Glaskupan

Jag har på mindre än ett dygn läst ut Plaths Glaskupan. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga och med detta sagt kommer recensionen få växa fram som den kommer. I och med att detta dessutom är en kursbok vill jag inte säga för mycket om den, men är helt säker på att jag kommer få många infallsvinkar vad gäller tolkningsmöjligheter, symbolik och annat tillsammans med mina kurskamrater på fredag.

glaskupanb[1]Sylvia Plath är en av de författare jag har hört namnet på flera gånger även om jag inte lagt sammanhanget hon nämnts i på minnet. Jag gick därför inte in med så mycket förväntningar när jag läste Glaskupan med det här, men visste kanske lite för mycket tack vare baksidetexten och ett artikelsök på Plath som författare med bokens engelska titel i fokus – The Bell Jar. Jag hade nämligen gärna velat lista ut själv när huvudpersonen Esther börjar må sämre och jag hade inte velat veta med hjälp av baksidetexten när det börjar bli för mycket för henne …

Det kan jag eventuellt lämna därhän i och med att det ändå är en klassiker. Jag känner nämligen att man har en tendens att prata lite för mycket i detalj om denna klassning av böcker. Visst – många har läst dem, men ibland ligger tjusningen faktiskt i att inte veta för mycket innan man börjar läsa.

Jag gillar att Plath i romanen förmedlar ett tema med mörka tankar som rör livet och döden. Kanske är det också därför livet och döden är så närvarande även i ramberättelsen?

Språket tilltalar mig mycket (och jag hoppas att språket tilltalar en oavsett översättning). Det är något speciellt med Plaths berättande i den här romanen som gör att jag kommer in i ett känslotillstånd som är svår att beskriva. Det känns som om jag som läsare kommer Esther ganska nära, men ändå förvirras av det motstridiga som också förmedlas. Någonstans tänker jag att vi alla har det här motstridiga inom oss, vilket gör att vi kan ändra uppfattningar, skifta i humör och så vidare… Och detta gör att romanen känns mer levande. Esther kanske inte är perfekt, precis som jag kanske inte är det… Och romanen kanske inte heller är det och det är det som är en av de sakerna som lockar mig in.

Samtidigt tycker jag inte att det stämmer när jag säger att romanen inte är perfekt. För någonstans är den perfekt: i berättartekniken, i meningsbyggnaden och ordvalen. Mitt anteckningsblock har i bläck fyllts med enbart en futtig bråkdel av alla citat jag skulle velat skriva ner. Meningarna är med detta sagt långa, men inte alls på ett störande sätt.

Detta är en klassiker helt i min smak. Och kanske ännu mer i min smak efter seminariet på fredag? We’ll see…

Annonser

3 thoughts on “Glaskupan

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s