Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

paj-sallskap[1]Mary Ann Shaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap var månadens bokcirkelbok. Den lästes slutligt ut igår och vi diskuterade den i bokcirkeln några timmar senare. Och ja, det är svårt att säga vad jag faktiskt tycker och tänker om den här boken av flera anledningar.

För det första handlar det om att det är en brevroman. Jag stör mig egentligen inte märkbart av det, men det var svårt till en början att hålla reda på vem som var vem och jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför det var såhär (i och med att det i början inte är så hemskt många personer att hålla isär), men jag tror vi gemensamt i bokcirkeln kunde konstatera att det kan ha att göra med att rösterna låter väldigt lika! I så fall är det ju ett dilemma jag har stött på flertalet gånger, och det måste vara oerhört svårt att lyckas att inte framkalla det som författare! Men jag tycker nog ändå att Mary Ann Shaffer gör ett tappert försök, och som många gånger kan man kanske i alla fall där i början, mena att det kan ha att göra med att Juliet, Sidney och hans syster (se, jag vågar knappt säga vem av dem hon är), har vuxit upp och umgåtts tätt tillsammans? Men även de nya brevväxlarna som kommer in under romanens gång, skriver mycket likt varandra.

Sägas bör dock att jag ofta brukar ogilla brevromaner, men den här tar jag ändå till mig. Jag gillar blandningen av korta och längre växlingar och jag uppskattar även att romanen presenterar ett urval av de brev, telegram, med mera som utväxlas. Men samtidigt växer också en nyfikenhet på vad som ”lämnats ute”. Jag tycker inte heller om det stilbrytande slutet (där de huvudsakliga breven bryts av med lite annat). Ja, jag vet att detta är fiktion!

Det andra handlar om att romanen faktiskt utspelar sig kort efter andra världskrigets slut. Jag gillar det skarpt, då det ger upphov till en tankeinblick i hur det faktiskt var tiden efter: att det kanske fortfarande kunde vara svårt att få tag på mat, och att vissa ingredienser kanske i princip var svårare att få tag på i efterkrigsperiod än vad den hade varit att få tag på under kriget. Man märker att maten är ett mycket laddat ämne, men samtidigt skulle jag kunnat ha tänkt att det laddade borde ha blommat upp mycket tydligare i romanen, mycket tack vare titeln och namnet på litteratursällskapet som Juliet börjar brevväxla med från Guernsey, en av kanalöarna.

Men samtidigt känns boken väldigt lättsam emellanåt, och visst klassas den som feel good på flera sätt, även om den innehåller en hel del sorg: men den är lite väl förutsägbar och det känns som om det är lite av en modernare tappning av Brontë eller kanske Austen (jag har ju inte läst henne i sin helhet) – eller är det kanske en modern kombination av alltihop? De komiska inslagen roar mig ofta, men det är endast en scen som kommer vara med mig en mycket lång tid framöver och jag gillar den starka kvinnan som Juliet är! Juliet är självständig, ett perfekt exempel på en modernare kvinna. Hon är dessutom en karriärkvinna, även om hon gjort karriär inom den osäkra författarbanan: men hon ger exempel på att ingen kan sätta sig på henne, hon har egna känslor, egna tankar, fattar egna beslut… Men samtidigt är hon också kvinnlig, och hon bär bland annat omkring på den kvinnliga osäkerheten över sitt utseende, främst gällande hår och yttre (som i klädval).

Det tredje stora handlar om litteraturen som presenteras i romanen. Den kan leda till att man blir sugen på att ta sig an de klassiker som omnämns. Men det kan också vara så att man tycker att det istället inte lockar om man tycker att feel good:en och alla återkommande litterära preferenserna blir lite för tunga. Jag skulle väl ställa mig mestadels i första ledet här, men känner också av lite dystra tankar från led två…

Jag gillar boken, men jag älskar den inte! Den är gullig, lättsam och precis vad man kan behöva, kanske som mellanbok, bok i julstressen eller liknande. Den är svårt att inte tycka om, även fast den är skriven i en ganska svår genre när det är en brevroman. Jag rekommenderar den varmt på ett sätt, men varnar läsaren för att ha för höga förväntningar. Den är mysig, gullig, fast den alltså handlar om en tung och sorgfylld period.

Vi som dök upp på gårdagens bokcirkel reflekterade över brevet i dagens samhälle. Vi var överens om att det är synd att brevet mer eller mindre börjat försvinna, men samtidigt kan ett brev i dagens samhälle betyda så oerhört mycket. Kanske borde man skaffa sig en bokläsande brevvän att brevväxla lite med? Man blir ju sugen!

Annonser

One thought on “Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s