Kaninhjärta

Jag är så himla lycklig över att Christin Ljunqvists Kaninhjärta är min att ställa i bokhyllan. Jag fullkomligt älskade den här boken som både är ett bevis för mig att man som författare kan hitta sin väg och sin röst, men samtidigt är det här också en sjuhelsikes bra roman som väcker så mycket tankar och känslor. Den är nästan magisk ibland.

”Mary och Anne är tvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar” läste jag på baksidan av boken och det är just det här som beskrivs i början av boken och som på ett sätt sätter en prägel på hur komplex relationen är mellan tvillingarna. Relationen känner jag delvis bygger på att alla ser hur lika de är och ser dem som en person snarare än två, vilket också märks när mamman ropar bådas namn som ett – Maryanne, Marianne… Relationen Mary och Anne har nuddar också andevärlden, då Anne kan se andar och Mary kan låna ut sin röst till dem. Tillsammans delar de på ett mediumskap där Mary kan låna ut sin röst, och Anne kan se men framför allt lyssna.

Det är ganska sorgligt men inte störande att veta att när Mary på ett sätt bestämmer helt sonika att de ska rymma in till stan, bo i pappans lägenhet medan han är på semester med sin nya flickvän, så gör de också ett vägval. Anne vet, men hoppas att det inte är sant, att detta vägval kommer driva Mary över kanten till slut.

Det som egentligen är snyggast med boken är att den på ett sätt hela tiden talar om vart allting är påväg, men att det inte stör. Det bygger snarare upp en spänning för mig som läsare där jag undrar när Mary inte kommer orka mer. Jag funderar också över hur detta kommer påverka Anne. Och Anne får hela tiden höra att hon är den rädda systern, systern med kaninhjärta, men jag känner också av Annes tysta styrka.

Historien: med situationerna, språket och sångtexterna känns bara rätt. Allt finns där av en anledning. Kent-raderna är inte malplacerade, alla meningarna känns avvägda och blir ibland poetiska i både den skönhet och det mörker man kan tyda ut. Briljant!

Jag väntar med spänd förväntan tills den dagen jag kommer läsa Ljungqvists andra roman som utkommer nu i vår. Fågelbarn lockar inte minst då Hanna som vi möter lite flyktigt i den här boken, är huvudkaraktären.

Med den här boken ha jag också prickat av min första boktolvaförfattare.