såg upp mot det skenbara tomrummet.”

Jag klurar fortfarande på hur man kan tolka boken. Ibland får jag en känsla av att allt är en drömvärld och att slottet är någon illusion eller kanske en symbol för gud eller liknande. Men jag kommer nog klura lite till…

Gillar jag boken? Både ja och nej. Den är emellanåt långsamtgående i berättandet och även om det drömska och absurda känns lite spännande och ger upphov till oväntade tvistar, så känner jag nog ändå att berättelse känns lite innehållslös och därmed ovärd emellanåt.

Mot fyren

mot-fyren[1]Virgina Woolfs Mot fyren har väckt en känsla som jag har svårt att greppa. Jag förstår inte boken på långa vägar och känner emellanåt att jag tappar den där kontakten med boken som jag annars brukar njuta av. Språket tilltalar mig stundvis för att det har en poetisk klang, men samtidigt blir jag galen på att jag inte kommer in i berättelsen helt för att Woolf just har ett speciellt sätt att berätta som jag nog aldrig har mött på just detta sätt tidigare.

Jag har fortfarande, efter att ha läst boken och dykt lite i den efteråt, inte full koll på alla karaktärer. Jag vet inte vad de har för relation till varandra utan kan anta att de som benämns med efternamn inte är familj. Detta skapar visserligen en känsla av att komm in i ett just-nu-perspektiv. Jag som läsare hälsar bara på ett sammanhang där karaktärerna känner varann och naturligtvis inte har ett behov av att presentera människor i sina tankegångar. Det är en mycket smart utgångspunkt, även om den förvirrar mig otroligt mycket som läsare.

Bortser jag från att jag inte kan relatera alla karaktärer till varandra, vet jag desto mer om känslan och den miljö som presenteras i boken. Mest känlsa känner jag med fru Ramsay och hennes son James, men jag får också flyktiga känslor med andra personer, såsom bland andra Lily. Miljön blir något av det mest centrala då den beskrivs, känns och också får verka som metafor när historiens tre delar berättas.

Fastän jag inte tilltalas av alla komponenter och inte förstår allt, så gillar jag boken och tycker absolut att den är mer än okej. Jag tänker också att det här är en sådan bok jag säkert kommer kunna gå tillbaka till och hitta nya saker. Det kommer med detta sagt bli mycket intressant att få diskutera den här klassikern med mina kurskamrater nästa vecka.