TATUH: Sjukdomen

Sjukdomen[1]Igår morse lästes andra boken i Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” ut. Läsningen gick den här gången betydligt snabbare. Delvis för att jag kommit in i berättarstilen och för att jag ville veta vad som rymdes i just den här boken i förhållande till tv-serien. Och Gardell får mig än en gång att känna. Det känns så himla mycket att läsa och samtidigt som jag förstår att jag inte på allvar kan sätta mig in i situationen, så känner jag att Gardell lyckas så skickligt att få mig att känna med och för Benjamin och Rasmus, men också Reine och Bengt.

Berättandet fortsätter att hoppa i tid. Jag vet ju att Rasmus kommer dö, det visste jag som läsare redan när jag öppnade första boken i serien, men här ligger någonstans fokus på just bokens titel – Sjukdomen. Jag känner ett sådant vemod över att veta att sjukdomen kommer drabba några av dem som verkligen vet vilka de är, lever sant och älskar.

På sidan 195 kommer en tillbakablick från Rasmus barndom: ”Solen står lägre på himlen nu. Bakom dem kommer den att sjunka ner. Det är ju så det är på västkusten. Solen blir som en strålkastare som målar allt i allt skarpare konturer och färger.” Rasmus springer fram till sina föräldrar, Sara och Harald, i denna solnedgång:

””Jag skar mig!” klagar han.
Det är en droppe blod på fingret.
Sara pussar på fingret med ett snabbt sugande ljud.
”Det är bara blod”, säger hon, ”blod är inte farligt, älskling.”
Hon vänder sig till Harald.”

Blodet Rasmus får höra inte är farligt visar sig helt plötsligt kunna vara det när han är äldre…

Jag skulle vilja vända mig till några av de personer som omnämns mest i den här andra boken. Till Reine skulle jag vilja säga att han var så mycket starkare än vad han kanske trodde. Också ensam. Bengt skulle jag vilja krama om, hålla om länge och bara finnas där och stötta. Benjamin tycker jag är så stark och modig att jag knappt saknar ord: helt plötsligt förstår jag än mer vad han offrar när han bestämmer sig för att inte längre leva ett dubbelliv och vart han står. Benjamins utgångspunkt är att man hittar den personen man ska leva hela sitt liv med, och då offrar man mycket för att efterleva detta. Till Rasmus skulle jag vilja säga att han ibland är så onödigt orättvis mot både Benjamin och sig själv. Han är lite för hård ibland… Och Holger: vem är du? Vad vet du om dig själv?

”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig”Benjamins ord kommer någonstans också vara mina. För alltid.

Annonser

2 thoughts on “TATUH: Sjukdomen

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s