Vi måste sluta ses på det här sättet

atn1024_vimasteslutases[1]Ja, ja, det här är en redan ganska lovprisad och uttjatad bok (who knows om ens någon orkar läsa min recension (klart någon orkar!))! Men jag går med in i samma flank – håller plakatet högt och sjunger med i marschsången:

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck – tack, tack, tack! Jag tackade er självsäkert på förhand här samt här. Men det visade sig också att ni höll måttet som författarduo. Yeay, kan man väl få lov att tjoa på det?!

Den här historian som handlar om Hanna och Jens fick jag uppbåda att sluta att läsa när jag var tvungen att åka till jobbet på mornarna, var jag tvungen att impulsmotstå att läsa när jag kom hem för att plugga på eftermiddagarna och kvällarna, och jag njöt av varje sekund jag fick över på kvällen som kunde ägnas åt läsandet av just den här boken!

Visst finns det en del klyschiga tendenser i den här. Samtidigt är den inte klyschig hela tiden och när det väl är det så är det på ett sådär mysigt och balanserat sätt (på något sätt)! Jag gillar att allt inte är fluffigt och gulligt, och jag gillar verkligen replikeringarna mellan Jens och Hanna och jag känner igen mig i det där tonårsjobbiga känslosvallet som Hanna är utsatt för. Jag gillar också hur Jens vågar erkänna att han känner och vad han känner, men jag hoppas inte att det enbart är tack vare Kent.

Samtidigt som jag är överlyckligt förälskad i boken och till och med faktiskt fällde någon tår så måste jag ställa två frågor: Varför måste Jens vara den som är äldre av dem två? Det känns på något sätt lite normbetingat (precis som det faktum att boken handlar om känslorna mellan en kille och en tjej)… Och är det så lätt att tycka om två stycken samtidigt (för det gör mig om inte annat lite rädd)?

Jag älskar framför allt Hannas personlighet, skulle säkert inte haft något emot att träffa Jens fast han har barn… Och jag älskar mer än något annat replikeringen (jag vet att jag nämnt den en gång innan), men jag är svag för sådant här och jag köper de här typerna av ordväxlingar:

””Vi måste sluta ses på det här sättet”, sa hon. ”Det är inte så trevligt.”
Han tittade låtsasförvånat på henne.
”Vadå, tycker du inte?”
”Nä.”
”Jaha, nä, nä.” Han ryckte på axlarna. (…)
Hanna fnissade till. Han fann sig i alla fall snabbt, det fick hon ge honom.
”Och du har fått många nya vänner på sistone, eller?” frågade hon. ”Känt att du verkligen klaffat till höger och vänster med nytt folk? Knutit livslånga vänskapsband?”
Han nickade eftertänksamt.
”Ja då, en hel del” sa han.” (sid. 18)

Och var det så att Bjärbo och Lindbäck skrev vartannat kapitel? I så fall blir jag ju aningen nyfiken på vem som har skrivit vems perspektiv?! Är Lisa den som skrivit Jens till exempel och Johanna den som skrivit Hannas? Eller är det tvärt om? Och kommer det fler samarbeten från denna underbara kombo och duo?

Och för att sjunga med i marschsången: ”Läs, läs, läs!”

Annonser

5 thoughts on “Vi måste sluta ses på det här sättet

  1. Carro skriver:

    Min recension dyker upp imorgon och det är inte så många lovord, tyvärr. Jag tyckte att den faktiskt var för ”fluffig” och ”gullig” och irriterade mig grymt på Hanna som framställdes leva det till synes perfekta livet? Och vem var egentligen Märta? Mer än ett bollplank för Hanna när hon ville tala om Jens?

    • Elina skriver:

      De perspektiven kan jag också förstå! Samtidigt köper jag konceptet i och med att jag någonstans ändå känner igen mig… Och visst är väl Hanna ganska självisk (angående Märta)… Hon verkar någonstans välja vänner efter vad hon får ut av dem…

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s