De dödas strand

Min tredje skräckläs-bok lästes ut i fredags morse: De dödas strand, andra delen i zombietriologin av Carrie Ryan.

Och jag har väntat med att läsa den här. Riktigt, riktigt länge till och med. För av någon anledning började jag noja för att läsa nästkommande delar i serien för över något år sedan, och det har legat kvar där tills jag läste Elis recension i april och nyfikenheten istället väcktes. Så jag bestämde mig helt enkelt för att köpa de återstående delarna på årets bokmässa, and I did!

De dödas strand tar inte riktigt vid där jag länge trott att den skulle ta vid. Jag gillar att Ryan valt att följa Gabrys perspektiv istället för att fortsätta historian med samma huvudperson som i del 1, Mary. Mary finns ju i den här boken, men som en bikaraktär, och för mig fungerar det utomordentligt bra! Det gör någonstans att jag känner på allvar att tid har förflutit och jag känner också på allvar vilket hot de överlevande lever inunder med zombier i väldiga mängder utanför, i alla fall till synes, skyddande murar och stängsel…

Men den dagen Gabry och hennes vänner väljer att söka sig bortom muren, om än bara som en rolig och spännande grej, händer det som Gabry fruktat hela sin uppväxt: hon och några av hennes närmaste blir attackerade av mudon (zombier) och några blir bitna. Gabry lyckas fly tillbaka till det skyddade Vista, men bakom sig lämnar hon sin bästa vän, hennes förälskelse och alla andra som hoppat över muren tidigare under denna sena kväll.

Det är impulsen att lämna Vista och hoppa över muren som leder till allt som sedan händer i romanen, som är både fartfylld, innehåller lagom korta kapitel och en hel del kvävande scener där mudon är oerhört nära och den skyddande barriären är skör på flera sätt… Jag kan känna av ångesten, de dubbla känslorna i att man kanske lika gärna vill ge upp ibland i relation till att vilja överleva och slippa bli ett skal eller ett monster…

… och boken innehåller ju dessutom någon form av triangeldrama med Gabry som ett av hörnen i triangeln. Och även om jag ibland blir urbota trött på triangeldraman eller känslor för fler än en, så känner jag att de kanske hör hemma väldigt bra i en sådan här typ av bok ändå?! Jag menar: Gabry har levt skyddat, hon har inte haft så många män att fatta tycke för, och helt plötsligt kommer en ny kille in i bilden! Hon har trott att hon har hittat den framtida mannen hon vill leva hela sitt liv med, han som känner henne sedan de var barn, som vet vem hon är, vem hon har kommit att bli… Men så kommer en minst lika intressant kille in i bilden, det är bara det att hon inte vet så mycket om honom eller han om henne… Men det finns en spänning även där! Minst sagt – confusing! Men kanske hör det ändå hemma här?

Utan att säga för mycket vill jag väldigt gärna läsa den tredje delen i november. Jag gillade nog den här andra delen ett snäpp bättre än ettan till och med, och det är väl en stor anledning till att läsa trean. Tvåan lämnar mig dessutom med en väldig cliff-hanger kan jag känna, så vilken tur för mig att trean finns, står i min bokhylla, för jag hade nog blivit frustrerad av att sitta och vänta in den tredje och sista delen annars.

Jag undrar dessutom om jag inte kan pricka av ännu en punkt i det jag kallar punktutmaningen!?

Just nu:

Podd…

Jag har äntligen börjat lyssna på en podd regelbundet (eller ja, så regelbundet podden erbjuder):

Allt vi säger är sant

Jag är faktiskt lite stolt och tackar Lisa Bjärbo och Per Bengtsson (med andra inblandade) väldans mycket. Jag trodde det här med poddträsket var för andra och inte för mig. Men jag gillar detta oerhört. Hittills har jag inte kommit underfund med hur jag kan samarbeta med androiden och podden, men som tur är kan jag lyssna direkt vid datorn någon kväll eller helg som tillåter.

Kommentarer på detta inlägg välkomnas: särskilt något tips angående android eller för i hundan: poddtips!

Tre på Tre

Tack vare min inofficiella trio för hösten har Pocketlovers Tess varit god nog att godkänna och ändra min trio till denna. Så rent officiellt är jag klar i och med att jag läst Gardells, Bjärbo & Lindbäcks och Jägerfelds senaste.

Jag har sett att det går bra för många! Kanske för att de (som jag (om man ser till min inofficiella tre-på-tre)) faktiskt tänkte till när de annonserade vilka böcker de skulle läsa!

TATUH: Döden

Nu har det skett. Sista delen i Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” är utläst. Jag läste ut den i torsdagskväll och jag bara känner en lite vemodig saknad någonstans. Det kan bli så att jag klickar hem tv-serien inom en snar framtid för att stilla känslan av saknad en del…

Tredje och sista delen, 3. Döden, i ”Torka aldrig tårar utan handskar” är tung. Sorgen och saknaden är så stor, det är så hemskt att döden blir så påtaglig att den liksom blir en helt naturlig del av vardagen. Det är så hemskt sorgligt att ungas död under en tid blir lika alldagligt som att gå till affären och handla ungefär… I alla fall i vissa kretsar. Det blir därför också som Paul uttrycker det vanligare att gå på begravning än bröllop och hans föräldrar har upplevt det omvända i hans ålder: de har varit på fler bröllop än begravningar.

Benjamins liv kantas dessutom av så mycket död, att det blir så självklart att de allesamman ska gå döden till mötes inom kort. Det blir också så tydligt att det av den här anledningen blir ännu en omställning att acceptera att alla kanske inte ska dö, att viss av den kommer att överleva, kommer få chansen att få leva normallånga liv. Och jag kan tänka mig att det blir ytterst svårt att acceptera att man med denna chans, även får möjligheten att sörja längre, att sakna mer, att känna att det är så många man har älskat som fattas.

Jag uppskattar inblicken i Lars-Åkes bakgrund. Jag slås samtidigt av hur kraftfullt det är att få en hel del flashbacks från tidigare böcker i serien, från gemenskapen de hade, hur lyckan och kärleken sakta förvandlades till en kamp på många sätt. Jag tycker det är effektfullt att få påminnas om vad som har hänt fram tills denna bok, fram tills mångas slutskede. Det är så fruktansvärt påtagliga känslor som når mig, fast jag inte på långa vägar kan sätta mig in i situationen. Och den når mig extra tydligt när människor i Rasmus och Benjamins närhet (exempelvis) låtsas förstå, men så uppenbart är styrda av rädslan. Ett exempel är Rasmsus moster:

””Ja, jag dukade med engångsgrejer idag, hoppas ni ursäktar, tänkte att det blir enklare så. Så härligt att så slarva lite” säger hon och försöker skratta, sitt lyckliga, frigjorda Stockholmsskratt.
Ingen skrattar med henne (…).
Rasmus och Benjamin stirrar på den absurda dukningen med papperstallrikar, plastbestick och sådana där vinglas i plast man sätter ihop med en fot.” (sid. 75)

Situationen kommenteras dock av mosterns särbo:

””Du kan inte mena allvar!” säger han.
Mostern låtsas inte förstå.
”Vadå? Vad menar du?”
”Vi kan ju för fan inte äta på papperstallrikar när det finns riktigt porslin i skåpet.”
(…)
”Ja men jag tänkte, jag orkar inte diska!”
”Jag kan diska.”” (sid. 76)

Svarta sopsäckar återkommer – både när Ramsus moster städar bort det sedan använda porslinet… Hon behandlar någonstans porslinet som Ramsus har använt, på samma sätt som man lindar in om de döda kropparna efter de som sjukdomen tog, i samma slags svarta sopsäckar … Det är så tungt att läsa och på något sätt ser jag det symboliskt. Som att de svarta sopsäckarnas uppgift är att dölja… och säckarna bär dödens färg.

Det är mycket jag skulle vilja prata mer om: den vita älgen (som jag redan pratat om angående första boken), Lars-Åkes bakgrund, Paul, Benjamin, Holger, hur fan Sara och Harald kan göra som de gör mot Benjamin (och samtidigt Rasmus) – kan de inte bara kalla Benjamin för Rasmus vän?

Den här boken berör, väcker tårar, innehåller så vackra meningar.

Jag kommer kanske alltid att komma ihåg vissa av dem tack vare den här starka, viktiga serien:

Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen.

De som älskade mest. Det var dem som frosten tog.

I och med bokcirkeln i onsdags…

… fick jag nya perspektiv på Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? då vi i gruppen delvis såg på boken lite olika beroende på erfarenheter och ålder. Exempelvis såg vi som var yngre mer möjligheter till förändring i det Winterson såg som mer eller mindre fasta påståenden: bland annat gällande hennes syn på att hon omöjligt kan hitta en livspartner… De med mer erfarenhet såg detta mer som att Winterson känner sig själv och på grund av sina erfarenheter vet att detta är sant.

Det var väldigt intressant att tillsammans prata om litet och smått från boken och det bestämdes även vilken bok som ska läsas härnäst. Om en månad diskuterar vi på nobelpristagarens ena novellsamling vilket jag ser fram emot. I samband med detta bokköp har jag även valt att förhandsboka Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.

Jag har även fått en ny onsdagstradition i samband med bokcirkeln eftersom jag den här gången beställde hem pizza att dela med sambon. Det tycker jag att jag kan fortsätta göra efter en lyckad bokcirkelträff tillsammans med ett härligt gäng i blandad ålder!

The Walking Dead – På drift

Det andra seriealbumet i The Walking Dead lästes ut igårkväll. Och vad ska man då säga om det hela?

Jag kan hålla med om (liksom jag läst andras röster om serien) att det finns saker man kan störa sig på:

1. Att det är övervägande många kvinnor som kallas fitta och slyna, men grövre motsvarigheter att kalla män förekommer ej. Och visst, visst är det kanske så världen ofta ser ut nu för tiden – men för det kan man väl få klaga lite?
2. Att Otis i albumet som ”bondlurk” talar med dialekt som är utskriven. Och det här är ett grepp som jag hatar (haaaatar!). För det första indikerar det att han skulle vara dummare (högst klart i detta fall skulle jag vilja säga) än i princip alla karaktärer i övrigt i albumet (inkluderat barnen). För det andra tycker jag att det är ett störandemoment i läsningen. Jag kaaanske skulle kunna förespråka att skriva som det låter om man har, låt oss säga, mat i munnen exempelvis.
3. Att det självfallet är så att den enda riktigt kontroversiella relationen i albumet är mellan kvinna och man, där såklart mannen ska vara äldre än kvinnan (dessutom med flertalet år). Det hade varit lite mer vågat att ha det åt andra hållet (och okej, det återfinns en parrelation där kvinnan är äldre, men detta gäller 8 år och framgår mer av texten i sig, inte också bilderna).

Samtidigt känner jag att jag just köper det för att jag tänker att detta delvis är dagens samhälle och särskilt dagens samhälle i USA. Detta spär ju tyvärr bara på mina fördomar om amerikanerna on the downside, men samtidigt räddar mina fördomar upp serien till den mån att jag ändå verkligen vill läsa vidare. Om inte annat så för att hitta fler och fler deltan mellan seriealbumet och tv-serien. Det är faktiskt bara det intressant!

Jag har med tv-serien nämnd en större kärlek till den än seriealbumen hittills. Samtidigt är det antagligen för att jag tycker mig känna mer med karaktärerna i tv-serien för att de helt enkelt uppenbarat sig än mer mänskliga än seriealbumets karaktärer. Jag har fått ”mer” med hjälp av tv-formatet. Samtidigt kan jag tycka om kontrasten i att trots detta inse att till exempel Rick verkar vara mer godhjärtad eller kanske snarare godtrogen sett i tid i seriealbumet, jämfört med tv-serien. Och trots detta och trots en hel del changes mellan seriealbum och tv-serie, så kan jag inte låta bli att favorisera tv-serien… samtidigt som jag absolut kommer fortsätta läsa albumen för att jag vill och för att jag någonstans tycker om den sidan av myntet också!

På drift är inte dålig, den är läsvärd (en del kommentarer till trots). Serien är helt klart en deppig och dyster ”mysrysare”, varpå seriens tydliga zombier gör detta utlästa album till mitt andra verk utläst inom ramen för Skräckläs-eventet hos Nelly. Blir det rakt av serietema för min del i detta event? Tiden får utvisa detta.

Vi måste sluta ses på det här sättet

Ja, ja, det här är en redan ganska lovprisad och uttjatad bok (who knows om ens någon orkar läsa min recension (klart någon orkar!))! Men jag går med in i samma flank – håller plakatet högt och sjunger med i marschsången:

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck – tack, tack, tack! Jag tackade er självsäkert på förhand här samt här. Men det visade sig också att ni höll måttet som författarduo. Yeay, kan man väl få lov att tjoa på det?!

Den här historian som handlar om Hanna och Jens fick jag uppbåda att sluta att läsa när jag var tvungen att åka till jobbet på mornarna, var jag tvungen att impulsmotstå att läsa när jag kom hem för att plugga på eftermiddagarna och kvällarna, och jag njöt av varje sekund jag fick över på kvällen som kunde ägnas åt läsandet av just den här boken!

Visst finns det en del klyschiga tendenser i den här. Samtidigt är den inte klyschig hela tiden och när det väl är det så är det på ett sådär mysigt och balanserat sätt (på något sätt)! Jag gillar att allt inte är fluffigt och gulligt, och jag gillar verkligen replikeringarna mellan Jens och Hanna och jag känner igen mig i det där tonårsjobbiga känslosvallet som Hanna är utsatt för. Jag gillar också hur Jens vågar erkänna att han känner och vad han känner, men jag hoppas inte att det enbart är tack vare Kent.

Samtidigt som jag är överlyckligt förälskad i boken och till och med faktiskt fällde någon tår så måste jag ställa två frågor: Varför måste Jens vara den som är äldre av dem två? Det känns på något sätt lite normbetingat (precis som det faktum att boken handlar om känslorna mellan en kille och en tjej)… Och är det så lätt att tycka om två stycken samtidigt (för det gör mig om inte annat lite rädd)?

Jag älskar framför allt Hannas personlighet, skulle säkert inte haft något emot att träffa Jens fast han har barn… Och jag älskar mer än något annat replikeringen (jag vet att jag nämnt den en gång innan), men jag är svag för sådant här och jag köper de här typerna av ordväxlingar:

””Vi måste sluta ses på det här sättet”, sa hon. ”Det är inte så trevligt.”
Han tittade låtsasförvånat på henne.
”Vadå, tycker du inte?”
”Nä.”
”Jaha, nä, nä.” Han ryckte på axlarna. (…)
Hanna fnissade till. Han fann sig i alla fall snabbt, det fick hon ge honom.
”Och du har fått många nya vänner på sistone, eller?” frågade hon. ”Känt att du verkligen klaffat till höger och vänster med nytt folk? Knutit livslånga vänskapsband?”
Han nickade eftertänksamt.
”Ja då, en hel del” sa han.” (sid. 18)

Och var det så att Bjärbo och Lindbäck skrev vartannat kapitel? I så fall blir jag ju aningen nyfiken på vem som har skrivit vems perspektiv?! Är Lisa den som skrivit Jens till exempel och Johanna den som skrivit Hannas? Eller är det tvärt om? Och kommer det fler samarbeten från denna underbara kombo och duo?

Och för att sjunga med i marschsången: ”Läs, läs, läs!”

Just nu:

Elinas bästa…

Anna såg jag hade besvarat sina ”bästa” och jag vet att någon annan kommit på denna finemanga lista. Men eftersom jag uppdaterar detta inlägg genom mobilen orkar jag inte gräva djupare i ursprung just nu. Det är en himla kul lista att besvara dock, kan jag meddela!

Bästa tesorten: Kahls löste – Cactus är en stående favorit.
Bästa glassen: Polkaglass!
Bästa snacksen: Nötter passar de flesta tillfällen (även om jag i övrigt är sann chokladoman).
Bästa chokladen: Jag diggar mörk choklad med chili och marabous mintkrockant är inte fel…
Bästa maten: Hemlagat.
Bästa doften: Parfym (?) – milda dofter.
Bästa årstiden: Jag är sommarmänniska, som älskar alla årstider! That’s why I love Sweden.
Bästa nya filmen: Ny för vem (mig?) – i så fall Brazil (klassiker). Jag tackar filmvetenskapen jag läser just nu.
Bästa nya tv-serien: Orange is the New Black är senaste upptäcka serien (fast på netflix (räknas det?)).
Bästa nya boken: Fortfarande Jag är ju så jävla easy going av Jägerfeld.
Bästa författaren: Som om jag kan besvara en sådan fråga? Sss…
Bästa smaken: Tuggummi.
Bästa plagget: Stretchjeans (min mage mår som bäst då).
Bästa längtan: Jaaa… En av de bästa är ju (även om jag vill svara annat) att vara sååå trött att sängen är ens enda längtan… Just för att den alltid kan uppfyllas.