I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början

Kristian Gidlunds öde är något som verkligen har kommit att beröra väldigt stor del av Sveriges befolkning. Det är också därför jag har bävat en hel del för att ens köpa den här boken, och sedan: läsa den. Men nu har jag alltså gjort bådadera. Jag köpte hans bok på bokmässan i år och nu när jag tyckte att jag var på humör för att läsa den här boken, så gjorde jag det också.

9789137140520[1]I kroppen min är tung på flera sätt. Inte minst för att Gidlund gett sig faen på att vara så ärlig som han bara kunnat vara. Han har gått in med ett hopp om att gå levande ut ur striden mot den mörka materia inom honom som ligger där som en skugga – cancern. Och jag känner att det ändå måste ha känts bra att få ur sig alla hemska tankar och känslor som rör det vi kanske knappt ens talar om. För det här med att ha cancer känns så nerhyschat ibland. Det är som att man helt undviker att tala om svåra sjukdomar för att man är rädd att man kommer bli ensam. Som att man kanske tror att det smittar. Men det gör det ju inte!

Och om det är någonting jag tycker att jag läser om och om igen så är det att det är de runt omkring en som kommer få en att fortsätta kampen. Det är familjen och de vänner som står kvar som kommer ge en styrkan och som kommer att skänka en den kärlek och vilja man behöver för att inte ge upp när det är så oerhört hemskt, svårt och då det gör så ont. Det är kärleken och hoppet om en framtid som gör att man reser sig upp, fortsätter cellgiftbehandlas, nockas och resa sig upp igen. För han var en kämpe, den där Kristian Gidlund! Och han betyder oerhört mycket för oerhört många fortfarande är jag helt säker på. Hans blogg och hans bok måste betyda så mycket.

Språket i boken är emellanåt bara avskalat ärlig, sedan kommer de där metaforerna in, symboliken och det som klingar som poesi. Och det tilltalar en läsare som jag. Jag tror också att detta gör boken till en bok för alla, eller en bok för i alla fall de flesta. Man kommer visserligen aldrig att komma undan Gidlunds berättelse och känslorna som forsar, men jag tycker att det är bra, nyttigt och viktigt att läsa en sådan här bok och känna! Den är tung, den är så oerhört sorglig och det är så djävulskt jobbigt att läsa om Gidlunds drömmar om en kärlek, ett barn, som aldrig kommer bli:

image

Kapitlet tillägnat hans drömmars barn (som också går att finna i hans blogg), är det (för mig) tyngsta kapitlet av alla. Jag hoppas slippa känna den ångesten, är rädd för att få uppleva den ångesten någon gång i framtiden. För med Gidlunds öde dör inte bara hans drömmar om en framtid, delar av närståendes framtidsdrömmar måste också dö…

Och om del 1 är jobbig, är det inget emot del 2. Det finns nämligen en skillnad mellan att ha besegrat cancern en gång, för att sedan möta den igen, ännu aggressivare. Jag tog faktiskt en dygnslång paus för att göra mig redo.

Jag sörjer verkligen hans öde, men vet i alla fall att han på något sätt måste ha lämnat livet med en känsla av att ha gjort något, åstadkommit något, bland annat tack vare bloggen, boken, sitt budskap…

Kristian! ♥

Annonser

One thought on “I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s