Nådde jag mina mål 2013?

När 2013 anlänt hade jag lite svårt att bestämma mig för vilka mål jag ville uppnå, men beslutade mig till slut för dessa:

1. Jag ska försöka pricka av minst fem klassiker.
2. Jag ska försöka fullfölja de utmaningar jag åtar mig: ”20 punkter av 35″ och ”Tre på Tre”.
3. Jag satsar på en boktolva även 2013.
4. Jag ska läsa mer av det goda – alltså författare jag redan upptäckt.
   
5. Jag ska försöka läsa minst 60 böcker – detta innan nyårsskiftet 2013/2014.

Jag baserade målen (bland annat) genom att ha ”misslyckats” så som jag då såg på det hela med vissa mål för 2012. Det är dock först nu, sista halvåret ungefär av 2013 som jag inser att alla mål inte behöver ha uppnåtts, då det viktigaste är att målen, utmaningarna med mera har lett till att jag läst, om inte mer, så i alla fall en endaste bok jag kanske inte annars hade läst. Då har jag vunnit något! Jag gick nämligen in i 2013 med motivationen att inte misslyckas med ett enda mål eller en enda utmaning… Men jag vill påminna mig själv om vad jag insett under årets lopp och vill tacka för alla fina läschanser jag fått tack vare varje mål.

1. Klassiker

Klassiker läste jag faktiskt fler än de fem jag ville ha prickat av 2013. Jag läste nämligen nio sammanlagt och fyra mer än de fem tänkta. Och om sanningen ska fram kan man kanske säga att de här nio handlar om ett minimiantal klassiker, i och med att det faktiskt är ganska svårt att hålla reda på vart gränsen mellan en klassiker och icke-klassiker går somliga gånger.

2. Utmaningar

De två utmaningar jag till slut valde att satsa på 2013 blev ”Punktutmaningen” (som jag kallade den) och jag förstod först senare att i princip alla (utom jag?) snappat upp att denna utmaning kallades kaosutmaningen. Målet med utmaningen var att klara av tjugo punkter av trettiofem (alltså 20/35) och jag har klarat de tjugo som utmaningen kräver:

1. Läs en bok vars originaltitel är på svenska. – Jag ska egentligen inte jobba här
2. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare. – Glaskupan, Mot fyren, Slottet
3. Läs den sista delen av en trilogi eller serie. – Pythians anvisningar
4. Läs en bok med två personer på omslaget. – Hanteringen av odöda
5. Läs en bok som publiceras 2007.
6. Läs en bok vars titel består av tre ord (som till exempel Sagan om Ringen). – Stad av glas.
7. Läs den första volymen av en serie eller trilogi.
8. Läs en bok som handlar om vampyrer.
9. Läs en bok som har över 600 sidor. – Harry Potter och Fenixorden (1000 sidor).
10. Läs en bok vars författare har ett M i för-och efternamn.
11. Läs en bok vars omslag är mestadels rosa.
12. Läs en bok med ett par på omslaget (ett romantiskt par,
    jämför fjärde punkten). – Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken.
13. Läs en bok med träd på omslaget. – Onda krafter i Sollentuna.
14. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag. – Doktor Joseph (Massolit Förlag)
15. Läs en bok som snart kommer på film (under 2013 eller 2014).
16. Läs en bok som har mindre än 300 sidor. – Pojkarna (185 sidor lång)
17. Läs en bok som publicerades under 2013. – Fågelbarn
18. Läs en bok som handlar om älvor eller alver.
19. Läs en bok med en av de fyra elementen på omslaget.
20. Läs en bok som är skriven av en författare under 30 år. – Ung Poesi 2011
21. Läs en bok med ”The” i början av titeln.
22. Läs en bok som handlar om demoner eller andar.
23. Läs en bok vars titel innehåller sju ord (jämför sjätte punkten). – Med detta talar man endast med kaniner
24. Läs en dystopi. – De dödas strand
25. Läs en bok vars omslag är mestadels röd.
26. Läs en (översatt) bok vars omslag är samma som originalet. – Varför vara lycklig när du kan vara normal?
27. Läs en bok om tidsresor (som till exempel Tidsresenärens Hustru).
28. Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter. – Nattens cirkus
29. Läs en debutroman. – Vätten
30. Läs en fristående bok.
31. Läs en bok utan människor på omslaget. – Montecore – en unik tiger
32. Läs en bok vars omslag är mestadels vit.
33. Läs en bok som publicerades 2012. – Kaninhjärta
34. Läs en bok som i originalspråk varken är svenskt eller engelskt. – Älskaren (fransk)
35. Läs en bok om änglar.

I ”Tre på Tre”-utmaningen så läste jag de tre böckerna jag ålade mig att läsa enligt min första mer inofficiella lista inför hösten och klarade med detta min ”Tre på Tre” då jag faktiskt ville läsa de tre böcker jag valt så innerligt mycket (Jenny Jägerfelds senaste, samarbetet mellan Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo, samt Jonas Gardells sista)! Jag hoppas jag fortsätter resonera lika smart angående utmaningen hösten 2014!

3. Boktolvan

Spontant känner jag att det här var dömt att misslyckas, men min lista på över tolv författare ledde i alla fall till att fyra för mig nya författare lästes (enligt den här listan, i och med att flera nya författare än så har lästs!). Min tänkta boktolva 2013 såg ut såhär:

– Veronica Roth
– Ester Roxberg
– Max Brooks
– Joseph Sheridan le Fanu
– J. R. R. Tolkien
– Mia Ajvide
– Donna Tartt
– Neil Gaiman
– Gillian Flynn
– Erin Morgenstern √
– Susan Hill
– Mikael Strömberg √
– Elisabeth Hand
– Coco Moodysson √
– Elisabeth Östnäs
– Christin Ljungqvist √

4. Mer av det goda

Jag ville också läsa mer av det goda vad gällde författare jag redan upptäckt, och läste i alla fall fem av de åtta jag skrivit upp på den listan. Tack för kärt återseende säger jag till dessa fem (även om nu Olsson var den enda jag inte gillade lika direkt som förut):

– Eriksson & Axlander Sundquist √
– Lars Kepler
– Ingrid Olsson √
– Jonas Gardell √
– Jonas Hassen Khemiri √
– Johanna Lindbäck
– Lisa Schroeder
– John Ajvide Lindqvist √

5. 60 böcker 2013

Målet att läsa 60 stycken böcker 2013, och jag valde alltså att räkna det hela efter verk. Av målet på 60 böcker, läste jag fler och sammanlagt 69 verk och med tanke på vissa lässvackemånader kan jag erkänna att det är myyycket bättre än vad jag vågade hoppas på där ett tag! Jag är till och med så nöjd med detta sidantal att jag tror mig vilja fortsätta med samma mål 2014. Det kändes lagom beräknat för att ha både bättre och sämre läsmånader. Värt att nämna i sammanhanget är att jag har läst 69 verk även om Goodreads säger annorlunda (då jag inte har alltid orkat krångla in alla de verk som inte redan finns på Goodreads).

Nytt:

Det som dessutom var nytt för mig i år (förutom att jag tog studenten, flyttade till nya ort och började jobba som lärare privat), är att jag valde att anmäla mig till stadsbibliotekets bokcirkel i augusti månad. Så nu har jag blivit bokcirklare och jag har hunnit med två av de fyra verk vi skulle ha läst till bokcirkeln i höstas. Vi tar nya tag i februari 2014 och jag ser verkligen fram emot det hela!

Sammanfattningsvis:

Nej, jag nådde inte alla mål jag ålade mig, men många (nästan alla) och det känns bra att så många läschanser infann sig som kanske annars hade missats! Jag kommer välja att författa liknande mål 2014 som de jag haft under detta år, men det blir lite ändringar. Jag tror och hoppas att dessa mål kan komma att komma upp på bloggen under morgondagen.

Jag är säker på att 2014 har mycket gott med sig!

Bring it, 2014! Och till alla bokbloggare och läsare: Gott Nytt (bok)År!

Bonus: Topp-tre Novellixer!

Eftersom 2013 var året då jag satsade på en Novellix-prenumeration (visserligen två halvårspernumerationer), så fick jag en hel del läsestunder tack vare just detta novellformat, som jag anser är mycket perfekt att ta med i väskan, i ryggan, i jackfickan somliga gånger, och så vidare. Jag har dessutom kommit att finna två bra novellix-tillfällen att läsa: antingen konsumerar jag en novell till frukost eller så konsumerar jag en (ibland två!) när jag unnar mig en skön badkarsstund. Detta leder endast fram till mitt bonusinlägg med mina tre absoluta favoriter 2013 (jag har läst alla årets noveller, minus en)…

Topp-tre Novellixer, lyder som följer:

♥ Malte Perssons Fantasy.

Detta blev novellen som jag redan efter jag hade läst ut den definierade som den novell, dittills (i mars), som charmat mig totalt. Jag skrev i recensionen av denna novell att den ”är så unik och fantastisk på samma gång. Jag gillar språket, meningarna och de olika resonemangen där jag upplever berättaren som just berättare. Dessutom är monologen berättaren för intressant, kittlande och på många sätt fascinerande i sin skärpa och i sin pardans med ord. Fantasy och realism – vad är verkligt och vad är overkligt? Ligger dem närmare än vad vi tror?”

♥ Stina Stoors Ojura.

Tänk vilken slam att läsa nästa toppennovell 2013 bara några veckor senare (i april)! Jag var tvungen att lära känna Stoors språk innan jag fastnade ordentligt, men efter den stunden var jag bara fast. Fast, fast, fast! Stina Stoor ”skriver emellanåt som man pratar och hon förmedlar bilder och känslor till mig på ett vackert sätt. Jag känner mig deltagande när jag läser, jag är på ett sätt där, fast jag ju inte är det och jag fick in lite av en sommarkänsla. (…) Jag är helt förundrad över alla detaljer som pryder novellen, som verkligen får mig att supa in miljön, stämningen och berättelsens verklighet”.

♥ F. Scott Fitzgeralds Det sällsamma fallet Benjamin Button.

Den allra bästa klassikern jag fick läsa i Novellix-format var sommarens Det sällsamma fallet Benjamin Button. Mycket bättre än filmen enligt mig, som faktiskt känns lite väl krystad och pyntad vid en jämförelse: novellen ”är både charmig, lite sorglig och väldigt rakt på sak. Jag som även sett filmen kan tycka att jag nog uppskattade den här versionen mer då den inte är lika romantiserad. Jag reflekterar mycket mer nu när jag läste novellen om det här med individanpassning som inte direkt verkar tillämpas när Benjamin Button föds och är åldring istället för baby. Hans föräldrar behandlar honom som det de förväntat sig och ignorerar att Benjamin redan kan prata, ju är vuxen och har vuxenbehov …”

Jag ser fram emot ett Novellix-år även 2014, i och med att jag i söndags satsade på en helårspenumeration! Gott nytt, gott nytt, indeed!

Toppitopp 2013!

Jag vill starta upp min nyårsafton här på bloggen med att presentera min toppitopp 2013, och med detta presentera årets fem bästa böcker bland mina 69 lästa verk. Jag hade först tänkt räkna noveller för sig och seriealbum och böcker för sig, men kom att tänka på en uppsats jag skrev 2012, där jag undersökte dessa format och kom fram till att det faktiskt är jättesvårt att bestämma vart gränsen går mellan just novell och bok, så därav blev året 2013 året då jag valde att räkna alla verk – alltså varje bokrygg, eller pärm till pärm, som ett verk i och med att sidantalen är så varierande ändå…

2013 toppitopp, lyder som följer:

♥ Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going.

Detta är en av fem älsklingar lästa 2013. Den fick mig att skratta. Jag älskade språket. Jag tycker den är genomtänkt och helt enkelt ganska mitt i prick och sådär underbart unik! Och allt är positivt med den, trots att den behandlar riktigt jobbiga och tunga ämnen såsom fattigdom, depression, ADHD, droger och kärlek kan vara! Det här är en av årets mest bävade böcker, i och med att jag var nervös för vad jag skulle tycka om den. Det visade sig dock att jag inte hade behövt vara nervös… alls.

♥ Christin Ljungqvists Kaninhjärta.

Den här Kent-kantade romanen visade sig bli en annan självklar älskling 2013. Jag gick in med noll förväntningar, reade hem den på bokrean och hoppades såklart att den skulle vara jättebra. Vilket den också var! Det är en sann lycka att hitta en sådan här roman på en bokrea och älska den när man har läst ut den, trots att den är ganska mörk och tung på flera sätt, men samtidigt vacker. Jag gillar att Ljungqvist har en egen röst, går sin väg och träffar så rätt! Den är poetisk på flera sätt också, vilket ofta går hem hos mig.

♥ Erin Morgensterns Nattens cirkus.

Det här blev sommarälsklingen nummer ett! Jag älskar mystiken, det magiska, det förtrollande, det nästintill förförande med den här romanen. Jag vill gå på Nattens cirkus, jag vill så gärna få uppleva den, för så målande tycker jag att romanen är! Språket rycker med mig, fastän att berättandet inte är snabbt, action-kantat, eller liknande… Men det här långsamma, förföriska och förtrollande… Åh, vad älskvärd den här boken är (som för övrigt verkar vara en bok att älska eller hata)! Ni hör ju, och ser ju vart jag ställer mig! Det är också detaljerna i den här boken som gör mig förtrollad, som detaljerna kring cirkusens klocka, till exempel…

♥ Marguerite Duras Älskaren.

Inte ont anande läste jag den här boken som en del av den kurslitteratur av klassiker jag koncentrerade mig på i början av 2013. Och little did I know. Jag kom att älska den här boken. Bland annat av denna anledning: ”finns ett ”jag” men också ett ”hon”. Det är som att berättelsen både ger sken av att vara sann, men ändå distansierar sig till sanningen. Växlingarna mellan tid och perspektiv känns avvägda och passande. Språket är fantastiskt och tillför för mig så mycket i att skapa känsla, måla upp någonting för min inre syn och för att jag ska känna något på ett personligt plan också. Poetiskt och kryptiskt är språket ibland på ett fantastiskt passande sätt.” Ja, så skrev jag efter att ha läst den här…

♥ Eriksson & Axlander Sundquists Hungerelden.

Den här fortsättningen, mellanboken, i serien om ”Victoria Bergmans svaghet” blev en favorit. Såsom jag ofta känner med sista delen i triologier så kan de bli lite plattare än ettan och tvåan, men den här tvåan var en riktig bladvändare med mycket oväntade vändningar. Jag skulle nog vilja påstå att den är i klass med Eriksson och Axlander Sundquists första bok, om inte snäppet bättre. Hur det än må vara var den bättre än efterkommande bok som väntat. Så: detta är ingen mellanbok i tråkig bemärkelse, utan en riktig älskling och toppitopp 2013 (men också en toppitopp i serien själv). Det här är också den bästa deckaren läst 2013 – mycket tack vare att den inte är en klassisk eller på något sätt förutsägbar roman.

Under nyårsafton är planen även att utvärdera årets mål och även komma med en topp 3-bonus med de bästa Novellixerna jag sällskapade mig med under detta fantastiska år!

Novellix: Ulf gråter

Igår läste jag ut ännu en Novellix i badkaret. Ulf gråter sällskapade mig igår och den är skriven av Martina Montelius. Jag insåg att jag inte alls har någon koll på vem Montelius är, men efter att ha läst den här novellen är jag riktigt nyfiken på hennes pjäser. För även om jag känner att jag bitvis förvirras lite av novellen, så tycker jag om att den är lite annorlunda, unik och är ”tvärt emot” på flera ställen (kanske man kan säga?!), så känner jag sådär diffust att jag ställer mig positiv till den.

”I hela mitt liv har jag haft ett särskilt öga för de sadistiska männens mest bedårande personlighetsdrag. Deras humör, gröna fingrar, fina skiftningar i ansiktsuttryck. Som jag har pysslat om dem! Och inför vänner överdrivit hur hårt de slagit mig Jag tycker så mycket om det.” (sid. 3).

Ja, som citatet pekar på så känner jag att novellen är lite ”tvärt om”. Och det fantastiska är att det kommer in en del oväntade drag här och där hela tiden, som jag inte alls hade kunnat ana mig till, vilket jag tror tills mycket stor del bidrar till att jag ställer mig positiv till den här novellen. Jag fascineras av huvudkaraktären, av hennes son och andra personer i hennes närhet som omnämns i novellen… Till exempel den där Ulf. Varför gråter han?

Och med denna recension ska jag förnya min prenumeration hos Novellix: det blir en av julklapparna jag anförskaffar mig med hjälp av lite julklappspengar!

Duo à Novellix

Igår konsumerade jag en duo noveller när jag passade på att ta ett välförtjänt skumbad. Jag läste priset jag fick i Novellix-kalendern på Instagram: Linda Olssons De blå skorna, och en av de senaste: Gun-Britt Sundströms Början.

De blå skorna har jag faktiskt inte ens hört talas om. Däremot har jag hört talas om Linda Olsson, i och med att en av mina bästa kompisar tycker mycket om en av hennes romaner. Novellen är riktigt snygg med mönstret där bland annat Eiffeltornet figurerar, jag frestades av handlingen och lockades av titeln. Och jag blev inte besviken, även om jag trots denna positiva upplevelse kanske aldrig kommer komma mig för att läsa Olssons romaner (för att vara ärlig mot mig själv). Jag fångades upp redan i början:

”Och jag var ensam. Jag bar visserligen på pappa. Även om det var omöjligt att begripa, var det ju faktiskt så. Det som fanns kvar av min pappa…” (sid. 3).

Flera tankar som kittlar eller irriterar huvudkaraktären, väcker också kittlande tankar hos mig. Och tankarna föds bland annat ur miljön där Paris står i centrum, med allt vad det innebär för historien. Och fastän jag också hann känna på mig hur novellen skulle kunna sluta, så lämnade den halva bekräftelsen jag fick inga negativa reaktioner hos mig, what so ever.

Början lämnar mig istället med mycket känslor, trots att det bara är en novell på 18 sidor och trots att denna novell egentligen på ett sätt är ”snabbspolande”. Och jag tycker att novellen fyller en funktion och Början ska kännas, ska väcka tankar, känslor… Jag tänker också att novellen kan komma att leda fram till ett bättre förhållningssätt vad gäller det, eller egentligen den/dem, som är ”annorlunda”. Jag berörs oerhört och jag blir både ledsen, sorgsen, arg och nästintill stridslysten. Har inte alla rätt att vara den de är?

”Det var på daghemmet hon för första gången fick hörde det där uttrycket ”inte som andra”. Det var en dagisfröken som sa det…” (sid. 5).

Den här novellen är viktig! Den är säkerligen också en igenkänningsnovell för flertalet personer på olika sätt, och jag hoppas att den kan få vissa att tänka på vad de har sagt, gjort, eller kanske snarare inte gjort i vissa sammanhang! Början handlar kort och gott om en mammas ensamma kamp för sin son, han som andra tycker är ”annorlunda”… Så den måste få kännas, den måste få tankar att snurra och den måste få vara slagkraftig i det lilla!

Önska bort, önska nytt

Innan jag gick på min julledighet, tog jag en sväng till stadsbiblioteket för att egentligen lämna tillbaka några av elevernas böcker. Men: av någon anledning fick jag med mig Ingrid Olssons Önska bort önska nytt som jag varit lite nyfiken på sedan jag läste novellen av henne i Het. Baksidan utlovar ”(k)orta berättelser som fångar hela livsöden.”.

Och ja, det är verkligen korta livsöden jag möter som läsare, vissa öden är mer kryptiska än andra och jag gillar den poetiska tonen som jag återfinner i flera av berättelserna. Vissa öden berör mer än andra, delvis för att vissa är mer känslonärmande är andra, och så vidare. Men samtidigt känner jag att det tar slut alldeles för fort och jag är någonstans besviken. Jag vill ha mer Olsson, vill ha mer poetiskt berättande, längre livsödesmöten…

Det som faktiskt är intressant (jag hade ju själv inte den blekaste aning om att det var så här), är att jag valde just den här boken bland flera böcker, mer eller mindre av en slump. Jag snubblade över Olssons namn när jag sökte titlar på ungdomsavledningen, bland så många andra böcker och så många andra alternativ i hyllan. Jag valde just den här Olsson bland flera och jag valde samtidigt en bok vars korta livsödesberättelser utspelas just i… juletid! Det är julstjärnor i fönster, blomman julstjärna, snö och juletid… Och jag förstår varför dessa berättelser som är tunga på olika sätt får utspelas just i denna tid. För visst är det väl i juletid det är mörkare, kallare och potentiellt ensammare? Julen är en ljus familjehögtid och den kan säkerligen tendera att lämna vissa utanför!

Jag tror också därför att den här boken går att prata om: med unga, men också med vuxna.

Med Önska bort önska nytt har jag även omedvetet prickat av ännu en författare i min lista av ”Mer av det goda” (fastän jag är lite osäker på om det blir mer av Olsson ett tag framöver).

Bokvänspaket från Nelly #4, plus två klappar!

Jag hade hoppats och hoppats hinna och/eller orka spela in en bokvideo när jag öppnade paketet från min kära bokvän Nelly (från Nellons bokblogg). Men det gick bara inte att uppbåda den tiden eller kraften… Så jag kör på kameradokumentation istället!

Eftersom vi den här gången hade valt att satsa på jultema i bokvänspaketet, bestämde jag mig för att öppna mitt paket från Nelly i samband med att katterna öppnade sina julklappar från släkten idag (de fick mat). Jag fick som tur var öppna ett paket som gjorde mig minst lika lycklig som katternas innehåll, i och med att jag ju visste att detta var ett bokpaket!

Den här gången skickade vi några få titlar med förslag på böcker att skicka till varann. Därav gör ledtråden: ”utmaningar”, tillsammans med litet antal valmöjligheter, att jag gissade att följande bok låg i just mitt paket:

Och jag hade…

… rätt!

Det kommer bli nästa bok till läsning nu under mellandagarna, kanske varvat med en och annan novell! Sedan får vi bara se hur mycket eller lite som läses nu…

Igårkväll öppnade jag även älsklingens julklappar till mig som visade sig gå i Doctor Who-anda! Gissa om jag blev glad över dessa två tardisar:

I muggformat (med avtagbart lock (som kommer handdiskas med kärlek)).

Och en t-shirt med ”You never forget your first doctor”-text (där min doktor är älskade nummer elva)…

Och vårt nytillskott i familjen tyckte visst om t-shirten minst lika mycket (även om kameran störde henne):

GOD JUL hälsar jag alla! Och i och med att det numer är juldagen antar jag att man kanske borde säga ”god fortsättning”, även om jag hellre önskar ”god mellandagsläsning”!

Jag kan även meddela att jag fick Vår julkokbok i julklapp, men eftersom den boken innehöll skönhetsfel, så får jag ett felfritt exemplar framöver istället!

Novellix: Farväl, mitt kvinnofängelse

Jag har lite svårt att placera denna ögonblicksnovell av Karolina Ramqvist (som jag för övrigt aldrig har läst något av förut). Jag får Orange is the New Black-vibbar och vissa meningar känns tänkvärda då vi för ett par timmar får besöka Anita som är fast på ett kvinnofängelse där bland annat ”horor, mördare och narkomaner” befinner sig. En av de mest tänkvärda meningarna jag kan hitta återfinns precis i börja när Anita resonerar om vilka de runt omkring henne är ”före detta”:

”Före detta horor och före detta narkomaner, de flesta av oss – men mördare är man visst livet ut.” (sid. 3).

Den här novellen är vad jag vill kalla för en ögonblicksnovell. Den skildrar ett par timmar, kretsar kring en viss händelse, och detta gör att novellen är både låst, men också inte. Det som gör att jag har svårt att säga att jag rakt av gillar den eller inte handlar om likheterna med tv-serien Orange is the New Black, men samtidigt tycker jag att novellen är läsvärd och att den framkallar mycket tankar: bland annat i samband med citatet jag valt att lyfta fram, men också vad gäller känslan av instängdhet och tanken på att släppa taget…

Nyckeln

Jag läste alltså ut Nyckeln redan för några dagar sedan, men behövde smälta den sista boken i några dagar för att lyckas skriva detta inlägg. På ett sätt är jag glad att jag inte haft tid att direkt bara sträckläsa boken. Jag ville absorbera och njuta av sista boken i triologin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren på allvar, och det fick jag lov att göra. Jag har suckat förnöjt de morgnar jag har hunnit med att läsa några kapitel till frukosten, eller de stunder när jag har fått tid till ett varmt skönt bad i sällskap av Engelsfors-gänget… Men nu är det hela över, och det är lite tomt.

På flera sätt var boken bättre än vad jag hade vågat hoppas på, men sedan går man ju också in med så mycket förväntningar när man ska läsa en sådan här bok. Det här är nämligen den enda boken jag har förhandsbeställt… på mycket, mycket länge. Bara det säger mycket om mina förväntningar på boken. Jag är så glad att jag blev överraskad på flera ställen, för det säger någonstans att författarduon är stark och att Strandberg och Bergmark Elfgren kan det de gör och dessutom har lyckats omvandla tankar, till ord som blir levande och förundrande för läsaren (ja, detta är min tolkning). Jag känner mig liksom lagom mätt och nöjd efter att ha läst den här tegelstenen på lite över 800 sidor (ibland gör dessa sidantal mig riktigt rädd eller trött, men inte den här gången).

Jag kände igen Minoo, Linnéa, Anna-Karin och Vanessa. Återseendet var kärt och jag har suttit och våndats för vad som komma skall för dessa karaktärer. Jag har bävat för Engelsfors öde. Jag har också kommit fram till (i och med att jag läste Koontz Psykopaten samtidigt) att Nyckeln har lagom långa (märk: korta!) kapitel som får mig att läsa vidare, vidare, vidare av bara farten de få stunderna man har fått den där lilla tiden över för läsning. Det är lättare för mig att finna tiden att läsa då, när kapitlen är så här tillåtande lagom långa – hellre kortare än längre, alltså.

Och anledningen till att jag vägrar säga för mycket är för att slippa spoila något för någon. Men finns det ett forum att säga för mycket – tipsa mig gärna!

Jag älskar Nyckeln på så många sätt, men måste ändå säga att Cirkeln och Eld gjorde mig snäppet mer älskande. Men observera: bara snäppet!

Om detta talar man endast med kaniner

Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner tycker jag är en vemodig och sorglig berättelse på sina sätt. Samtidigt känner jag igen mig lite i att vara ”kanin” att ibland behöva vara ensam för att inte tappa bort sig själv bland andra som kanske påverkar den man är utåt sätt. Så jag tror att den här boken är väldigt bra att läsa om man ska komma att stanna upp och reflektera över det här som kanske alla känner igen någonstans men glömmer av att tänka på… För vissa vill vara ensamma mer än andra, behöver det…

”Ibland, när jag är med andra,
känner jag mig förklädd till någon annan.
Någon som visserligen liknar mig,
men själv står jag i utkanten.” (sid. 24 (cirka)).

Bilderna väcker också ganska mycket känslor. Texten är talande, lite poetisk och berättar tillsammans med bilderna. De förstärker varandra och det är befriande att texten inte är längre eller tyngre (för den är tung innehållsmässigt redan nu i förhållande till de känslorna som texten kan framkalla). Och bilderna är nästan lite otäcka emellanåt, men går samtidigt i samklang med känslan av ensamhet, lite osäkerhet och alla tankar… Jag gillar dessutom bilderna där människorna har kaninöronliknande hår… För bara med hjälp av ett sådant grepp i en bild, säger Anna Höglund mycket.

Efter att ha läst boken (på bara några minuter här om dagen) undrar jag: Är vi alla kaniner mer eller mindre, och i alla fall ibland? I vissa sammanhang må hända?

I punktutmaningen (som jag kallar den), kan jag skriva av ännu en punkt på listan i och med att den här bokens titel innehåller sju ord.