Stad av glas

Paul Austers Stad av glas lästes ut igår strax innan tolvslaget. Fastän katten ville både in och ut ett x antal gånger medan jag försökte hitta ron att läsa (trodde nästan att jag skulle få ge upp läsningen ett tag) …

Stad av glas är en ganska märklig bok där Auster bland annat lägger in sig själv som en bikaraktär och lite driver med sig själv… Quinn som är huvudpersonen vet vi från början inte mycket om. Han lever ensam, skriver under deckare under pseudonym, har inte längre några vänner och han förlorade sin fru och sin son för några år sedan. Han är trettiofem år gammal och gillar att promenera och förlora sig själv i staden.

Det som kommer förändra hans ensamhet och vardagsrutin vet vi är ett samtal. Samtalet kommer, följs upp av ytterligare ett en tid senare… Och med detta har Quinn utgett sig för att vara Auster, som rösten som ringt verkar tro är privatdetektiv. Han går med detta in i rollen av någon annan för att kunna hjälpa rösten som ringt.

Boken är för mig lite för distansierad i känslan. Jag känner inte med Quinn, vilket kanske är själva poängen. Men för mig gör det att jag inte riktigt kan säga att boken berör mig eller fascinerar mig märkbart. Jag gillar några av idéerna, tycker att det emellanåt blir lite spännande eftersom man faktiskt inte riktigt vet vad som är vad… Samtidigt tycker jag att det kanske briljantaste är slutet som på ett sätt är ganska öppet och får mig att tänka på många utfall av det.

Jag får heller inte ihop att detta är en del 1 i en triologi, men landar mer i denna fakta när jag förstått att seriens tre böcker egentligen är separat utgivna från början och samlade senare. Det förklarar en del.

Boken tycker jag sammantaget är intressant och jag tycker att den är okej till bra.