För att vara på den säkra sidan…

… valde jag att anförskaffa bokcirkelboken, till december månads bokcirkelträff, genom min lokala bokhandel. De beställde den så gärna åt mig fast den inte fanns inne, och jag kunde hämta den i måndags. Jag har ju haft lite otur med två av mina beställningar från nätet och kände att det här var ett säkert kort i dagsläget. Jag vill nämligen under några omständigheter inte missa ännu en bokcirkelträff, då jag tyckte att det var riktigt trevligt!

Decembers bokcirkelbok är Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Det var ett förslag jag lade inför bokcirkeln som startade upp nu i höst, då jag hört det ryktas att detta är en bra bokcirkelbok. Jag hoppas nu bara att det stämmer!

#Fiktivnovember, del IV

Sista frågan i Fiktiviteters tävling lyder som följer: 

”Fråga 4: Berätta om något du ser fram emot bortom november!”

Mitt svar blir att jag längtar tills julledigheten, med allt vad det kommer att innebära: umgänget med familjen, den extra ledigheten med sambon, och förhoppningsvis också mina älskade vänner. Samtidigt längtar jag till allt som har med julen att göra, både innan själva julaftonsdagen och det som kommer efter: pepparkaksbak, adventspynt, snöklätt vinterland, julpynt, julklappar, julkort, julmarknad… Ja, december månad helt enkelt!

Och jag grattar Helena och hennes blogg, i efterskott, en sista gång! Och samtidigt välkomnar jag alltså december, i förskott och en första gång!

Påbörjad slalomläsning…

Jag påbörjade i morse slalomläsning av Psykopaten och Nyckeln. Jag har kommit över hälften i Koontz Psykopaten och kände att risken att blanda ihop något från Koontz roman i förhållande till den efterlängtade Nyckeln är ganska minimal (för här ska då inte blandas ihop)! Och jag reagerade ungefär som jag misstänkte i morse när jag började läsa Nyckeln på allvar, i och med att jag genast kände att jag nog ska läsa i den något oftare än i Psykopaten från och med nu. Bland annat för att Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (tack, tack, tack!) inte har evighetslånga kapitel, utan sådär lagom långa (korta?) som får sådana som mig att jubla! Det ger ett extra flyt i läsningen och det tackar inte jag nej till, och särskilt inte om boken är bra!

Jodå, jag äger den med:

Just nu:

Triss i noveller!

Tre frukostar i rad har jag konsumerat en novell till frukosten: alltså summerar detta upp till tre noveller på tre dagar och jag kan därmed erbjuda en söndagstriss i noveller. Alla noveller är från Novellix i och med att jag har en prenumeration, och novellerna är ganska perfekta att läsa på morgonkvisten på sina cirka 25 sidor.

Första novellen var Johanna Koljonens Vellumbarnet. Och jag tyckte om den här novellen som är lite av en vemodig tankenovell. Det är mer tankar än repliker i den här novellen, man hittar ganska få repliker, men det passar också novellen mycket bra. Jag har ju inte läst något av Koljonen innan, men när jag läser Vellumbarnet skulle jag nog vilja säga att hon skriver lite ”svävande” men ändå rakt på något sätt. Det är balanserat och avvägt för att skapa rätt känsla. Novellen kretsar kring att tänka på och sörja ett barn man aldrig kommer få:

”Jag sörjer mitt barn som jag inte ska få, säger jag och överraskas av orden. Det låter sant, det känns sant, jag talar giftigt. Jag hatar honom för att han tog det ifrån mig. Jag är 34, jag kommer aldrig att få ett barn nu.” (sid. 8).

Min andra novell till frukost blev Jerker Virdborgs Funkislampa. Den här novellen är något mer lättsam och jag tycker även om den här novellen, delvis för att den är mer lättsam… Som titeln indikerar handlar novellen delvis om en funkislampa. En av komponenterna som gör novellen, är dessutom att Pers bror som snart fyller år samlar på värdefulla antikviteter, bland annat är han ute efter en funkislampa av ett visst märke och med en viss stil… Den ska i princip vara omöjlig att hitta, men ibland kan det omöjliga vara möjligt?!

””Fast allra mest önskar jag mig en liten svensk trettiotalslampa från Lindmarcks. Det är en bordslampa med förkromad sockel, kort arm och så en krämfärgad globformad kupa med en stålskärm som sitter tätt utmed glaset och som man kan reglera ljuset med. Den är väldigt liten egentligen, men herregud vilken lampa. (…)”” (sid. 4).

Den tredje novellen konsumerades igår: Linda Skugges Gnister. Det blev den absolut tyngsta novellen att läsa. Novellen är en något förvirrad berättelse där minnen, tankar och händelser och ett nu vävs samman till ett gitter. Den är rent utsagt obehaglig med inslag av exempelvis blottade könsorgan, fräna dofter, jobbiga minnen och blod och smärta… Så för mig handlar novellen ganska mycket om svek, främst sveket från en moder, från andra i ens liv och kanske lite grann också om ett svek mot sig själv. Den handlar om att älta det som varit på grund av att man vet vad man kanske istället har förlorat…

”Stor oro: morfar får inte dö, naturkatastrofer, bränder, inbrottstjuvar som binder fast och snor morfars dyra möbler och konst, plan som störtar, morfar som är full, alla fester då jag gömmer mig i garderoben under trappan. Du pratar aldrig om min pappa. Jag vågar aldrig fråga om min pappa.” (sid. 6-7).

Och det finns mycket (!) tyngre passager i Gnister.

Jag är riktigt nöjd med mina tre noveller till frukost de senaste dagarna, även om jag är det på olika sätt. Jag gillar att de är väldigt olika varandra. I kvartetten som skickades ut inför hösten har jag inte hunnit läsa P C  Jersilds novell ännu, men jag kan ju avslöja hur snygga novellerna är i direkt anslutning till varandra på det här sättet:

Jag ser även mycket fram emot nästa utskick, i och med att jag sett både Elsa Billgrens namn och Karolina Ramqvists hos Novellix.

#Fiktivnovember, del III

Den här fredagen skriver Helena på Fiktiviteter:

”Fråga 3: Berätta om årets bästa dag!

Så här djupt in i novemberland har det blivit dags att ta till det riktigt tunga menageriet och fördriva mörkret med riktigt fina minnen. Har du blivit förälskad, fått en katt eller hittat ett nytt fint ställe att sitta och läsa/tänka/vara på? Har du en riktigt extra fantastisk dag eller timme eller stund som du vill dela med dig av?”

Mitt svar blir faktiskt varken att jag tog lärarexamen i juni (för ärligt talat kändes det inte alls lika speciellt och glädjefullt som att ta studenten, vilket är synd) eller att jag flyttade ihop med pojkvännen och vi blev sambo nu tills hösten (för det kändes så naturligt på något sätt att det antagligen skulle skett utan att vi vetat om det bara om det inte blivit av den där dagen i september)…

Den bästa dagen det här året är faktiskt den junidag för tjugo veckor sedan när jag hade min första hellediga helg av två på hela sommaren och jag skulle till Köpenhamn med två underbara vänner. Och när vi stod där på perrongen i Nässjö så ringde jag upp ett missat samtal och fick veta att jag hade lyckats med det jag trodde var omöjligt: jag hade fått ett halvårsvikariat som lärare, dessutom närmare familjen än vad jag hade vågat hoppas på! Så lycklig jag var! Vad jag grät och skrattade, och vad många frågetecken om den närmsta framtiden som just den här dagen rätades ut!

För att veta mer om vad det här med Fiktivnovember är – kika in hos Helena! Det är ett initiativ i samband med ett försenat födelsedagsfirande för hennes blogg och en jättekul idé!

Bokvänspaket från Nelly #3

I tisdags fick jag med posten det efterlängtade bokvänspaketet från Nelly på Nellons bokblogg. Och jag har hoppats att jag skulle kunna krya på mig tillräckligt för att spela in en video för att filma när jag öppnar, men insåg idag att är det inte halsont och skrovlig röst, så är det rethosta som hindrar mig. Och jag vill öppna paketet idag. Inte imorgon, eller i övermorgon eller dagen efter det… eller när det skulle kunna tänkas att bli av att spela in i den här takten. För jag är liksom småförkyld så det skulle störa…

Hur som haver så bestämde vi oss för det här tredje bokvänsbytet att skicka en bok som skulle kunna passa hösten bra: nämligen rysare/skräck. Vi önskar alltid lite böcker i en lista vi skickar varandra, men i övrigt får vi bara en ledtråd om vilken av böckerna det skulle kunna röra sig om när vi på respektive håll bestämt vilken av böckerna i den andres önskelista vi vill skicka. Det är lika klurigt och spännande varje gång att:

1. Komma på titlar till listan.
2. Klura ut vilken bok man ska skicka ur den andres lista.
3. Komma på vad man ska skicka för ledtråd, och:
4. Suga på ledtråden som medföljer bokpaketet man själv fått.

Paketet har idag legat bredvid min kursbok och riktigt läskat mig:

Och ledtråden som medföljt denna gången skrev jag upp på en lapp, tillsammans med min gissning (#ledtråd: ”två p i titeln”, #gissning: ”Psykopaten” av Dean Koontz):

Ledtråden var lite enklare den här gången med tanke på hur min lista såg ut från början, i och med att det inte fanns så mycket p:n i övriga titlar, men det gjorde mig riktigt glad och spänd av förväntan att se att jag hade rätt:

För det här kan kanske bli den perfekta boken att påbörja läsa ikväll för att fortsätta umgås med lite i helgen!

Jag ångrar inte en sekund att jag tackade jag till att bli Nellys bokvän! Det är riktigt trevligt och roligt må jag säga! Jag tackar dessutom så mycket för boken, Nelly och ser även jag fram emot nästa byte!

Och vill ni se vad Nelly fick av mig, kolla in detta här.

Två lättlästa

De senaste dagarna har jag läst ut två stycken lättlästa böcker från LL-förlaget:

Olyckan av Johan Werkmäster.

VAD: Samma tid, olika perspektiv på vad som rör en motorcykelolycka eller åtminstone en förlorad motorcykel…
CITAT: ”- Jag är ledsen, säger den kvinnliga polisen. Er son Daniel är död.” (sid. 5).
OMDÖME: En lättillgänglig, kort berättelse man verkligen kan diskutera. En bok för i princip alla.

Boken är klassad som nivå 1 – lättast.

Hon ville ju av Pernilla Gesén.

VAD: En bok som tar upp ämnet våldtäkt (och lite annat) på ett sätt som känns och väcker tankar.
CITAT: ”- Hon har inte ens märkt nåt. Hon sover, vad är grejen? frågar han.” (sid. 57).
OMDÖME: En bok att bli upprörd av på fler ställen, men samtidigt är det nyttigt och den här boken skulle också kunna leda till diskussioner som verkligen behövs.

Boken är klassad som nivå 2 – lättare.

Jag gillar att LL-förlaget satsar på böcker som går att diskutera och därmed kan användas exempelvis i skolan med fördel. Det är verkligen jätteviktigt att alla möjliga typer av diskussionsämnen ska kunna göras tillgängligt för alla att ta del av, och jag tycker att förlaget lyckas med det här. Med hjälp av sådana här typer av böcker kan man skapa diskussioner i alla möjliga grupper och även om de här böckerna kanske är böcker mer för unga vuxna, så är självklart inte heller det hugget i sten.

Den första boken passar en större publik, även att den på ett sätt tar upp det tunga ämnet döden. Geséns bok är lite tyngre och är på flera sätt jobbig, kanske för att man är känslig för typen av språkbruk som exempelvis Teija och Barzan i boken ibland använder. Men det finns också mycket att hämta ur boken, där man kan prata om vänskap, alkohol, känslor och det här med invandrarbakgrund. Samtidigt kan man förutom våldtäkt, även prata om alkoholism, och också genus och synsätt av olika slag.

Den mörka staden

I fredags läste jag ut tredje och sista delen i Carrie Ryans zombietriologi – Den mörka staden. Jag var så nervös att den här tredje och sista delen skulle bli långtradig i samma sekund som jag förstod vilka karaktärer som skulle komma att bli bikaraktärer i den här romanen… Men med Annah som huvudperson med de attribut som följer med henne, så måste jag säga att Ryan överraskade mig.

Hon lyckades chocka med en ännu hemskare miljö, där zombierna faktiskt inte var de mest fruktansvärda… Och hon lyckades verkligen få mig att känna av förfallet, paniken och ångesten över att vara mer eller mindre avkapad, styrd och rent utsagt så in i helvete i underläge.

Och Annah tror jag att många kan känna igen sig i. När det kommer till utseendet, känslan av att inte vara tillräckligt fin, att till och med kanske känna sig trasig… Samtidigt tar sådana känslor av naturliga skäl inte så stort fokus i längden, i och med att självbevarelsedriften och livsgnistan någonstans måste vara stark om man ska ha chansen att överleva. Även om det må vara för dagen.

Jag köper maktstrukturen som bildats i en värld som fortsätter att gå under i en våg om zombier. Jag tycker att det här är en riktigt bra avslutning med två ingredienser som jag gillar: 1. (en uns) mörker och 2. ett (ganska) öppet slut.

Jag tror verkligen att Ryan har planerat den här triologin så att den ska bli så bra som möjligt. Det känns som om hon har tänkt till ett flertalet gånger och gjort väl genomtänkta val. Jag tycker exempelvis idén om olika huvudkaraktärer per bok, särskilt eftersom de har något med varandra att göra, för för min del så blir historian så mycket mer levande och det gör att överraskningarna kan bli fler…

Det här blir min fjärde bok i Nellys skräckläs-event.