Novellix: Johnny Panic och drömbibeln

Jag läste ut den här novellen igår morse. Jag har som bekant läst Sylvia Plaths Glaskupan och kom att tycka om den. Men sedan vet jag inte riktigt vad jag tycker om just det här verket, den här novellen…

Johnny Panic och drömbibeln framkallar ändå känslor hos mig som läsare. Jag kastas in i rutinerna som kantar novellen, där jag känner mig lite som en tjuvlyssnare och tjuvkikare över axeln sådär. Jag tror att det är mycket språket som gör att jag känner mig just som en betraktare, och situationen. Situationen på mottagningen kantas nämligen av hemlighetsmakeri, där mottagningens patienters drömmar skrivs ner av huvudpersonen som är assistent på en poliklinik. Verket hon samlar drömmarna i blir drömbibeln som titeln nämner.

Hela tiden känner jag väl av ett molande obehag som bland annat kommer av de poetiska, men tvångsmässiga tankarna om, och förhållandet till, drömmarna och Johnny Panic:

”Dröm för dröm utbildar jag mig själv till att bli den där sällsynta figuren, mer sällsynt rentav, än någon av medlemmarna på Institutet för psykoanalys, en drömkonnässör. Inte någon drömstoppare, drömtydare, inte någon som exploaterar drömmar i enfaldiga hälso- och lyckosyften, utan en obesudlad  drömsamlare för drömmarnas egen skull. En drömälskare för Johnny Panics skull, allas deras skapare.”

Jag får en känsla av att det bara blir mer och mer tvångsmässigt, men känner samtidigt att jag inte berörs hela tiden och kanske som minst emot slutet vilket jag tycker är synd.

Snygg är novellen, och okej. Men jag kanske inte kommer rekommendera den i första taget till andra även om den absolut är intressant.