The Fault in Our Stars

Jag läste ut min första John Green-bok någonsin i fredags eftermiddag. Då hade jag på morgonen lyckats läsa så pass att jag bara hade två sidor kvar, vilka jag inte kunde läsa förrän till eftermiddagen. Det gäckade mig en hel del, även om det kändes skönt att få en hel timmas lästid på fredagsmorgonen (med efterföljande hotellfrukost i och med att jag var på kompetensutveckling med jobbet).

Jag har hört så mycket om den här ungdomsromanen som jag tror att jag klickade hem delvis på grund av Fiktiviteter. Sedan blev den liggande tills jag lyssnade på Allt vi säger är sant, där de pratade John Green… Och därefter kunde jag bara inte låta den ligga och samla damm i min att-läsa-hög. Jag började läsa den samma eftermiddag jag hade lyssnat klart på podcast-asvnittet!

imagesT6VXQ6IESå vad tycker JAG om boken?!

Jag tyckte utan tvekan mycket, mycket om den! Den är sorglig, vacker, romantisk, tung… Ja, mycket på en gång! Men det kan ju inte bli annat när man blandar upp en ungdomsroman med cancer. Det kan inte bli någon annan blandning! Jag tycker om alla inslag, från personligheterna och det faktum att de hanterar sin sjukdom genom att försöka att i alla fall inte bli av med humorn… Jag tycker de känns ganska äkta faktiskt, för alla karaktärer som vi möter i boken är faktiskt på något sätt drabbade av cancern – direkt eller indirekt – och bland annat i och med att vi faktiskt följer Hazels perspektiv.

I podden pratades det en del om ”prettospråket” som ungdomarna pratar… att det kanske inte är så äkta. Men personligen kan jag köpa det! Det finns de som pratar lite pretto, trots ung ålder. Jag tänker att det delvis är ett resultat av att Hazel läser ganska mycket (om vi ser till henne) och jag tänker också att det kanske är ett sätt att distansiera sig och bli något annat än sin sjukdom eller tjejen med cancer.

Det är så mycket känslor som spelas ut i den här boken! Jag känner med karaktärerna, gråter själv för deras skull och i någon form av rädsla för framtiden. Hur skulle mitt liv se ut om jag skulle drabbad av cancer? Vilka skulle stanna kvar vid min sida, och vilka skulle tycka att det blev för svårt att vara i närheten? Sådana här böcker får mig att känna så mycket på ett personligt plan. Och jag kan se mig själv tänka samma saker som Hazel Grace gör, fastän jag samtidigt vill säga till henne att vara hoppfull, optimistisk och känna sig välförtjänt av till exempel kärlek!

Jag grät en del kan jag lova under läsningen, även om jag höll igen förvånansvärt bra i bortamiljö (åh – om jag bara hade varit hemma!). Jag rekommenderar boken, tycker att den är riktigt, riktigt bra. Jag vill läsa mer från John Green i framtiden. Och jag vill se filmen som baseras på boken (trailern visar ganska mycket):

Jag misstänker dessutom att det kommer bli en ännu kraftfullare gråtfest när jag ser filmen – för jag misstänker att allt kommer bli än tyngre med vetskapen jag redan har. Och jag kommer inte heller se filmen i ett sammanhang där ingen annan vet vad jag gör (som nu när jag läste med oinsatt publik) så jag försöker hålla igen. När jag ser filmen så ska känslorna fram!

Och på tal om filmen: ”Läs en bok som kommer på film under 2014 eller 2015” är punkt nummer 11 i kaosutmaningen 2.0. Med denna bok är den avprickad.

Annonser

Jag ringer mina bröder

16071528[1]Jag förstod ju att Jag ringer mina bröder skulle vara något annorlunda. Den skulle inte vara som Ett öga rött och heller inte Montecore. Det här är en pjäs. Och jag fattar det, och ändå så tycker jag som jag gör…

Jag ringer mina bröder är en pjäs. Ja, det är en pjäs. Men någonstans kan jag inte komma ifrån känslan av att jag inte kommer huvudkaraktären nära. Och jag kan se att hela konceptet i pjäsen skulle kunna fungera jättebra på scen, där den är ämnad att vara. Och även, ja, trots denna insikt kan jag inte komma ifrån en vag känsla av besvikelse. Jag hade hoppats på att blåsas av stolen. Men det gör jag inte. Jag hade hoppats fyllas upp av känslor och tankar. Men det gör jag inte riktigt…

Det är ett otroligt viktigt tema som tas upp i pjäsen. Den är viktig, till och med jätteviktig. Dock blir jag mest frustrerad, förvirrad och lite besviken över själva upplägget. Fast jag kan se det framför mig på en scen med passande skådespelare. Och jag kan höra hur allting klingar bättre i boken om jag försöker tänka den med Khemiris egna röst och inte min. Men det är min röst jag hör och jag kan inte, bara kan inte, komma ifrån känslan av en besvikelse. Jag trodde på mer magi, mer poesi och lek med ord. Det finns där, men inte i den utsträckningen jag suktade efter.

Den här är okej, och kanske mer än så ändå? Den kommer absolut att få bo i min bokhylla, men mina älsklingar är romanerna, Ett öga rött och allra mest Montecore! Jag antar att pjäser och jag kanske möter varandra mycket bättre i teatermiljö. Kanske är det helt enkelt så att jag och pjäser inte fungerar så bra om vi möts över en bok?

Impulse

225px-Impulse(hopkins)[1]Jag har sååå länge varit nyfiken på Ellen Hopkins. Bland annat tack vare Miriam och Nelly med flertalet fina recensioner och lovord angående Hopkins och hennes romaner skrivna på vers. Och nu senast fick jag ju just Impulse i bokbytet med Nelly. Och det är inte alltid jag har haft tid att hugga in i en av böckerna jag fått i bokvänspaketet av Nelly. Men nu hann jag och ville jag det ganska direkt. Detta har varit min ”frukostbok” då verserna som upplåter kortare kapitel har varit perfekt att läsa just på morgonen. Oavsett om man haft fem minuter över att läsa, tio minuter eller tjugo…

”Act

on your impulse,
swallow the bottle,
cut a little deeper,
put the gun to your chest.” (sid. 4).

Bokens titel är ganska klockren i samband med detta citat. Den presenterar också bakgrunden på ett poetiskt, rakt och koncist sätt för de tre individerna som läsaren får lov att följa: Tony, Vanessa och Conner. Alla tre skrivs in på Aspen Springs ungefär samtidigt, efter deras självmordsförsök… På Aspen Springs är tanken att de ska få hjälp att bearbeta barndom, minnen, händelser, dåtid och nutid och deras känslor på ett sådant sätt att de ska kunna hitta sig själva samt hitta tillbaka till lusten att leva! Ämnet är så tragiskt, så viktigt och egentligen ett verkligt problem i alla samhällen i världen. Jag känner varmt för boken, ämnet, tematiken och allt som kommer ur det poetiska.

Hopkins val att skriva på vers passar det här tragiska och tunga så otroligt bra. Det är som att jag blir mer berörd och mer engagerad när det är så vackert skrivet i den där samklangen i rytmen som uppstår… Hade det här istället varit en helt vanlig roman, ja, jag vet inte… Men jag misstänker att jag kanske inte skulle äga samma förmåga som läsare att bry mig. Det kommer mycket känslor ur det faktum att boken är skriven på lyrik och blir vacker i allt det vardagligt hemska och tunga. Det är briljant!

Jag vill ha mer Ellen Hopkins i framtiden. Samtidigt har en sådan där oroskänsla fötts med den här boken som är den bästa jag läst hittills i år (helt klart den bästa av topp tre böcker i år, av tio lästa verk). Ja, visst är vi bara i mars. Men ändå! Oroskänslan jag känner är ju såklart om jag kommer tycka att Ellen Hokpins andra böcker är lika bra och briljanta. Det verkar ju som om jag inte har något att oroa mig för (egentligen), om jag vänder mig till Miriams recensioner och tankar, samt Nellys. Jag hoppas, hoppas verkligen att jag kommer tycka detsamma! Jag älskar när jag kan skriva upp ett nytt författarnamn som en potentiell favoritförfattare. För det är det vi snackar! Mer vers och Hopkins, åt folket!

Nummer 10 i kaosutmaningen är med den här romanen avprickad: ”Läs en bok som har över 500 sidor”. Och boken är också på engelska, och det är det första hela verket jag läser på engelska hittills i år.

Den nya människan

Den-Nya-Människan-av-Boel-Bermann-2D-663x1024[1]Min första reabok lästes ut i onsdags. Sent. Jag satsade utan att tveka på Boel Bermann och hoppades innerligt att den här boken skulle vara exakt sådär bra som jag ju har hört att den ska vara. Jag var nervös. Det blir jag faktiskt alltid när jag går in med en hel del förväntningar när jag ska läsa en bok jag tror att jag ska tycka mycket om, och särskilt när jag av någon anledning också vill att den ska vara bra (till exempel uppföljare till en viss bok). Och i det här fallet trodde jag att jag skulle tycka om Den nya människan. Kanske, eventuellt, perhaps, mycket dessutom.

Boken levde faktiskt, utan några skrupler som helst, upp till förväntningarna jag hade på den. Jag är så glad att jag har läst en välskriven, genomtänkt och lagom tjock/tunn (hur man nu vill definiera) svensk roman som dessutom är en dystopi. Hurra, hurra!

Jag gillar berättargreppet som skapas av att varva Rakels synvinkel med några artiklar och enstaka rapporter. Det förstärker känslan av att boken behandlar en alternativ framtid där ”den nya människan” är ett samhällsproblem, eller liksom förstärker känslan av att vara något verkligt, något som skulle kunna hända! Språket är ärligt, rakt och det passar den dystopiska och mörka framtiden som målas upp. Dock kan jag erkänna att jag störde mig de första gångerna jag snubblade på ”ofullständiga” meningar – alltså bisatser mer eller mindre som fristående meningar. Men det kom jag över lika fort som jag i övrigt kom in i boken. Jag upplever att jag nästan sögs in i historien. Den var så väl genomtänkt (som sagt) och jag kände lusten att bara fortsätta läsa kväll efter kväll. Det här är kanske en bok som kan locka fram läslusten hos flera? Jag har nämligen känslan av att man kan föredra många genrer och verkligen gilla den här. Man behöver inte gilla skräck, dystopier, det okända… Det är ingen tvungen förutsättning.

Jag älskar konceptet otroligt mycket: ”Är 2014 föds inga barn längre. Världen är i chock, lamslagen över vad som sker. Efter en tid börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen, men de nya barnen är inte som barn brukade vara. De leker inte, de iakttar i stilla tysthet.” (från baksidan). För det nervkittlar, känns inte helt otroligt och det är skrämmande, men samtidigt så genialt. Det är också detta som jag tror lockar många, oavsett vad man nu råkar föredra för genre.

Jag rekommenderar den här boken till många, många! Testa, testa, gott folk! Den är som sagt lagom tjock/tunn med sina drygt 200 sidor dessutom. Och omslaget är dessutom läckert: framsidan är stilren och snygg, ryggen ser fin ut i hyllan och min bok kommer utan tvekan att få ett godkänt och boarding pass för att få ställa sig på just sitt hyllplan: jag kommer alltså skriva min namnteckning i boken. Den är M.I.N. och det är jag löjligt lycklig över! Ett himla bra reaköp det här, indeed! Stort tack till mig själv för valet att kapa hem just den här!

Det här inlägget gör det 666:e på bloggen (tänka sig)!

Jag kan även pricka av punkt nummer 25 i kaosutmaningen: ”Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag”. Kalla kulor har jag inte läst något utgivet av förrän nu, nu då.

Tiger

tiger[1]Bokcirkelboken vi diskuterade igår var Mian Lodalens Tiger. Själv läste jag ut den i lördags sent på natten. Jag har inte läst Dårens dotter som är den fristående början (säger man så?), där huvudpersonen Connies uppväxt skildras. Tiger skildrar tonårstiden (eller en del av den) och är den fristående fortsättningen.

Boken har ett rättfram språk. Det är rakt och ärligt på något sätt och ganska grovt. Med detta finns inga utmålade poetiska meningar som tar plats. Detta gör också att språket upplevs presentera en historia som jag som läsare inte kan tolka nämnvärt. Det mesta står ju klart och tydligt, även om vissa detaljer kan urskiljas lite mer diffust eller ges möjlighet att tolkas över tid.

Jag kom igår till bokcirkeln med blandade meningar och känslor för boken som sådan. Jag tror detta handlar om att jag tycker det är delvis svårt att säga något om en bok som kan innehålla sanning och någons minnen. Det blir svårt att säga för mycket då, tänka för mycket eller mena för mycket om det. Jag ställer mig positiv även om jag är lite blandkänslad. Det som är mest positivt med boken är att den behandlar kärlek och kärleken mellan två tjejer. Det positiva är också att få den historiska kontexten, där 70-talet inte är så vänligt inställd till denna typ av kärlek. Jag känner verkligen rädslan och ångesten Connie känner över att vara annorlunda, antagligen abnormal och sodomit till på köpet…  Samtidigt som hon ju inser att det hon känner är äkta, fantastiskt och någonstans nog ändå undrar hur fan (rent ut sagt) det kan vara så fel?!

Det omkringliggande drabbar läsaren här näst: att vara ung i en fosterfamilj man inte kan relatera till, att vara ung i en värld där de vuxna verkar vara ganska frånvarande och där ungdomarna till på köpet står i den där övergångsfasen då man varken är barn eller vuxen, då man ska finna sig själv och dessutom vill passa in.

Jag kunde såklart inte ”känna igen” mig på samma nivå som vissa i bokcirkeln som själva var uppvuxna på 70-talet. Det är en främmande värld som presenteras på ett sätt med detta för min del. Däremot kan jag relatera till den där osäkerheten man kan känna och önskan att passa in i den här sköra åldern. Jag känner dessutom igen mig geografiskt i det Jönköping jag bott i i fem års tid som student. Jag vet vart Bymarken ligger, vart jag hittar Österängen (där jag själv bodde den största delen av min tid i Jönköping) och Ekhagen till exempel… Jag kunde med detta få upp bilder av exempelvis hur långt Connie ibland förflyttades mellan sig och sin kärlek.

Ja, jag vet egentligen inte vad mer jag ska säga. Jag vill inte säga för mycket. Det är en bok man kan prata om. Det är tur att min biologibok inte såg ut som den Connie hade. Jag blev irriterad, arg och frustrerad, mer än något annat genom boken och av olika anledningar. Kärleken beskrivs sådär naturlig, men kanske aningen för rosaskimrande (men samtidigt kan ju minnen vara sådana)… Och även om det ibland känns som det händer för mycket och är alldeles för jävligt, så köper jag konceptet till övervägande stor del, i alla fall…

Med denna bok kan jag även pricka av punkt nummer 1 i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok som har en hbtq-huvudperson”.

2 x Novellix

Jag tycker det har varit mycket svårt att samla tankarna kring mina senaste Novellixer. Det beror mestadels på att de är klassiker. De är med detta aningen speciella och säregna, samtidigt som jag kan se samma ton som i Dostojevskijs Brott och straff i båda. Men ändå, ja ändå, så tycker jag inte om de alls på samma sätt som jag kom att gilla Brott och straff. Anton Tjechov bjuder in till en realistisk novell med Fästmön och Nikolaj Gogol till en mer psykiskt abstrakt novell med En dåren anteckningar. Det finns något att gilla i båda, även om jag alltså föredrar andra klassiker vid en jämförelse. Det som slår mig är också delvis det jag slås av i Brott och straff – det är tiden och kulturen de här är berättade i. Jag kan omöjligen känna igen mig på ett plan med detta. Däremot känner jag igen samhället och tiden exempelvis Brott och straff ju också utspelas i mer eller mindre, och det ger ändå någon slags igenkänning.

Anton Tjechovs Fästmön

fästmön-300x300[1]Vad: En realistisk berättelse som kretsar kring en fästmö och hennes kval och val inför sin egen framtid.
Citat: ”Hon, Nadja, hade redan fyllt tjugotre; alltsedan sextonårsåldern hade hon lidelsefullt drömt om giftermål, och nu var hon till slut förlovad med Andreij Andreitj, densamme som stod på andra sidan fönstret; hon tyckte om honom, bröllopsdagen var redan satt till den sjunde juli men trots det kände hon sig inte lycklig (…).” (sid. 4).
Omdöme: En klassisk novell som man kan prata om, och som faktiskt blir bättre om man vet mer om huvudpersonens namn (vilket jag fick nys om här).

Nikolaj Gogols En dåres anteckningar

en-dåres-anteckningar-300x300[1]Vad: En novell som lever upp till sin titel, med anteckningar där bland annat kvinnor likställs hundar, och så självsäkra att man blir lite rädd.
Citat: ”Minsann, jycke lilla! Jag får allt erkänna att jag blev mycket förvånad över att höra henne bruka mänskligt tal.” (sid. 6).
Omdöme: Den här klassikern är faktiskt bra, lite förvirrande och ganska hemsk, men någonstans också lite rolig. Jag blev mer och mer överraskad mot slutet.

Den här kvartetten Novellixer är dessutom några av de snyggaste någonsin! Jag kan inte sluta kolla på omslagen.