Rörgast

Jag tog mig till slut igenom Johan Theorins sista bok i Ölands-kvartetten. Jag tyckte jag var svårstartad när det kom till den här. Kanske för att jag inte hann läsa den innan flera recensioner kom om boken, och kanske också för att jag har haft svårt att få till den där läsningen utan tidspress eller tvång.

Rörgast var precis som jag farhågade: okej. Jag har alla fyra böckerna i serien nu, men det är verkligen ingen av de kvartetten som kan mäta sig med Nattfåk fortfarande. Och utan boosten Sankta Psyko gav mig 2011, vet jag inte ens om jag hade fortsatt ge den här serien en chans. Jag gillar ju Theorin, men han kan vara så djävulusiskt mycket bättre och då kan jag inget annat än älska!

Jag tyckte alltså att Rörgast var okej. Storyn är noga bearbetad, spänningen finns där, men ibland tycker jag nog att jag blir lite skriven på näsan och jag saknar det där mystiska, övernaturliga och kusliga som Nattfåk gav mig och som jag inte upplevt i kvartetten sedan dess! Jag skulle nog också vilja påstå att den här romanen ger mig den där känslan av att det finns en viss osannolikhet i vissa saker – men jag kan inte säga vad det är exakt som framkallar den känslan. Det kan vara så att det där extra saknas någonstans i personbeskrivningen för att jag ska kunna köpa hela konceptet. Men jag vet faktiskt inte…

Jag har absolut inte gett upp hoppet för Johan Theorin och eventuellt kommande verk. Men jag hoppas ju såklart på något i stil med Sankta Psyko alternativt något i andan av Nattfåk. Jag hoppas nog även på fristående romaner snarare än en till serie, men det säger jag kanske mest för att jag hoppas att det är lättare att få inspiration till sådana.

Just nu:

Lässtatus:

~ Jag lektionplanerar mycket och läser olika böcker och texter inför bland annat näringslära.
~ Jag pluggar filmvetenskap och läser därmed tung filmvetenskaplig litteratur på engelska.
~ Jag försöker komma några sidor per dag i Theorins Rörgast och inser att Dash & Lily’s Book of Dares kommer bli en långtgående slalombok (om jag inte till och med pausar den tills november för stämningens skull).
~ Jag bör påbörja bokcirkelboken till 5:e februari på måndag…

Novellix: Författarnas himmel

Det blir faktiskt en mikrorecension på det här novellen, Författarnas himmel, av P. C. Jersild.

VAD: En novell som motsvarar titeln genom att utspela sig på obestämd lång tid, och med författaren som huvudperson, i himlen.
CITAT: ”Medan jag velade mellan köerna som man gör i matbutiken i jakt på den kortaste, upptäckte jag att det också fanns yrkesbeteckningar – och ibland dem till min lättnad en skylt med Författare.” (sid. 4).
OMDÖME: Jag har svårt för att säga vad jag tycker om den här novellen, där jag gillar grundtanken, men kanske inte egentligen resultatet lika mycket.

Med posten i fredags:

Jag fick ju två böcker, även kända som vinst, från Malin på Nilmas bokhylla i fredags:

Två deckare! Och två författare jag aldrig förut läst – Andrea Camilleri och Belinda Bauer! Jag hoppas att jag minst läser en av dessa 2014, men gärna båda.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Katarina Sandbergs debutroman Vi är inte sådana som i slutet får varandra är helt klart en ny förälskelse! Den är språkligt stark och jag kan inte riktigt greppa att en så ung tjej kan skriva en sådan här bra bok. Jag älskar språket, storyn och varje val av stycke i romanen känns på något sätt avvägd. Jag berörs, håller med, blir rädd, hoppas att vissa saker är fel och att vissa saker är rätt och jag känner mig emellanåt skör och hjärtkrossad, när jag lever mig in i berättelsen – eller – berättelsen omsluter mig.

Jag tycker om Cassiopeja som är huvudpersonen, som är resultatet av en förtrollad natt i Paris och som är student. Hon har precis flyttat från småstaden till Stockholm. Hon läser juridik och känner sig både som en i gänget och ändå inte bland sina kurskamrater. Hon pluggar mindre än vad hon kanske borde. Det finns mycket hon skulle vilja våga säga rakt ut, men det gör hon inte… Hon är kritisk till kärlek och tvåsamhet och hatar klyschor… Och så faller hon för Casper.

Den här romanen innehåller många igenkänningsfaktorer: jag tror flera kan känna igen sig i att lämna en mindre ort för en större, att studera, att känna sig som en i gänget, men samtidigt inte, att inte alltid säga det man vill eller tänker för att hålla stämningen, att känna sig allergisk mot klyschor, mot kärlek och tvåsamhet (samtidigt som man kanske hoppas någonstans ändå att de ska ha rätt)… Och alla har nog fallit för någon – med alla risker som kommer med det: att såras, att känna sig extra ensam och skör. För med varje förälskelse kommer risken för obesvarad kärlek och hjärtekross!

Språkligt älskar jag hur Sandberg leker med klyschor. Hon gör det på ett lekfullt och ärligt sätt. Och hon får in det här med att känslorna styr oss, utan att vi kan påverka det ibland. Det är också känslorna som kan göra att en klyscha kan kännas sann eller full av bullshit. Och såklart de där molande tankarna! Och boken är sådär underbart poetisk. Den tilltalar mig på så många sätt! Till exempel bara genom att inte vara så förutsägbar eller puttinuttig, utan verklig!

Jag gillar inslagen med breven till Christer Fuglesang. De är fina, och hade jag fått och läst de där breven som Fuglesang hade jag sparat dem. Jag gillar också slutet som är lite tvetydigt. Jag älskar slut där jag inte får allt helt serverat. Men jag tror att jag har bestämt mig för vilken riktning det hela tar… Bland annat tack vare ett ”du” där mot slutet och bland annat tack vare en sak som en viss Agnes sagt till Cassiopeja.

Och jag kan inte ens välja ett stycke att citera. För jag skulle vilja klistra in hela jävla boken… I princip.

Det roliga är ju även att den här andra utläsningen 2014 även är inspirerad av Håkan Hellströms låttexter – och också i titeln! Jag är dock ganska säker på att nästkommande böcker jag vet att jag nog kommer läsa inte är Hellström-inspirerade på något sätt.

Tips på filmer baserade på böcker, tack!

Jag vill jättegärna ha lite filmtips på filmer baserade på böcker. Det var ganska länge sedan jag publicerade ett inlägg på temat ”Bok blir film” och jag hoppas att jag med hjälp av lite tips kanske skulle kunna få till ett sådant inlägg nu under våren någon gång i alla fall. Som filmvetenskapsstudent (grundkursare), skulle det vara extra kul att få göra ett sådant inlägg nu i vår!

Jag såg här om kvällen Hugo Cabret (imdb) som jag tror att jag skulle kunna få ihop ett inlägg om ganska snart (även fast jag inte läst boken som filmen (vad jag har förstått) baserats på)… Och spontant så frågar jag mig själv vad som hände med filmtittandet av sista filmen i ”Twilight”-serien och andra filmen i ”Hunger Games”-serien (även om jag ju faktiskt inte är i fas med läsningen i den sistnämnda).

Men jag kan ju ha missat någon film eller någon bok och vill jättegärna få tips! Ett tips eller flera, spelar ingen roll! Finns det en tv-serie att rekommendera går det också mycket bra! Det är bara att jag själv måste få avgöra vad som är möjligt eller inte att titta på eller läsa vartefter tiden går nu i (v)år.

Just nu:

Ge mig arsenik

Klara Krantz Ge mig arsenik, är som titeln indikerar en roman med inslag av Håkan Hellströms musik (raden ”Ge mig arsenik” återfinns i Känn ingen sorg för mig Göteborg). Det här är Krantz debutroman, en ungdomsroman, och en sådan där roman som handlar om hur jobbigt det kan vara att vara tonåring. Särskilt med skilda föräldrar, en lilla syster som är där Elsa är ibland, och särskilt när bästa vännen bor på Öland (där Elsa själv bodde en gång) och när man går på samma skola och i samma klass som en före detta bästa vän, före detta tvilling…

Som läsare får jag ta del av två avgörande händelser i Elsas sista tid på högstadiet: hon lägger vantarna på en skrivbok som nästintill talar till henne, samtidigt som hon upptäcker Håkan Hellström. Det här är två viktiga ventiler till hennes känslor på något sätt, i allt som är ganska tufft. Och pantern på bokens framsida får i samma veva en förklaring.

Jag har sett att Klara Krantz har hyllats mycket för den här debutromanen. Romanen har mycket som jag tror går hem hos en tonårsläsekrets, men jag tror också att den framkallar mycket hos oss som är äldre nu, men som med hjälp av den här boken kan börja minnas tillbaka hur det var när vi själv var unga. Och samtidigt tycker jag bara att romanen blir ganska plan. Jag kan inte rå för det. Det är något med språket, som att det finns så mycket mer att uttrycka, som inte sipprar igenom, jag vill ha mer känslostormar, så att jag också känner mer som läsare. Dessutom tycker jag att språket ibland blir för mycket ”tankespråkande” med uppbrutna meningar och meningar som jag inte riktigt tycker hänger ihop – som att satserna är sammansatta från två olika meningar. Men det kanske är meningen?

Tyvärr blir den här lite en roman bland många andra ungdomsromaner. Den sticker inte ut sådär jättemycket från mängden. Visst, det finns vissa delar som blir fina detaljer, som skrivboken och hur den fungerar som en ventil för Elsa… Och det finns viktiga teman i boken, men tyvärr berör dessa teman mig mindre än i andra romaner (på grund av känslouttrycken jag ibland saknar, och delvis språket). Detta blir ingen sluka-bok eller tycker väldigt mycket om-bok. Den här romanen är okej, den är bra… Och den har en attraktiv framsida, men omslaget är ju inte allt…

I kaosutmaning 2.0 antar jag att jag med denna roman kan pricka av punkt 12: ”Läs en bok av en debutförfattare.”

”Nyfikenheter”…

… är namnet på den nyligen tillagda sidan här på bloggen. Den innehåller författare jag är nyfiken på, men som jag ännu inte läst något av. Den fylls på efter hand. Flera av  de författarna jag hade skrivit upp i ett dokument i början av förra året hade jag nämligen läst numer… Eller så tyckte jag inte längre att jag var lika intresserad eller nyfiken längre.

Denna sida kommer inte bara att fyllas på, utan även redigeras vartefter en nyfikenhet kan strykas från listan. Två av nyfikenheterna på listan består av mina två inte ännu lästa bokcirkeltitlar från i höstas: Alice Munro och Sami Said. En författare är även med på listan på grund av filmatiseringen av hans bok: Jonathan Safran Foer.