Novellix: Hägring

Oline Stigs Hägring är en riktigt mysig novell utseendemässigt. Den läste jag till frukost för någon dag sedan då jag tycker den är så fin, vårig till somrig och jag tycket att Oline Stig verkade vara en riktigt spännande ny författare (för min egen del) att bekanta mig med. Den räckte precis hela frukoststunden.

Huvudperson är Bo Melinder. Novellen är ganska orginell och udda då den kretsar kring Facebook ur ett perspektiv och det faktum att man genom Facebook kan ha ”vänner” som i endast ”Facebook-vänner”… Nja, jag vet inte riktigt om jag tycker om den här så mycket. Den är helt okej och lite intressant, men jag skulle faktiskt inte vilja säga så mycket mer om den…

Ett plus är helt klart att den är lite mer orginell. Men jag fångas inte riktigt av den och jag vet inte om jag tycker att den är särskilt trovärdig. Det är i vilket fall som helst helt okej läsning och det här råkar nog ändå vara en av de absolut snyggaste Novellixerna som utkommit hittills (där Novellixerna nu för tiden nästan alltid är snygga faktiskt).

Med den här novellen tycker jag mig uppfylla punkt nummer 5 i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok vars omslag är mestadels grön”.

Glaskroppar

Här om dagen läste jag ut det enda verk jag riktigt gått och suktat efter hela den här våren: nämligen Erik Axl Sunds Glaskroppar. Egentligen har jag inte ens vetat så hemskt mycket om den, utan bara vetat att jag kommer vilja läsa den på grund av att det är samma författarduo bakom verket som skrivit ”Victoria Bergmans svaghet”, alltså Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Jag visste också att Glaskroppar är en del av en ny tänkt trilogi vid namn ”Svart Melankoli”, men jag hade faktiskt missat att detta var en fristående fortsättning på ”Victoria Bergmans svaghet” (vilket man faktiskt kan säga till viss del) och att den inte bara är en fristående del i den nya trilogin…

Med tanke på att de är författarna bakom Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar har jag hela tiden tänkt att nu har de verkligen något att leva upp till och de har med detta också ett svårt jobb. Jag älskade deras förra trilogi! När jag väl köpt Glaskroppar tänkte jag att detta måtte vara åtminstone en uns av lika bra för att jag ska vilja köpa och läsa fortsättningen. Samtidigt var jag orolig och rädd att min relation till ”Victoria Bergmans svaghet” skulle komma i vägen på något sätt. Detta gjorde att jag började läsa ganska försiktigt innan läslusten vann över min hjärna och jag mer eller mindre slukade över 200 sidor på två dagar…

Läser man vad boken handlar om är det ”Ett mörker med endast en utväg” och ”En självmordsvåg sköljer över Sverige”. Det är ett ytterst känsligt ämne, samtidigt som man kanske inte kan tassa runt det enligt min mening om det ska kännas äkta. Och jag tycker för min del att Erik Axl Sund inte tassar runt det och att det blir trovärdigt och bra (och man propagerar ju såklart inte för självmord på något sätt egentligen, utan berättar en berättelse där jag tycker att de får in ett bra inlägg i ämnet i och med en av karaktärerna).

Men jag vill inte säga för mycket om den här romanen! Den är välskriven, den är riktigt bra och jag gillar den mycket! Jag gillar de lagom långa kapitlen och även om det var lite svårt att följa alla enskilda karaktärer först, så tycker jag att i alla fall jag kom in i det mycket fort och det tillförde för det mesta något till historien. Vissa perspektiv och kapitel ledde mig att misstänka förhållanden i verket som visade sig vara rätt… Det gör att detta kändes mer som en deckare än vad ”Victoria Bergmans svaghet” gav upphov till, samtidigt som jag inte vet om det är meningen från författarnas sida att läsaren ska börja misstänka det här…

De gör ett bra jobb! Och de har inte tagit på sig ett lätt jobb med tanke på deras succé med deras första trio böcker som så många (exempelvis jag!) älskade! Det här är sannerligen ett läsvärt verk om man klarar av det magstarka ämnet som ändå tas upp. För som statistiken säger och verket speglar: det är fler och fler unga som tar självmord idag!

Med denna roman kan jag även pricka av en punkt i kaosutmaningen 2.0: ”8. Läs en bok skriven av ett författarpar”.

Inför sommaren…

… som officiellt startar i övermorgon med den första juni (enligt mig), så har jag bytt tema på bloggen till ett jag trivs med mycket då det är både stilrent och snyggt. Jag gillar texten och gillar hur alla inlägg, widgets, med mera samarbetar ypperligt bra från förra temat med detta och jag har i sanningens namn varit sugen på att ändra tema ett par månader. Jag ville bara att ändringen var motiverad vilket jag nu tycker att den är för att det från och med i övermorgon alltså är S.O.M.M.A.R.!

Jag hoppas dessutom att det ändrade temat ska göra mig en uns mer mån om att läsa, skapa inlägg och att jag helt enkelt ska vårda den snygga bokbloggen lite extra! Och i och med att detta inte är ett förhastat beslut eller ett beslut taget spontant, tycker jag att jag gjort helt rätt klick! Jag gillar temat, allt med det, och jag gillar dessutom det gråa som kommer att passa alla bilder jag kommer lägga upp utan minsta problem!

Det jag dessutom laddar upp inför och ser fram emot är att den 19:e juni kunna ta min allra första riktiga semester någonsin i mitt liv! Jag hoppas hinna läsa en del, men tänker att det allra viktigaste är att hitta en läslust och att ta hand om mig själv i sommar!

Båten

Förra onsdagen hade vi vår sista bokcirkel inför sommaren och vi hade läst och diskuterade Nam Les novellsamling Båten. Den ha fått riktigt fina recensioner och jag har läst om den hos ett antal bokbloggare. Jag personligen valde att ha Nem Les novellsamling som frukostlektyr varje morgon och trots att den är ganska tung, tycker jag att det har varit ett bra alternativ till läsning av detta verk. Jag har kunnat läsa den i min ensamhet på morgonen och jag har kunnat läsa varje novell inom loppet av två till tre mornar på ett ungefär.

Jag förstår på flera sätt varför Nam Le har fått så fina ord för sitt verk. Det är på flera sätt fantastiskt och man kan inte låta bli att känna att han kan skriva realistiskt och tillföra detaljer som känns ”för nära”. Samtidigt frågade vi oss på bokcirkeln hur man eventuellt kan uppnå denna känsla med tanke på att varje enskild novell är mycket olika varandra. Alla noveller utspelas i olika miljöer, med olika huvudkaraktärer både sett till personligheter, ålder och kön… De utspelas också i olika kulturer. Det är en omöjlighet att Nam Le har personlig insikt eller erfarenhet av alla dessa miljöer och kulturer… Det skulle vara intressant att få en bild av hur han jobbar!

Det mest triggande för mig i min läsning var första novellen där Nam Les förnamn återfanns en enda gång som novellens jag (sid. 18). Detta efterföljs av att en kamrat till novellens jag säger:

”Du skulle kunna exploatera det vietnamesiska hur mycket som helst. Men i stället väljer du att skriva om lesbiska vampyrer och colombianska yrkesmördare och föräldralösa barn i Hiroshima – och om New York-konstnärer med hemorrojder.” (sid. 18). Och jag återfinner alla noveller som omnämns utom en. Finns den? Kommer jag att få läsa den i framtiden?

I övrigt kan jag ärligt säga att jag både gillar och inte gillar Nam Le. Jag fastnar i något slags mellanläge, men kan ändå inte låta bli att hylla honom. Är det märkligt? Jag tror i alla fall att han skapar, för mig personligen, en ambivalent relation till honom och hans berättelser… Bland annat tack vare de där verklighetstrogna detaljerna som nästan chockar eller förvirrar mig beroende på vilken novell jag läser…

Jag prickar också av punkt 16 i kaosutmaningen 2.0 (då Nam är född i Vietnam): ”Läs en bok av en asiatisk författare”.

Med posten:

Den däringa sommarenkäten

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Detta är min första sommar med semester sedan jag var barn och hade sommarlov. Jag hoppas med detta att jag hinner läsa mer än 5 böcker i sommar, men jag vill inte säga att de här 5 MÅSTE jag hinna läsa. För jag har inte 5 titlar som jag känner så för… Däremot har jag tänkt att jag ska läsa:

1. Serier
2. Barn- och ungdomsböcker
3. Noveller
4. Det jag vill när andan faller på
5. Fler än fem böcker

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Jag vill inte läsa något jag inte är sugen på i sommar. Det är första sommaren på länge utan måste-läsning på grund av kurslitteratur. Så inget sådant. Nope.

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
Vi har utemöbler på vår uteplats med skön skugga på eftermiddagen (om ni tänker er sådär behagligt efter en solig och varm dag). Men annars gillar jag att läsa inomhus, med något fönster öppet och ibland läser jag på stranden (men ofta tycker jag det är jobbigt).

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
Ute hoppas jag, på uteplatsen och inomhus kommer jag läsa: troligtvis i soffan eller i sängen åtminstone.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Jag hoppas hitta en riktigt bra ungdomsbok som jag kanske kan använda i svenskan till hösten, och jag hoppas hitta en sommarens bästa i seriekategorin jag hoppas läsa… I alla fall…

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Jag tycker ju att man ska läsa Julie Otsukas Vi kom över havet om man har missat den. Sedan kan man gärna kolla in min topp-i-topp från 2013 för att få lite bra tips på lite nyare och även äldre böcker.

7. Strand eller hängmatta?
Jag gillar skuggläsning och menar att detta nog kan ske bra i båda de angivna formerna.

 8. Deckare eller roman?
Roman är ett säkrare kort.

 9. Favoritgenre?
Det där är helt beroende på humör. Men jag gillar ju överlag barn- och ungdomsböcker, någon bra serie, skräck och övernaturligt. Jag gillar också formatet novell väldigt mycket.

Novellix: En löjlig människas dröm

Jag har haft jättesvårt att formulera mig angående den här novellen för att den är så fantastiskt bra. Jag älskar Dostojevskij än mer i den här korta novellen än vad jag tillslut kom att älska Brott och straff. Den har så många djup, den är filosofisk, mångbottnad, den säger så mycket på så lite ord och plats… Det här var sannerligen en riktigt god novell då den är så djup och välskriven! Det är slutet som är mest fantastiskt och det är också därför jag inte riktigt kan säga så himla mycket om den mer än att alla borde L.Ä.S.A.!

Det här med humör och förväntningar…

Jag har kommit fram till att det finns två mycket avgörande faktorer för hur man tar emot en bok:

1. Humör.
2. Förväntningar.

De är tillsynes mycket oskyldiga, men ack, ack, ack… Humöret kan verkligen påverka hur man känner för en bok just precis i den stund man läser den. Det kan vara avgörande för om man ens orkar läsa en viss bok vissa gånger. Ibland har jag på grund av mitt humör varit tvungen att byta bok, slå igen en bok (kanske för alltid eller en lång framtid) och somliga gånger leder ens humör till att man trots allt slutför en bok, men man kommer alltid ta emot den på ett visst sätt på grund av den sinnesstämning och det humör man råkar vara på för just en viss stund eller en period i ens liv. Ibland vill jag kräkas mer på puttinuttsöta kärleksromaner (särskilt sockersöta ungdomsromaner), medan det andra gånger är ungefär vad jag behöver (onaturlig sockerchock!). Och ibland klarar jag inte av för sorgliga böcker på grund av att jag kanske redan försatts på depphumör av andra anledningar (för att det skulle kännas som om man eventuellt skulle gå under)… Men oftast kan man ändå ta hänsyn till humöret och göra ett bra val eller ta hänsyn till humöret när man ska recensera en bok. Men ibland är det ärligt talat svårt.

Det där med förväntningar sedan! Oj, oj! Det är ju en stor bov i hur man ibland hyllar en bok till skyarna, blir besviken, känner sig likgiltig, med mera, med mera… Och har jag höga förväntningar på en bok måste jag ibland anlägga distans till denna förväntning och helt enkelt låta en bok jag verkligen vill läsa vara oläst en längre period än vad jag egentligen vill. Bara för att jag är så rädd att jag ska bli riktigt besviken och på grund av att jag är rädd att jag därmed ska bli en orättvis recensent. Men samtidigt: de gånger jag läst en bok med skyhöga förväntningar och tyckt att den lever upp till dem, eller mer därtill: prisa författarna för lång framtid (och stackars dem om de inte lever upp till ens förväntningar inom den tänkta långa framtiden!)… Och ibland när jag har så låga förväntningar: är jag inte lite för snäll, positiv och allmänt kvittrig när jag ska säga vad jag tyckt om en sådan bok? Jag är inte alltid det (på långa vägar). Men rädslan finns där.

Det är mänskligt att känna, att drömma och hoppas. Med detta är de två faktorerna, som mer eller mindre påverkar hur man tar emot en bok, mänskliga. De är mänskliga! Och det känns någonstans lite härligt i allt det förvirrade! Jag är mänsklig, jag läser som mänsklig människa och ibland påverkar mitt humör och mina förväntningar vad jag känner, tycker och tänker om en bok. Men det är okej och jag är medveten om detta!

Det handlar om dig

Jag skymtade Sandra Beijers Det handlar om dig på bibblan i torsdags och tänkte att jag skulle ta med den hem som helgsällskap när jag skulle till min kompis i helgen. Och samma kväll tappade sambon upp ett bad till mig och jag satte mig med den här (jag skulle bara kika lite)… Och snart hade jag läst 120 sidor och en timma hade susat iväg… Och jag läste ut de sista sidorna i söndags på bara någon timma. I och med att den är lånad på bibblan prickar jag även av en punkt i kaosutmaningen ”30. Läs en lånad bok”.

Underbart är kort, kanske man kan undra. Ja, nej, ja… För den här boken är så bra. Den är tankeskriven, känslofylld och tonåringen i mig hittar delvis tillbaka till då… Men bara delvis. Jag var aldrig den där rebelliska tonåringen… Jag varken rökte, drack alkohol eller gjorde förhastade val just då och där på samma sätt som jag:et. Men ändå: jag gillar det, jag köper det och jag känner ändå någonstans igen (om inte annat känslorna). Känslorna är starka, de tar överhand, de styr, de känns, bara så jävla mycket… Och det är ångestframkallande, nervpirrande och igenkännligt på samma gång.

Jag älskar perspektivet med ett jag och ett du som titeln åsyftar. Ingenting känns ju så viktigt som när man träffar det där du:et med stort D. För just precis då förändras allt och allt handlar om den där speciella personen som man inte kan sluta tänka på och som man känner att man inte kan vara utan. Men när det kommer till känslor är allting också skört… Särskilt i den här åldern. Jag känner igen mig, det gör jag, även i det här. Men samtidigt har jag funnit en hatkärlek till tonårskänslorna som kan vara så irrationella och så otroligt starka och jag har upptäckt denna hatkärlek tack vare just den här romanen.

Sandra Beijer har lyckats skapa en riktigt bra roman. Den är välskriven, den är fylld till bredden av tonårskänslor och framkallar känslor. Och mer än så kan jag knappt begära. Det ska inte vara lätt med känslor, det ska inte bara vara rosa moln… Det ska vara verkligt. Och det är det här.

Just nu: