Novellix: Fantasy och Mammalia

Igår läste jag, under en tågresa tur och retur, ut mina två novellixer – Fantasy av Malte Persson och Mammalia av Ulrika Kärnborg. Jag läste i samma ordning som jag nu skrev in novellerna och kan också med detta säga att jag var mest medryckt och imponerad av första novellen, och lite mindre medryckt och imponerad den andra novellen.

Fantasy är bara fantastisk på många sätt. Detta fastän den innehåller saker jag annars kan störa mig på i litterära sammanhang. En sak jag inte brukar tycka är på sin plats är alias istället för namn, såsom personer i novellen refereras som ”Dvärgen”, ”Den Sorgsne Prinsen” och ”Den Namnlöse”. Men jag köper det rakt av i den här novellen som är så unik och fantastisk på samma gång. Jag gillar språket, meningarna och de olika resonemangen där jag upplever berättaren som just berättare. Dessutom är monologen berättaren för intressant, kittlande och på många sätt fascinerande i sin skärpa och i sin pardans med ord. Fantasy och realism – vad är verkligt och vad är overkligt? Ligger dem närmare än vad vi tror? En annan sak som vidrörs är språks betydelse …

Jag rekommenderar med varmt hjärta den här novellen som jag verkligen tyckte om! Den är nämligen den novell som hittills charmat mig totalt 2013!

Mammalia kändes inte alls lika speciell och kittlande. Den är dovare kan jag tycka, lite vardagligare. Jag känner av novellens känslotillstånd då och då, men berörs inte märkbart av Saras berättelse eller öde. Den här novellen är för mig, och bredvid Fantasy kan tilläggas, helt okej. Mer kan jag dock inte säga egentligen. Den här novellen är kanske inte min typ av novell, i alla fall inte just nu eller efter Fantasy…

Just nu:

Fågelbarn

Christin Ljungqvists Kaninhjärta lästes ut alldeles nyligen. Den gjorde mig alldeles till mig och jag kände att impulsen att ta mig an Fågelbarn var för stark för att ignoreras. Jag kan med det inte tacka ”Gilla Böcker” nog, som gjorde att min starka längtan kunde mildras och gå över i något annat.

De första trettio sidorna slogs jag bland annat av att Hanna, som jag mötte som biperson i Kaninhjärta, verkligen blir en person för mig. Detta bland annat för att berättarrösten är annorlunda i den här romanen i förhållande till debuten. Visst känner jag igen Ljungqvist, men det är skickligt och befriande för mig att berättarrösten och upplägget i den här boken inte är densamma som i hennes debutroman. Det gör att jag kommer ännu närmare Hanna för att hon känns verkligare. De första trettio sidorna slogs jag också av Hannas bröder Jens och Samuel. Jag slogs redan här av relationerna dem emellan och de olika känslor som Hannas bröder väcker hos henne. Tre frågor nådde mig speciellt: Vem är Jens? Vad har Jens gjort? Varför har Hanna gjort tatueringen på handleden i form av en skata?

Jag har dessutom börjat med att inte läsa igenom baksidetexten på böcker så noga. Det här mestadels för att jag känner att jag får för mycket information ibland som stör min läsning. Det är mycket som jag liksom inte får känna in, eller förstå på egen hand, kan jag tycka. Så av principskäl läste jag inte igenom den, och det gjorde på ett sätt att jag fick räkna ut Samuels roll i nutiden på egen hand, samtidigt som jag misstänker att jag fick en starkare känsla av att Hannas familj är en skadad familj av olika skäl.

Det är mycket som berör mig i den här romanen. Jag älskar språket. Jag känner in Hanna och jag känner att jag skulle vilja lära känna henne, fastän hon känns som en svår person på grund av hennes reserverande sida (som ju får sin förklaring i den här romanen). Jag berörs av Hannas föräldrars sätt att hantera saker och deras sätt att se på världen. Därmed berörs jag av deras tänkta och givna roller som mamma och pappa i familjen. Jens ger mig redan från början dåliga vibbar. Jag litar inte på honom … Och Samuel har jag svårt att få grepp om, vilket i sig också får sin förklaring. Och många gånger berörs jag av negativa känslor. Känslorna väller in, som grå dimma och jag känner därför ofta av känslolägen som följs av svek, sorg och ett tvetydigt hat.

Relationerna i Fågelbarn är komplexa. Kanske är de något av de mest komplexa jag har mött i en ungdomsroman. Det är så många människor runt Hanna som hon inte riktigt kan lita fullt och fast på, så som det ju brukar vara i verkligheten. Till viss del Samuel, men mamman, pappan, Rebecka och även Fanny och andra släktingar. Samt Hannas klasskompisar på gymnasiet. Den mest positiva relationen hon har är den hon utvecklar med Pontus. Jag är så glad över att Hanna får den chansen. Hon behöver verkligen träffa en positiv person med en öppenhet som många andra i hennes närhet saknar.

Det här med öppenheten handlar mycket om Hannas andliga förmåga. Hon kan se andar och har alltid kunnat se dem. Men det är inget hennes omgivning godkänner eller vill veta av. Hon avvisas på ett sätt som person då många ser att hon inte kan skilja på verklighet och fantasi. Och de som får en känsla av att hon är sann även i den andliga sidan, tar ofta ett steg bort ifrån henne, i en rädsla. Jag känner så mycket för Hanna som vet vem hon är, vet, men inte får ge uttryck för hela hennes väsen.

Det som också möter mig är religion som på ett sätt blir en kontrast till Hannas andlighet. Jag möts också av karriär, status och pengar som en kontrast till att leva och må bra i det lilla…

Jag tycker att Christin Ljungqvist lever upp till mina förväntningar. Trots att Kent-referenserna försvann kan tilläggas. Jag får ju som sagt faktiskt acceptera att det var en del av Mary och Annes historia och liv. Inte Hannas. Jag skulle därför utan tvekan vilja be de som redan upptäckt Ljungqvist att läsa Fågelbarn och komma ihåg att det här är Hannas historia. Och de som inte läst Ljunqvists debutroman, kan utan tvekan läsa den här boken före Kaninhjärta om de önskar. Tidsmässigt utspelas Fågelbarn före Kaninhjärta trots allt.

Doktor Joseph

Ja, jag har inte haft det minsta emot att krypa upp i sängen med Andreas Roman på kvällarna och Doktor Joseph. Det har varit tre väldigt värdesatta kvällar i och med att jag fångades i princip direkt i boken. Därför tackar jag mycket för att boken är första boken i en serie, då jag vet att nu när den här boken tagit slut, så lämnas jag med hoppet om fler böcker. Det är inte alls en dum tanke.

Jag tycker om ingången till boken där man i första kapitlet får en aning om att något pågår i ett hotell i Gamla stan. Det är därför inte förrän i nästa kapitel man träffar bokens huvudperson Joseph och får en kort inblick i hans liv. Vi möter Joseph en stor dag, vilket kapitlet indikerar, han har en av de finaste kostymerna på och är påväg till Försäkringskassan där han jobbar. Hans fru Bea är inställd på en befodran, vilket Joseph också är… Därför kommer det som en chock att Joseph får sparken.

När kapitlen sedan vandrar mellan inblickar i hotellet på Gamla stan, där en man bor med obehagligt genomträngande ögon och Josephs familj, kan man inte annat än börja fundera över hur mannen hör ihop med Josephs familj och på vilket sätt vodoun är allt annat än oskyldig. Jag klurade även länge på vad som hänt med Josephs son Claude, eftersom det tidigt blir klart att han varit med om en olycka och att han ibland inte riktigt är den han var innan olyckan.

Jag får dåliga vibbar av beskrivningarna av känslan och mörkret som börjar sprida sig i Gamla stan. En sådan beskrivning återfinns bland annat på sidan 46, där hotellets städerska skyndar sig bort från stadsdelen:

”Det var först när hon närmade sig Riksdagshuset som människor började visa sig igen, men flera tycktes röra sig därifrån med oroliga blick precis som hon själv, som om någonting sträckte sig efter dem från grändernas djup.”

Joseph upplever jag som lugn, till skillnad från hans fru som känns impulsiv och lättirriterad. Deone, deras dotter, är den typiska tonåringen som påverkas mycket av sina principer. Claude, deras son, är fortfarande barn och jag blir lite rädd av att se mig honom framför mig, ständigt med sin docka i sällskap och med en viss opålitlig sida efter olyckan. Morgan, Josephs bror, är en energiknippe – likaså socialt begåvad som sin bror. Med detta sagt tycker jag faktiskt om personbeskrivningarna och de tillbakablickar som förklarar än mer varför vissa av dem beter sig som de gör.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på Roman efter att tidigare ha läst Mörkrädd. Den här boken börjar också i något vardagligt, som snabbt blir lite abstrakt som utgörs av något mörkt. Jag gillar den egenskapen hos Roman, och är glad att jag hittar den även här. Sedan kan jag väl erkänna att jag inte direkt skräms eller påverkas lika mycket av den här romanen, även om jag på många sätt fascineras mer av den här berättelsen och spänt kommer invänta fortsättningen. Jag upplever den här boken som mer lättsam, vilket tar bort en viss udd av det mörka, men samtidigt, skulle jag vilja säga, behövs.

Frågor som slog mig under läsningens gång vad: Vad är gott och vad är ont, främst i relation till vodoun men också det mänskliga.

Bea fick mig även att reflektera lite över hur jag kan vara. Jag kan vara lite impulsiv i mina känslouttryck, men nu har jag någonstans en bild av vad jag måste försöka låta bli att bli om några år. Jag vill inte att det impulsiva tillåter mig att trampa allt för mycket på dem i min omgivning, särskilt inte utan att ge dem en chans att förklara sig eller sätta ord på vad de känner.

Jag tackar härmed Andreas Roman för gott sällskap i form av den här romanen samt Massolit förlag för recensionexemplaret. Nu börjar således en väntan på kommande bok i serien ”Stockholm vodou”, som jag hoppas inte blir alltför lång.

För er som inte läst Doktor Joseph som kommer ut idag, varsågoda, en teaser:

Bokmärkts Tema Torsdag #7

Bokmärkts Hundöra skriver denna torsdag:

”Bokomslag tycks betyda mycket bland oss bokälskare. Det händer ibland att jag väljer böcker främst på grund av dess omslag, lite oftare än vad jag önska att jag gjorde. Veckans TemaTorsdag blir till att dela med sig fyra av de böcker du har i bokhyllan som du främst valt på grund av dess omslag. Om du är en av de som inte brukar välja böcker efter deras omslag får du gärna visa upp fyra av de finaste bokomslagen i din bokhylla.”

För det första kan ju jag säga att jag inte är så himla kräsen med omslag, mer än att de gärna får se inbjudande och fräscha ut, vilket gör att många äldre böcker ibland faller bort om jag själv får välja. Jag diggar inte längre de där bokomslagen jag accepterade när jag var yngre, som hade ganska oinbjudande framsidor, utan att jag alltid kan svara för vad exakt som inte tilltalar mig med böckerna jag ändå förknippar med min barndom och till viss del tidiga ungdom, men idag när den estetiska medvetenheten är hög, tillfredsställs också jag överlag av de omslag som finns. För det mesta är de väl genomtänkta, och vad mer kan man begära?

Några av de senaste omslagen jag fallit för går i stilrent:

                                                            

Som ett brev på posten:

Fredagens post:

Bokmärkts Tema Torsdag #6

I torsdagens Tematorsdag skriver Hundöra:

”Jag gillar inte bara att samla på böcker utan även på saker som har med böcker att göra. I veckans TemaTorsdag tänkte jag att man kunde dela med sig av fyra av sina favorittillbehör till böcker och läsning.”

Mina blir precis som för Hundöra bokmärken (även sådana som egentligen är någonting annat egentligen), bokfordral (fick ett stickat i form av en påse av min syster som passar både pocket och inbunden bok) och te. Vad gäller mitt tedrickande känner jag att jag har fått en liten kamrat eller komponent som förhöjer nöjet med tedrickande i form av tesilen jag just namngett – Robban:

Tedrickandet bredvid en god roman eller novell har liksom blivit mycket mysigare än förut.

Ett annat tillbehör vid bokläsning, som kanske inte är ett tillbehör i klassisk mening, men för mig ändå är det många gånger… Ja, det är helt enkelt min katt, Tuva:

Tar man fram en bok dyker oftast också Tuva upp. Hon lägger sig gärna i en bok om man glömt att slå igen den eller liknande vilket gör att jag ofta kallar henne för ett bokmärke. Annars vet hon att om jag kryper upp i sängen med en bok om kvällen så kommer jag högst sannolikt sitta still och då kan hon med sin bestämda försiktighet bestämma hur lagom mysig hon vill vara medan jag läser. Några kli under hakan eller bakom örat uppskattas, tillsammans med lite närhet på hennes villkor.

Novellix: Arielles första kärlek

Jag läste igår novellixen Arielles första kärlek. Författare är  Monika Fagerholm. Baksidetexten tyckte jag lät så lovande, men egentligen tyckte jag nog inte så mycket om novellen som jag aldrig kom nära. Det skapas bara ett avstånd där allting berättas flyktigt och det blir lite hoppigt, så även om jag tror mig förstå en del, då blir jag inte ens säker på detta. Någonstans känner jag bara att allt är svamligt och ingenting är äkta, men samtidigt menar jag inte heller det…

Det här var en svår novell, och en novell som inte faller mig i smaken på grund av det flyktiga sätt den är skriven på. Därför kommer jag inte säga så mycket mer … Jag kommer inte rekommendera den vidare, och detta var tyvärr ingenting för mig.

Just nu:

Jag kan inte vara lyckligare över paketets innehåll för stunden. Jag har nu krupit upp i sängen och måste börja kika! Och som bokmärke har jag en miniatyr av själva boken …

Recensionsdatum infaller den 25:e mars … Jag misstänker att jag läst den tills dess!