Pojkarna

pojkarna[1]Igår hade jag bestämt att Pojkarna av Jessica Schiefauer skulle bli en slalomläsningsbok bredvid Khemiri. Detta blev dock väldigt snart igårkväll till en sträckläsningsbok som lästes ut innan tolvslaget.

Schiefauer har ett språk som ändå tilltalar mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det då jag både känner att språket känns avskalat, eller kanske rakt på sak, men samtidigt är det poetiskt och målande. Och jag diggar ingången till berättelsen som på ett sätt börjar redan med det här:

image

Men som sedan också utgörs av det magiska i romanen, som man också måste acceptera om man ska kunna läsa boken. Kan man inte se det hela med ett magiskt perspektiv, så kan man kanske heller inte läsa boken när magin har entrat scenen.

Kim, Bella och Momo är de tre fjortonåriga flickor som vi möter i romanen. Kim utgör berättelsens ”jag” och Bella och Momo är hennes bästa vänner. De känner alla att de inte vill bli vuxna. De vill inte sluta leka, låta hormonerna ta över deras kroppar och styra in dem på vuxenstigen. De vill inte bära omkring på de kvinnliga attributen som verkar fokusera killarnas blickar och som får dem att tafsa fast man inte vill… Eller fast man vill.

Bellas växthus och intresse för växter leder snart en bebisplanta till Bellas hus och växthus. Det är inget hon har beställt, men hon tar ändå hand om den och blomman växer. Blomman verkar inte finnas i någon bok, den borde kanske inte alls existera, men ändå så finns hon – honplantan i Bellas växthus. Och det som börjar som en lek, där blommans nektar dricks, öppnar dörrarna till en möjlighet att uppleva det andra könet…

Jag gillar perspektiven som öppnas – ett perspektiv av att ses på olika sätt som tjej eller kille, ett perspektiv av att få uppleva just två sidor, ett perspektiv av att kanske, kanske trivas bättre som man än som kvinna… Detta öppnar nämligen upp för många diskussioner som handlar om känsla, kropp, kärlek, sexualitet …

Och boken öppnar också upp för diskussioner om genus, manligt – kvinnligt, normer, samt etik och moral.

Pojkarna är läsvärd på många sätt, även om jag känner att jag kanske sett på boken annorlunda när den var för mycket på tapeten (så av den anledningen känns det skönt att jag väntat med läsningen ett tag). Den är så intressant på så många olika sätt och plan.

Och en sak som jag verkligen gillar är slutet. Det är alltid lika fantastiskt att inse att någon rad, en replik, kan väcka en liten tanke, eller så ett litet frö…

Annonser

3 thoughts on “Pojkarna

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s