Said and done…

… jag har bytt tema/utseende på bloggen. För mig är det ett sätt att inte tröttna på bloggen delvis, och jag har varit sugen på att byta tema ett tag, men inte funnit ett tema jag tycker om tillräckligt mycket förrän nu lagom till bloggens tvåårsjubilemum (ja, jag har tagit en funderare och känt mig för lite också ett tag för att inte fatta ett felaktigt beslut).

Kanske byter bloggen utseende igen till sin tredje födelsedag (se nedstående inlägg)?

Forgot…

Ja, men wordpress påminde mig om att det är bloggens födelsedag idag. Bloggen fyllde två år idag, för några timmar sedan närmare bestämt.

565 (med detta) inlägg senare, kan jag säga att jag inte ångrar mig en sekund angående att starta upp den här bokbloggen.

Jag kan också meddela att jag inte kommer fira bloggens födelsedag i år, däremot nästa! Och därefter satsar jag väl på fem år och hoppas att min bokblogg överlever så länge och längre än så (såklart!)!

Hip, hip, hurra till min kära bokblogg Ielinashylla, helt enkelt!

Jag är också den som gillar förnyelse och funderar på att göra det här med att byta tema, eller utseende, på bloggen vid varje födelsedag till en tradition. Jag bytte nämligen tema i samband med förra födelsedagen… Och är nu väldigt sugen på att byta igen… Hm, hm…

Tre böcker jag SKA läsa i höst

Just nu finns det tre böcker på min boklista som bara SKA läsas i höst. Det får inte finnas några ursäkter för att jag inte kommer att läsa dem, och de här tre böckerna vill jag väldigt, väldigt gärna läsa (så jag hoppas ju verkligen att jag inte ska finna det så problematiskt). Dessa är böckerna:

       

             

Jag är så jävla easy going på ett sätt eftersom jag har bestämt mig för att Jägerfelds bok tillsammans med duon Bjärbo och Lindbäck bara kommer vara jättebra böcker. Punkt och slut (fast det vet jag ju egentligen inget som helst om än). Det dumma i den ekvationen är att jag kan bli lite besviken bara för att ribban från början är satt så högt för dessa författarfavoriter… Samtidigt upplever jag att alla tre hittills har hållit jämn takt med mina förväntningar hittills, så eventuellt behöver jag inte oroa mig det minsta.

Jonas Gardells Döden är en sådan där läsning jag bävar men bara måste utsätta mig för. Jag är dessutom så pass såld på tv-serien att jag misstänker att jag kommer att ha den i min ägo någon gång innan 2014 är här. But we’ll see… Hur som haver vill jag väldigt mycket läsa den tredje och sista delen även om jag misstänker att läsningen kommer bli tung, känslorna kommer svälla och tårarna kommer att rinna. Jag tror ändock att jag inte kommer ångra att jag läst den sista delen oavsett starka reaktioner och tung läsning…

Mikrorecensioner av lättläst trio…

Under veckan letade jag efter lättlästa författare och kom någon dag senare hem med tre böcker från biblioteket med två av dessa förslag, samt ännu en författare som återfanns på lättlästhyllan.

Något i natten av Thomas Halling läste jag först:

Detta är en ganska ryslig berättelse om tre syskon som känner en dragning till kyrkogården som de efter olika omständigheter (när de är ensamma hemma) även besöker nattetid, och då…

”Det var bestämt att alla tre skulle vara i sängs halv elva och att det skulle vara släckte en halvtimme senare. Deras föräldrar skulle komma hem senast vid midnatt.”

Detta är en berättelse som börjar mysrysligt men blir rysligare än så. Det kan vara en skitbra kombo för den som önskar lite oväntade inslag, samt slut, på de drygt nittio lättlästa sidorna…

Hon ska det bli! av Bo R. Holmberg lästes näst på tur:

Och detta är en berättelse om kärlek ur killens perspektiv där tonårsåtrån är närvarande.

”Och det är då hon säger det:
– Stick, dra, försvinn!
Det gör mig ännu mer förälskad.”

Det här kan absolut vara något och jag tycker det är bra att det är ett så tydligt killperspektiv (så slipper man hävda att det bara är tjejer som känner och tänker om känslor). Och en lite rolig grej är att man inte får veta vad killen eller jag:et heter förrän precis mot slutet…

Tredje boken blev Tjejen som ville hämnas av Jørn Jensen:

Det här är en lättläst spänningsroman med ett stycke arg, hämndlysten tjej som har varit, och är, utsatt.

”Ända sedan Tove blev överfallen av några killar har hon varit på sin vakt.”

Och detta är en lättläst, spännande bok, men kanske något väl action-amerikaniserad i det lilla ibland (för mig personligen till exempel). Ändå tror jag boken passar ganska många…

 

Kvällens läsning:

”Lättlästa författare” sökes!

Jag har precis startat upp mitt vik. som lärare på gymnasiesärskola och efterlyser med detta förslag på ”lättlästa författare” eller snarast författare som skriver lättlästa böcker. Idag sökte jag efter bästa förmåga och på egen hand i en av de närliggande kommunernas bibliotekskatalog (den som köpte sökordet ”lättläst”) och har nu en lista med sex namn jag skulle vilja kolla närmare på:

– Mårten Melin
– Gudrun Wessner
– Helena Karlsson
– Britt Engdal
– Thomas Halling
– Torsten Bengtsson

I skrivande stund hittade jag även Jørn Jensen som verkar intressant…

Men vad finns mer inom spektrat lättläst? Jag mottager tips tacksamt!

Något jag vill läsa i höst:

 

Do I need to say more?

Alltså, det är nästan så att jag redan nu vill tacka Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo… Utan att veta hur (bra) boken egentligen är…

Novellix: Nattsidan

Igårkväll passade jag på att läsa den sista novellixen jag hade från det senaste utskicket – Nattsidan av Joyce Carol Oates. Det som skickades ut innan sommaren tog fart var alltså en gotisk kvartett där jag kan tycka att den här kanske motsvarade mina förväntningar av gotik kanske allra bäst. Den här novellen var verkligen suggestiv, lite mörkare och allt det där förvirrande där gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut, tycker jag verkligen att jag möter här.

Jag kastas som läsare direkt in i en seans… Jag förstår också ganska snart att huvudpersonen jag följer är vetenskapligt lagd, där närvaron på sittningar eller seanser har varit ett sätt att försöka observera vad som egentligen sker vid dessa tillfällen om man utgår från att mediumet inte är i direkt kontakt med det okända… Galenskap är en av de teorier som läggs fram som rimliga i sammanhanget.

Jag vill säga mer men stoppar mig själv där eftersom jag skulle komma in alldeles för mycket på det där jag vill att ingen ska ha förkunskap om innan läsning. Jag kan i alla fall säga så mycket som att jag gillade den här novellen som fångade mig. Det tog någon sida och några raders omläsning för att landa i det vetenskapliga och högtravande språket bara, men har man väl kommit över den tröskeln fanns det, i alla fall för mig, inga hinder att ta mig vidare och fångas upp av texten och den suggestiva resan den hade att erbjuda.

Harry Potter och Den flammande bägaren & Harry Potter och Fenixorden

Nu äntligen har jag läst ut nästa duo böcker i Harry Potter-serien. Böckerna är inga mindre än Harry Potter och Den flammande bägaren och Harry Potter och Fenixorden, vilka för mig bådadera är omläsningar. Och vad ska man säga annat än att jag verkligen har uppskattat att göra den här resan igen, även om den inte blir densamma på grund av alla förförståelse jag har för den här resan. Jag vet ju vad som komma skall, men jag upptäcker också hela tiden hur mycket jag har glömt bort sedan sist (inte minst på grund av att filmerna är de jag återser på mer regelbunden basis).

Om jag ska säga något om Harry Potter och Den flammande bägaren specifikt, så vill jag mena att boken är så mycket mysigare än filmen, i och med att filmen blir så himla actionspäckad vid en jämförelse. Det är också från och med den här boken jag kan känna att just filmatiseringarna börjar bli kompromisser på allvar, då böckerna rymmer så himla mycket som inte kan tas med i filmerna… Men den här boken är mysig, lagom mystisk och man kan ana det där mörka som väntar runt hörnet. Slutet är dessutom ett av de mest hjärtskärande sluten i serien kan jag tycka, just för att det är från och med den här boken man får vänja sig vid tanken på att döden inte är något avlägset.

Harry Potter och Fenixorden är genast allvarligare med tanke på det mörka slut som föregått boken. Jag upplever en stor frustration genom den här boken då det känns som att alla undanhåller Harry något även om intentionerna må vara goda från andras sida… Men de där känslorna, där frustrationen är den starkaste känner jag (frustrationen jämntemot Dumbledore, Sirius och även Ron och Hermione)… Och boken anspelar än mer på den döden som är så påtaglig sedan slutet av förra… Och det finns knappast ord för vad jag som läsare känner för den där oerhört hemska professor Umbridge: det är så mycket med henne som man känner blir oerhört otäckt (som exempel den sockersöta och rosa fysiska gestalten av Dolores i förhållande till det hon faktiskt säger eller gör).

Böckerna börjar helt enkelt bli ganska tunga på ett sätt i och med det mörka. Men även om jag numer har ett mer kritiskt perspektiv på Harry Potter som serie, så tycker jag att böckerna är bra och minnena de väcker är så välkomna!

Tre på tre-utmaningen…

… som Pocketlover anordnar ska jag ta mig tusan ge mig på i höst igen. Ja, det gick ju jättebra förrförra gången jag var med och förra fick jag åtminstone en bok av de tre sagda utläst (bättre än ingen alltså). Tre på tre-listan ser för närvarande ut så här hos Tess.

Tittar man närmare på kommentarerna ser man också att jag har kommit ett steg på vägen i att välja vilka tre böcker jag vill läsa. Jag har i alla fall kommit underfund med att jag vill läsa tre av mina boktolvanamn: Susan Hill, Neil Gaiman och Gillian Flynn. Det återstår bara att bestämma vilka titlarna blir.

Målet är självfallet att ta hem den här utmaningen och läsa alla tre böckerna, men samtidigt är jag glad om utmaningen såsom förra året i alla fall bidrar med en liten spark där bak.