Populärmusik från Vittula

Mikael Niemi har jag varit nyfiken på ett bra tag. Det började med ett utdrag i skolan från just Populärmusik från Vittula:

”Syrran var ute, så vi smet in på hennes rum. Niila knäppte upp skjortan och drog fram den kroppsvarma singeln. Högtidligt lade jag den på skivspelaren och sänkte ner pickupen. Höjde volymen. Den raspade svagt. / Ett brak! Åskan slog ner. […] Vi satt som frimärken medan blodet pressades in i hjärtat, samlades i en tarmröd klump innan allting vände och sprängdes åt andra hållet, ut i fingrarna och tåspetsarna, röda spjutlinjer av blod i hela kroppen tills vi gapade som fiskar. […] Roch ‘n’ roll music.” (sid. 71-72).

Och jag blev inte besviken på det jag trodde skulle bli en omtumlande, annorlunda och överraskande läsning. Det är rakt igenom omtumlande, explosivt och väldigt intressant i och med att läsningen ger så många inre bilder, starka sådana, och alla scener liksom leker med ens känslor på så sätt att den framkallar mycket känslor. Till viss del leker boken med vissa fördomar om norrlänningar av olika slag och kanske just de negativa. Det är lite som en parodi – den är skruvad, annorlunda och den är bra! Jag skrattar dock inte så mycket, utan mår mest lite smådåligt, men tycker inte att det behöver vara något negativt…

Vi möter lestadianism, finländare, norrlänningar, musiken, spriten, barndomen, ungdomen, snön, kylan, bastun, kyrkan och allt det där man också känner igen oavsett vem man är: släkten, mamman, pappan, syskonen, vännerna, ovännerna, balansen mellan att vara barn och vuxen… Och jag gillar kompotten som känns lite sjuk, rent utsagt, men som tilltalar mig och som gör det annorlunda och bra i nästa led.

Och språket! Det är faktiskt någon form av explosiv poesi vi möter (vilket man bland annat faktiskt kan se i citatet från sidan 71-72). Det är galet, men klockrent på samma gång.

Det intressanta är också början (där man kanske kan riskera att tappa läsare). Men jag köper både början och slutet som visar på att det här är berättat i efterhand av någon – av Matti som vuxen?

Med denna roman kan även punkt nummer 15 prickas av i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok vars omslag är mestadels gul”.

Med posten:

Tillägg till ”Ru”

Efter att ha bokcirklat om Kim Thúys Ru kan jag faktiskt säga att den har vuxit lite mer i mina ögon. Jag inser hur mycket det faktiskt finns att diskutera och att hämta ur romanen – som att det finns mycket mer än det jag själv såg… Vi hade fastnat för olika saker i detta hav av fragment i bokcirkeln. Och jag tror vi alla var överens om att detta är en bok man antagligen kan läsa om med stor behållning.

Det kulturella är ett återkommande tema, där romanen beskriver vilka krockar och missförstånd olika kulturer kan skapa när de möts. Det märks både i små och lite större ting. För mig finns det en viss sorg i att många gärna avskriver kulturkrockar som någon slags bekräftelse på andra kulturers ”konstighet”. Även om det inte sägs rakt ut i Ru tycker jag mig märka av dessa tendenser indirekt och även den där känslan av att kanske varken känna sig som, i det här fallet, vietnames eller kanadensare. Man är varken eller, båda, men samtidigt kanske inte ens det… Det finns mycket fina detaljer att lägga i hjärtat och spara som rör vid detta i romanen.

Med Ru väcks många frågor. Jag undrar, liksom fler gjorde, vad som är ”sant” och vad som är ”mindre sant” i sammanhanget. Detta i och med att romanen inte uttalat är en självbiografi.

Språket är också fantastiskt. Det är som att det används både ett tankespråk, men det är ett fint sådant. Språket är även både rakt, men också poetiskt. Som sagt: det finns så mycket att hämta här.

Jag vill jättegärna läsa Thúys andra roman… Och samtidigt har jag fallit för Julie Otsukas Vi kom över havet snäppet mer än denna roman (eftersom jag inte kan låta bli att jämföra dem lite)… Och detta har mest med perspektivet och graden av poetiskt språk att göra… Har ni inte läst Thúys (eller Otsukas) romaner som nämns i detta inlägg:

LÄÄÄÄS!

Vad jag hoppas få till under veckan:

• En bokrecension av Fjodor Dostojevskijs novell som jag läst i Novellix-format.
• Eventuellt lite rader med tillägg till Ru (med anledning av förra veckans bokcirkel).
• Lite spontan och god lästid av det där jag själv vill (och inte måste) läsa.

Glad påsk!

Filmen: The Host

Ja, visst kan jag villigt erkänna att jag läste boken för quite a time ago… Jag läste ut boken The Host (av Stephenie Meyer) i september 2011, och jag såg alltså filmatiseringen av boken nu i april 2014. Det blir nästan tre år mellan boken och filmen för min del. Jag inser med detta att jag omöjligt kan komma ihåg allt. Dock vet jag att jag dragit mig för att se filmen så länge nu för att jag har varit osäker på om det skulle gå att göra romanen rättvisa i filmformat. Och jag kunde inte dra ut på väntan mer nu när filmen råkade finnas på Netflix.

Boken är på 619 sidor och vad jag tyckte om den 2011 kan ni läsa här. Filmen å andra sidan är ungefär en och en halv timme lång. Boken är relativt långsamtgående, men samtidigt var det detta som gav ett visst undertryck och en känsla i romanen av att tiden gick, att rutinerna (på grund av mänsklighetens situation) var invanda och man var tvungen att vara försiktig med mera… Men det var väl lite det här jag funderade mycket över: hur får man över denna känslan i filmformatet? Hur sammanfattar man 619 sidor till en standardlång långfilm? Vad väljer man att lämna där hän? Vad väljer man att framhäva? Hur väljer man att framhäva denna fantastiska historia överlag?

Och jag måste säga att jag ändå är ganska imponerad. The Host fungerar nog bättre för mig som roman än som film om jag ska välja.Samtidigt tycker jag att man gjort noga avvägningar och valt att till exempel kringgå romanens detaljer och ordning på vissa saker för att få en mer fartfylld film utan att det på något sätt skadade själva huvudberättelsen. Jag gillade huvudpersonen mycket och tycker nog att jag fattade mer tycke för henne i filmen än romanen ändå, och jag tyckte inte att det kändes konstigt att ”höra” Melanie (som tittare)  inuti Wandas kropp. Det kändes löjligare i tanken än vad det blev i praktiken.

Jag tycker verkligen att det här var en lyckad filmatisering. Den är sevärd, kanske särskilt om man läst Meyers roman som den baseras på. Det enda jag egentligen har att direkt invända på är slutet. Det känns (även om det är samma som i romanen) lite hastigt, lustigt och nästan lite påtvingat. Jag förstår dess funktion, men kan ändå inte känna mig helt nöjd med det i sammanhanget. Frågan är om jag hade varit mer nöjd om berättarrösten som kommer in i början och även mot slutet, pratat mer och att man eventuellt hade kunnat skippa själva slutsscenen (med skådespelare). Ja, då kanske jag hade varit ännu mer nöjd!

Bortgift

Den här boken har jag mer eller mindre dragit mig för att läsa. Jag har varit rädd att Simonette Schwartz Bortgift på något sätt kanske skulle kunna vara jobbig att läsa… Jag tror att jag har varit lite rädd att den på något sätt ska vara klyschig och spä på samhällets tankar om andra kulturer… Jag har väl liksom någonstans också varit lite rädd att en lättläst bok kanske blir för ”lätt” även med detaljer och att detta i sin tur skulle kunna leda bort från en helhetsbild på något sätt (eller eventuella missförstånd).

Men efter att ha läst den tänker jag följande:

1. Det finns fler chanser att identifiera sig – både med Jino som är huvudperson och även en hel del i hans bror Eli.
2. Det finns möjlighet att identifiera sig i kurdiska Alins situation.
3. Man får också en inblick i hur olika kulturer kan vara.
4. Samtidigt inser man att alla individer bär på samma känslor och samma längtan oavsett ursprung och kultur.

Jino och Eli är bröder, de har kanske glidit ifrån varandra en del, men ska i alla fall tillbringa en sommar i Turkiet tillsammans med sin faster och hennes man. Deras far var ursprungligen från Kurdistan och Jino och Eli har därmed kurdiska rötter – rötter som modern vill att de inte glömmer bort. Det som verkar kunna bli den längsta och tråkigaste sommaren någonsin, visar sig bjuda på något helt annat än vad Jino först trott. Han lämnar Sverige och sin flickvän för familjens skull och bereder sig på en lång, tråkig sommar i faderns barndomsby. Men vad han inte räknar med är att det finns vackra tjejer i sin egen ålder i byn – som Alin…

Jino är den yngsta brodern, den som har anpassat sig mest till den svenska kulturen och som gör som han vill utan att tänka så mycket på konsekvenserna. Eli är storebrodern, den som har tagit det kurdiska arvet på allvar och den som alltid rättat sig efter sina föräldrar. Alin är en dotter, den som levt hela sitt liv i Turkiet och inom den kurdiska kulturen. Hon har haft drömmar om en framtid som studerande, men de drömmarna kan hon inte uppfylla i Turkiet.

När jag såg titeln kände jag instinktivt att ”säg inte att de är en tjej som tvingas in i bortgifte”, men i efterhand vill jag påminna mig själv om att man kanske glömmer bort att det lika gärna kan röra det andra könet.

Den här romanen kan diskuteras, den ger små perspektiv av brodern Eli genom Jinos perspektiv. Det är samma sak med till exempel Alin, brödernas mamma och några till. Däremot känner jag inte att jag blir mycket sugen på att ta del av del två som man kan läsa om på sista sidan. Det känns som om jag redan där får veta för mycket. Men samma sida kan säkert också locka en läsare. Det känns som att del två eventuellt är mer klyschig, men jag hoppas att Simonette Schwartz har som princip att slå en lite på näsan. Sådant tycker jag om! Och det leder till nya diskussioner – till exempel rörande fördomar, om inte hos en själv, så de som faktiskt finns i samhället (och som indirekt kanske ändå påverkar många?).

Ett minus är omslaget. Jag lockas tyvärr inte att välja just den här boken på varken bibblan eller i affären… och är man ute efter ett lättläst alternativ kanske man hellre väljer ett med mer lockande omslag (även om jag vet att det inte alltid finns jättemånga alternativ)?

Bokvänspaket från Nelly #6

Bokvänspaket nummer 6 från Nelly på Nellons bokblogg kom redan den 10:e april – på min 25-årsdag. Det var inte planerat what so ever från Nellys sida (vad jag vet), men det var en ganska rolig grej. På födelsedagen fick jag också hem min personliga almanacka, eller ja, kalender och jag kan även meddela att jag fick en boklig present från min mamma – en bokholk (ja, ni läser rätt). Jag tänkte lägga upp en bild i framtiden på denna holk. Detta sker dock inte innan den har fått en bra plats och lyser med sin fulla prakt (mamma hade till och med lagt till en liten skylt till holken med mitt bloggnamn).

Men: nu ska detta inlägg handla om Nellys bokskick till mig. I och med att det är påsk på intågande bestämde vi oss för att köra på påsktema och närmare bestämt färgtema. Nelly kom med den fina (men svåra) idén om att hitta en gul bok. Det var faktiskt lättare sagt än gjort och det blir lite av en tolkningsfråga i vissa fall. Boken som jag till exempel recenserade här om dagen är typ gul (men den ser mer orange ut på bilden här nedan än vad den gör när jag kollar på bibliotekets exemplar). Den boktipsar jag verkligen om! Jag såg även att Elen på Bokpotaten har omslagstema med påskfärgerna gul (och även lila) i fokus. Jag har en känsla av att man oftast inte hittar det man söker ibland för att man just söker det. Men jag och Nelly fick ihop varsin lista till slut i alla fall. Tummen upp för det!

När man väl sitter där med paketet (och ens sambo som kan systemkameran bäst är borta på jobb) så försöker man ha tålamodet att vänta på honom. Men – nu är jag jättefrestad att öppna utan kameraassistans. Jag får be honom snällt om en snabbkurs i hur man hanterar systemkameran och hans äppel-dator med tillhörande videoredigeringsprogram. Min sambo är nämligen borta på jobb ganska mycket i veckorna för stunden och ett par veckor framöver. Jag måste slå mig fri och bli mer självständig på den tekniska fronten. Hur som helst hade jag en lista på några få böcker med gula omslag. Jag fick ledtråden: ”Gul bok med rötter i norr”.

Ledtråden i sig var så självklar i min värld att jag liksom inte ens har försökt tänka på om den på något sätt kan passa in på övriga böcker i listan. Jag bestämde direkt att i paketet ligger Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Jag kände mig så pass säker att jag inte ens var beredd på att det skulle kunna vara fel. Och som ni ser…

… behövde jag inte oroa mig så mycket och jag är jätteglad över innehållet i paketet i och med att jag läst ett utdrag ur bokens första sidor och egentligen har varit lite nyfiken på den här sedan den dagen. Ja, som ni ser: TUMMEN UPP och tack, Nelly!

Vill ni veta vad Nelly fick för bok i detta tema, kan ni kika in hennes inlägg.

Berättelser från yttre förorten

Shaun Tans böcker, berättelser, först och främst bilderna och kreativiteten – alltså: WOW! Jag blir jätteinspirerad att komma närmare mitt eget skapande (vilket jag delvis också har tack vare min Wreck This Journal (ja – jag tjatar, men det är typ min bibel just nu)). Jag har ju läst (eller ”läst”) Shaun Tan innan: Ankomsten. Det här är min Tan-upplevelse nummer 2!

Berättelser från yttre förorten är en samling ögonblick, kortnoveller, ja, små berättelser som titeln antyder. De är söta, lite suggestiva, de är kreativa, påhittiga… Och bilderna är det som ger mig mest behållning. Det är i bilderna jag liksom drunknar och förkovrar mig och texten är mer en parentes, en hjälpande hand och jag kan faktiskt sakna den endast grafiska upplevelsen som jag fick första gången jag mötte Tan och Ankomsten… Det existerar en saknad tack vare att texten i den här boken är ett faktum, samtidigt som jag gillar texten och tycker att den fyller en jättefin funktion i ett annat led. Texten är nästintill poetisk och jag gillar tankeexperimenten och det fiktiva jag bjuds på i varje liten berättelse. Det är bilderna som får texten att framstå som än mer magisk och jag tror faktiskt att man skulle kunna diskutera de här texterna mer ingående tillsammans med någon annan eller flera andra som också läst dem!

Under ”Innehåll” presenteras varje enskild berättelse med varsitt frimärke – det är så vackert och effektfullt i det lilla. Det inger verkligen en känsla av att ha fått ta del av dessa berättelser, som om de är ämnade för mig, som om de nästan är skickade till mig och jag känner att jag med spänning såklart ska läsa de här berättelserna. I en annan dimension tänker jag att det skulle kunna vara Tans tolkning av 15 stycken frimärken – som blivit både historier och bilder att berätta… Många tankar väcks på samma gång och vid flertalet tillfällen genom boken och de femton kortnovellerna.

Jag gillar verkligen den här boken mycket och rekommenderar Berättelser från yttre rymden som enligt min uppfattning passar vuxna läsare mycket bra! Jag gillade kanske Ankomsten mer som helhet, men den här kommer bara några hårsmåner bakom! Läs, läs, läs!

The Summer I Turned Pretty

Jag läste alltså ut The Summer I Turned Pretty för några dagar sedan. Jag fick boken av Nelly från Nellons bokblogg i ett av våra första bokvänsbyten och den är alltså äntligen prioriterad och utläst. Jenny Han har jag ju längre varit nyfiken på.

Boken är lite av en puttinutt-roman, samtidigt som den inte är det. Den är sådär sockersött ungdomlig och jag kan faktiskt komma ihåg när jag var sådär osäker på mig själv, min kropp och jag oroade mig mycket för att inte uppfattas som kvinnlig och attraktiv. Men vad man inte vet när man är tonåring är ju att allt det där kommer och att man faktiskt inte behöver stressa! Vad klok man är så här i efterhand! Och med tanke på det jag precis skrivit om puttinuttet och igenkänningen: jag tror absolut att den här boken kan gå hem hos en tonåring och en tjej. Jag kan med detta delvis relatera lite till Belly som huvudperson, men samtidigt inte. Jag lär känna henne en del, men kanske inte fullt ut. Kan jag ens lära känna en person fullkomligt som är tonåring och som försöker förstå sig själv, frågar jag mig i nästa steg!

The Summer I Turned Pretty är ganska lättläst med tanke på både språk och innehåll. Det här är en mysig bok, även om den där unsen av cancer som återfinns i den, gör den lite jobbigare och tyngre och den stannar därav inte bara vid att vara mysig och puttinuttig. Det finns några detaljer som stör mig – exempelvis den där idylliska bilden som målas upp emellanåt. Samtidigt är jag medveten om att det idylliska hela tiden utmanas av verkliga inslag som jobbiga storebröder, obesvarad kärlek, förvirrade känslor, föräldrars relationer till varandra, skilsmässa, alkohol, med mera, med mera…

Jag känner att boken kanske visserligen inte är jätteorginell, men jag gillar den ändå någonstans! Jag tycker om den så pass att jag faktiskt vill läsa mer av serien (kanske mycket på grund av hur den här slutar visserligen, men ändå). Jag gillar de här typerna av romaner som brytningar till mer orginella stycken… eller de där tunga, riktigt tunga romanerna i antingen språk eller innehåll. Den här romanen kan vara perfekt läsning för den som har fastnat i det där ”för” tunga!

Jag diggar dessutom omslaget. Jag har googlat på alternativa framsidor och gillar den här mycket! Den är färgglad, somrig och ger mig mer än de där framsidorna med personer på. Omslagen på resterande böcker i serien i den här andan är också mycket fina!

Med den här romanen prickas punkt nummer 38 av i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok på annat språk än svenska”. I detta fall alltså engelska.