Populärmusik från Vittula

Mikael Niemi har jag varit nyfiken på ett bra tag. Det började med ett utdrag i skolan från just Populärmusik från Vittula:

popularmusik_fran_vittula-niemi_mikael-20397221-frnt[1]”Syrran var ute, så vi smet in på hennes rum. Niila knäppte upp skjortan och drog fram den kroppsvarma singeln. Högtidligt lade jag den på skivspelaren och sänkte ner pickupen. Höjde volymen. Den raspade svagt. / Ett brak! Åskan slog ner. […] Vi satt som frimärken medan blodet pressades in i hjärtat, samlades i en tarmröd klump innan allting vände och sprängdes åt andra hållet, ut i fingrarna och tåspetsarna, röda spjutlinjer av blod i hela kroppen tills vi gapade som fiskar. […] Roch ‘n’ roll music.” (sid. 71-72).

Och jag blev inte besviken på det jag trodde skulle bli en omtumlande, annorlunda och överraskande läsning. Det är rakt igenom omtumlande, explosivt och väldigt intressant i och med att läsningen ger så många inre bilder, starka sådana, och alla scener liksom leker med ens känslor på så sätt att den framkallar mycket känslor. Till viss del leker boken med vissa fördomar om norrlänningar av olika slag och kanske just de negativa. Det är lite som en parodi – den är skruvad, annorlunda och den är bra! Jag skrattar dock inte så mycket, utan mår mest lite smådåligt, men tycker inte att det behöver vara något negativt…

Vi möter lestadianism, finländare, norrlänningar, musiken, spriten, barndomen, ungdomen, snön, kylan, bastun, kyrkan och allt det där man också känner igen oavsett vem man är: släkten, mamman, pappan, syskonen, vännerna, ovännerna, balansen mellan att vara barn och vuxen… Och jag gillar kompotten som känns lite sjuk, rent utsagt, men som tilltalar mig och som gör det annorlunda och bra i nästa led.

Och språket! Det är faktiskt någon form av explosiv poesi vi möter (vilket man bland annat faktiskt kan se i citatet från sidan 71-72). Det är galet, men klockrent på samma gång.

Det intressanta är också början (där man kanske kan riskera att tappa läsare). Men jag köper både början och slutet som visar på att det här är berättat i efterhand av någon – av Matti som vuxen?

Med denna roman kan även punkt nummer 15 prickas av i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok vars omslag är mestadels gul”.

Annonser

Tillägg till ”Ru”

Ru_110223-193x300[1]Efter att ha bokcirklat om Kim Thúys Ru kan jag faktiskt säga att den har vuxit lite mer i mina ögon. Jag inser hur mycket det faktiskt finns att diskutera och att hämta ur romanen – som att det finns mycket mer än det jag själv såg… Vi hade fastnat för olika saker i detta hav av fragment i bokcirkeln. Och jag tror vi alla var överens om att detta är en bok man antagligen kan läsa om med stor behållning.

Det kulturella är ett återkommande tema, där romanen beskriver vilka krockar och missförstånd olika kulturer kan skapa när de möts. Det märks både i små och lite större ting. För mig finns det en viss sorg i att många gärna avskriver kulturkrockar som någon slags bekräftelse på andra kulturers ”konstighet”. Även om det inte sägs rakt ut i Ru tycker jag mig märka av dessa tendenser indirekt och även den där känslan av att kanske varken känna sig som, i det här fallet, vietnames eller kanadensare. Man är varken eller, båda, men samtidigt kanske inte ens det… Det finns mycket fina detaljer att lägga i hjärtat och spara som rör vid detta i romanen.

Med Ru väcks många frågor. Jag undrar, liksom fler gjorde, vad som är ”sant” och vad som är ”mindre sant” i sammanhanget. Detta i och med att romanen inte uttalat är en självbiografi.

Språket är också fantastiskt. Det är som att det används både ett tankespråk, men det är ett fint sådant. Språket är även både rakt, men också poetiskt. Som sagt: det finns så mycket att hämta här.

Jag vill jättegärna läsa Thúys andra roman… Och samtidigt har jag fallit för Julie Otsukas Vi kom över havet snäppet mer än denna roman (eftersom jag inte kan låta bli att jämföra dem lite)… Och detta har mest med perspektivet och graden av poetiskt språk att göra… Har ni inte läst Thúys (eller Otsukas) romaner som nämns i detta inlägg:

LÄÄÄÄS!

Filmen: The Host

Ja, visst kan jag villigt erkänna att jag läste boken för quite a time ago… Jag läste ut boken The Host (av Stephenie Meyer) i september 2011, och jag såg alltså filmatiseringen av boken nu i april 2014. Det blir nästan tre år mellan boken och filmen för min del. Jag inser med detta att jag omöjligt kan komma ihåg allt. Dock vet jag att jag dragit mig för att se filmen så länge nu för att jag har varit osäker på om det skulle gå att göra romanen rättvisa i filmformat. Och jag kunde inte dra ut på väntan mer nu när filmen råkade finnas på Netflix.

images49GRSXTTBoken är på 619 sidor och vad jag tyckte om den 2011 kan ni läsa här. Filmen å andra sidan är ungefär en och en halv timme lång. Boken är relativt långsamtgående, men samtidigt var det detta som gav ett visst undertryck och en känsla i romanen av att tiden gick, att rutinerna (på grund av mänsklighetens situation) var invanda och man var tvungen att vara försiktig med mera… Men det var väl lite det här jag funderade mycket över: hur får man över denna känslan i filmformatet? Hur sammanfattar man 619 sidor till en standardlång långfilm? Vad väljer man att lämna där hän? Vad väljer man att framhäva? Hur väljer man att framhäva denna fantastiska historia överlag?

Och jag måste säga att jag ändå är ganska imponerad. The Host fungerar nog bättre för mig som roman än som film om jag ska välja.Samtidigt tycker jag att man gjort noga avvägningar och valt att till exempel kringgå romanens detaljer och ordning på vissa saker för att få en mer fartfylld film utan att det på något sätt skadade själva huvudberättelsen. Jag gillade huvudpersonen mycket och tycker nog att jag fattade mer tycke för henne i filmen än romanen ändå, och jag tyckte inte att det kändes konstigt att ”höra” Melanie (som tittare)  inuti Wandas kropp. Det kändes löjligare i tanken än vad det blev i praktiken.

Jag tycker verkligen att det här var en lyckad filmatisering. Den är sevärd, kanske särskilt om man läst Meyers roman som den baseras på. Det enda jag egentligen har att direkt invända på är slutet. Det känns (även om det är samma som i romanen) lite hastigt, lustigt och nästan lite påtvingat. Jag förstår dess funktion, men kan ändå inte känna mig helt nöjd med det i sammanhanget. Frågan är om jag hade varit mer nöjd om berättarrösten som kommer in i början och även mot slutet, pratat mer och att man eventuellt hade kunnat skippa själva slutsscenen (med skådespelare). Ja, då kanske jag hade varit ännu mer nöjd!

Bortgift

bortgift-schwartz_simonette-23879584-4046666384-frnt[1]Den här boken har jag mer eller mindre dragit mig för att läsa. Jag har varit rädd att Simonette Schwartz Bortgift på något sätt kanske skulle kunna vara jobbig att läsa… Jag tror att jag har varit lite rädd att den på något sätt ska vara klyschig och spä på samhällets tankar om andra kulturer… Jag har väl liksom någonstans också varit lite rädd att en lättläst bok kanske blir för ”lätt” även med detaljer och att detta i sin tur skulle kunna leda bort från en helhetsbild på något sätt (eller eventuella missförstånd).

Men efter att ha läst den tänker jag följande:

  1. Det finns fler chanser att identifiera sig – både med Jino som är huvudperson och även en hel del i hans bror Eli.
  2. Det finns möjlighet att identifiera sig i kurdiska Alins situation.
  3. Man får också en inblick i hur olika kulturer kan vara.
  4. Samtidigt inser man att alla individer bär på samma känslor och samma längtan oavsett ursprung och kultur.

Jino och Eli är bröder, de har kanske glidit ifrån varandra en del, men ska i alla fall tillbringa en sommar i Turkiet tillsammans med sin faster och hennes man. Deras far var ursprungligen från Kurdistan och Jino och Eli har därmed kurdiska rötter – rötter som modern vill att de inte glömmer bort. Det som verkar kunna bli den längsta och tråkigaste sommaren någonsin, visar sig bjuda på något helt annat än vad Jino först trott. Han lämnar Sverige och sin flickvän för familjens skull och bereder sig på en lång, tråkig sommar i faderns barndomsby. Men vad han inte räknar med är att det finns vackra tjejer i sin egen ålder i byn – som Alin…

Jino är den yngsta brodern, den som har anpassat sig mest till den svenska kulturen och som gör som han vill utan att tänka så mycket på konsekvenserna. Eli är storebrodern, den som har tagit det kurdiska arvet på allvar och den som alltid rättat sig efter sina föräldrar. Alin är en dotter, den som levt hela sitt liv i Turkiet och inom den kurdiska kulturen. Hon har haft drömmar om en framtid som studerande, men de drömmarna kan hon inte uppfylla i Turkiet.

När jag såg titeln kände jag instinktivt att ”säg inte att de är en tjej som tvingas in i bortgifte”, men i efterhand vill jag påminna mig själv om att man kanske glömmer bort att det lika gärna kan röra det andra könet.

Den här romanen kan diskuteras, den ger små perspektiv av brodern Eli genom Jinos perspektiv. Det är samma sak med till exempel Alin, brödernas mamma och några till. Däremot känner jag inte att jag blir mycket sugen på att ta del av del två som man kan läsa om på sista sidan. Det känns som om jag redan där får veta för mycket. Men samma sida kan säkert också locka en läsare. Det känns som att del två eventuellt är mer klyschig, men jag hoppas att Simonette Schwartz har som princip att slå en lite på näsan. Sådant tycker jag om! Och det leder till nya diskussioner – till exempel rörande fördomar, om inte hos en själv, så de som faktiskt finns i samhället (och som indirekt kanske ändå påverkar många?).

Ett minus är omslaget. Jag lockas tyvärr inte att välja just den här boken på varken bibblan eller i affären… och är man ute efter ett lättläst alternativ kanske man hellre väljer ett med mer lockande omslag (även om jag vet att det inte alltid finns jättemånga alternativ)?