Jag är ju så jävla easy going

”Av författaren till Här ligger jag och blöder, vinnare av Augustpriset 2010″

Det var den första texten jag fastnade på om man bortser från Jenny Jägerfelds namn och den underbara titeln Jag är ju så jävla easy going! Här ligger jag och blöder har hittills (ja, jag säger hittills), varit den bästa boken av Jägerfeld. Jag gillade Hål i huvudet, men inte alls lika mycket som Här ligger jag och blöder som jag älskade. Och av den här anledningen har jag haft stora förväntningar på den här boken, Jag är ju så jävla easy going. Och jag kan erkänna att jag har varit rädd för att jag har haft för höga förväntningar. Jag var riktigt nervös när jag öppnade boken, tog mig igenom första sidan, första kapitlet, första sexton (ish) sidorna…

Vid sidan 16 skrev jag i min anteckningsbok: ”Jag älskar redan språket och känner bara spontant att det här kommer bli bra/det här bådar gott! :D”

Vid sidan 32 skrev jag: ”Språååket!!! ♥ Jag känner redan nu på mig att jag vill ha mer/vill läsa mer!”

Och efter sidan 32, blev det så självklart att jag älskade språket att jag inte ens nämner det mer i anteckningarna innan jag läst ut boken. Men det betyget kommer längre ner. För språket är en av de sakerna som är så älskvärt i den här berättelsen om Joanna som har ADHD, vars mamma är refuserad som författare, vars pappa är en deprimerad nästan färdig psykolog… Och i allt det jävliga, tunga, fattiga, så finns Audrey ”som får nervtrådar att tränga ut från Joannas hjärta, rakt ut genom bröstet.”

Och Joanna! Hon är den hon är och jag älskar att hon inte direkt skäms över det. Hon är Joanna. Människor runt omkring henne får ta henne för den hon är – impulsiv, alltid i rörelse och hon vill bli älskad! Det är också den här impulsiva sidan som framkallar både någon slags igenkänning (trots att jag själv sällan är impulsiv) och en hel del skratt. Joanna missförstås och missförstår.  Alla missförstånd från Joannas sida är så klockrena att jag både skrattar och rodnar om och om igen. Humorn är så befriande i allt det tunga och det skapar en balans… Balansen är så välkomponerad mellan humorn och det allvarliga som berör fattigdom, asymmetrisk kärlek och psykisk ohälsa (bland annat, och samtidigt båda ock).

Jag älskar att jag fått chansen att djupdyka ner i en period av Joannas liv. Det är så jag ärligt känner. Jag älskar alla sidor, alla kapitel, jag älskar alla fel, alla rätt och alla mellanting av fel och rätt, rätt och fel, som jag känner att Joanna gör. Och felen är samtidigt misstag och misstag är något vi måste få göra och det är också de får mig att uppleva att en karaktär känns levande! Joanna är långt ifrån perfekt, hon är mänsklig. Hon är också tonåring och den sekvensen av allas liv är turbulent på något vis, även om just Joannas tonårssekvens är mycket turbulent av olika anledningar.

På tal om tonåring, så är jag glad att jag vid tjugofyra års ålder fortfarande frestas att läsa, och inte skäms över att jag läser, ungdomsböcker. Jag hade till exempel aldrig fått läsa denna briljanta roman (kompositionen är ju i princip oslagbar!)!

Det finns så mycket i den här romanen man kan prata om. Jag upplever så mycket, också saker jag inte kan sätta ord på, men även saker jag inte vill sätta ord på för att jag vill att alla ska få dyka in i en såhär berörande roman tämligen oförberedd. Jag vill att alla ska få chansen att slås av kraften av att överraskas!

Och för att gå tillbaka till mina anteckningar, här efter att ha läst ut: ”Boken är klockren, Det är en riiiktigt bra bok som går i klass med favoriten Här ligger jag och blöder men är snäppet bättre! LOOOVED IT! ♥”

Random ord som återfinns i mina tankar om boken (och som i sig säkert kan locka till läsning på grund av nyfikenhet): ”fattigdom VS bortskämdhet”, ”Audreys klargöring”, ”ingen medicin!”, ”varför båda?!”, ”missförståndet: kommer han förstå?”, ”halsduken!”, ”stulit och sålt…” och en hel del ”what?”…

Jag kom ur min lässvacka och läste för första gången på länge en bok på endast fem dagar tack vare den här boken, tack vare Jägerfeld!