Tre böcker jag ser fram emot

Att bli med läsplatta eller inte, det är frågan!

Jag har velat ett par månader nu angående detta med läsplatta – should I give it a try? Jag är hyfsat övertygad om att det för mig aldrig kommer kunna ersätta kärleken till mina böcker i min bokhylla, men det kan vara ett bra komplement och framför allt vill jag kunna låna böcker på biblioteket och läsa dem på min platta. Vad är plattägares erfarenhet av detta?

Just nu har jag sett att Adlibris råkar ha en bra kampanj och deras platta kanske är bra? Lämna gärna boktokiga tankar under detta inlägg – både om ni äger just Adlibris Letto, men gärna även om ni äger en annan platta. Jag blir bara så osäker av alla recensioner jag har hittat både på adlibris.se, hos olika prisjämförelsesighter med mera… Alltså: enligt recensionerna finns det bara krångliga och halvdåliga plattor ser det ut som… Men: jag vet ju inte vem det är som recenserar – är det storläsaren, den något tekniskt kunnande? I have no idea.

Kom gärna med lite tankar, kommentarer, så får vi se hur jag gör i frågan om att bli med läsplatta, eller inte bli det!

Barndomsfavoriter: ”Resan till landet längesen” och ”Rävjakten”

Alla tror jag att vi har en del barndomsfavoriter bland barnböckerna. I detta inlägg presenteras två som jag läste bredvid badkarsbadet här om dagen. Vad glad jag är att mamma sparade våra barndomsböcker och inte kastade dem (när jag kom in i den där åldern man inte ville ha barnböckerna sin bokhylla – jag blev ju vuxen en dag fick jag för mig). Nu har barndomsböckerna dock hittat hem till mig igen. De bor i min bokhylla och detta är två av de böckerna jag minns allra tydligast att jag höglästes ur som barn och detta är böcker jag vet att jag själv bläddrade i och om inte annat ”låtsasläste” ur.

Resan till landet Längesen är en present jag fått från mina kusiner (ja, eller min ena moster om man ser det så). Det är ju såklart en klassiker och den verkar vara skriven på 20-talet (1900-tal) och med det har den ju helt klart ett par år på nacken. Men nu vid en omläsning som vuxen tycker jag mig återfinna en hel del pärlglans i den – både som vuxen och som litteraturälskare.

För det första: det är trevligt att se att en sådan här klassisk saga och barnbok innehåller två starka huvudkaraktärer. Både Kajsa och Kaj är starka, intelligenta individer. De är också godhjärtade och de har inte fördomar om till exempel drakar eller troll. Det är också skönt att sagan innehåller en tillfångatagen och vaktad riddare, samt en vaktad prinsessa (istället för att innehålla en tillfångatagen och vaktad prinsessa som helt sonika räddas av en stor, stark prins).

För det andra: sagan berättas på ett delvis lekfullt sätt och jag undrar än idag om barnen leker sig genom hela sagan och om de hela tiden sitter på en omkullblåst gammal trädstam, eller om den där tomten faktiskt finns och om han förtrollar stammen som blir en drake som tar dem till landet Längesen på riktigt. Indikerar Beskow en tolkning i de valda bilderna och sättet hon väljer att gestalta stamdraken?

Sven Nordqvists Rävjakten är en modernare favorit. Den här boken kan väl kanske idag räknas som en modern klassiker i och för sig? För jag tror knappast att Nordqvists Pettson och Findus har undgått många barn (även idag)? Jag fick uppenbarligen mitt eget exemplar i julklapp av mina föräldrar julen -92, samma år jag blev storasyster. Den är välläst och jag kan se att den här var en riktig favorit, då jag tillfört en del extradetaljer (dock med blyerts så mamma kunnat sudda ut). Jag ser att grannen Gustavssons hund har varit lite extra kladdad på med blyertspennan – likaså grannen Gustavsson själv.

Detaljrikedomen i alla bilder är ganska fantastiska i sig själva, men texten och bilderna utgör en välbalanserad helhet. På tal om detaljrikedomen kan jag ju säga att jag blivit sugen på att låna fler Nordqvist (och inte bara Pettson och Findus-böckerna, gärna dem jag lånade som barn)! Nordqvist kan han, vill jag ju bara skriva under på. Bilderna är fantastiska, vackra och (som sagt) detaljrika. Texten är klockren på så många sätt.

Som nummer ett: hur bra kompletterar inte Pettson och Findus varandra? Pettson är en virrig, kreativ själ och Findus är en katt med minne och klös, fastän han är blyg för andra än hans kära Pettson. Jag gillar dialogerna dem emellan, deras kompletterande av varandra när de i denna bok skapar en rävfälla och hur slutresultatet av rävjakten blir och hur rätt ett fel kan komma att bli! Det känns så naturligt att Pettson pratar med sin katt och sina höns och att de samförstår varandra. Och jag tycker som djurägare att det inte är alls lustigt, i och med att jag tycker mig förstå mina djur oavsett om vi inte talar samma språk (förstås mitt resonemang?)!

Som nummer två: jag vill bara dyka lite djupare i de illustrerade detaljerna som är så fina (lite som diamantdetaljer i en välkomponerad ring). Krocketåkaren på sidan 4, den duschande smådjursfamiljen på sidan 6, smådjurspubliken på sidan 7, raketen i hörnet på sidan 14 – som exempel.

Det här var sannerligen kära återseenden!

Stockholms undergång

Hur bra kommer inte Stockholms undergång vara, frågade jag för ett tag sedan mig själv. Jag menar: ”Skräcknoveller av Fruktan”, som i skrivarkollektivet Fruktan. Som i det kollektivet bland andra Boel Bermann är med. Hur bra kommer antologin inte att vara? Jag älskar skräck, jag älskar noveller, kan man bara addera till receptet för novellantologin…

Upplägget har från början bara bådat gott: 12 noveller på temat ”Stockholms undergång”, 11 författare och cirka 250 sidors noveller sammantaget. En novell är dessutom skriven av Anders Fager som jag är bekant med (då han är en av få författare som fått mig att lägga ifrån en bok på grund av rent skärt obehag)…

Jag fick hem boken för mindre än en vecka sedan. Den är redan utläst (och då kan jag också erkänna att jag tvingat mig själv till pauser mellan novellerna). Detta för att få känna lite på eftersmaken av varje enskild novell. Upplägget är bättre än vad jag vågade hoppas på, där receptet skräck och noveller i kombination med alla dessa författare är fantastisk! Jag har faktiskt riktigt svårt att ta in att detta må vara en av få antologier som jag utan direkt förbehåll bara älskar (min erfarenhet är att antologier ofta innehåller både det man ogillar, tycker är okej, och gillar (det är inte ens säkert att jag älskar något))!

Detta är bara rakt av briljant! Vilken undergång skrämmer läsaren mest? Det finns både mer verklighetsnära och mer fantastiska undergångar (även om det där i sig är en tolkningsfråga, då även fantastiska inslag kan verka oerhört verkliga)! I novellerna går Stockholm (och mer) under på grund av sjukdom, virus, naturen … Det förklarliga eller det oförklarliga…

Jag föll lite extra hårt för Erik Odeldahls ”Lönelördag” och Eria A. Ekres ”Regnbågen”, men jag måste säga att alla noveller är oerhört bra och att detta är marginellt. Det här är en antologi med hög klass och jag är så imponerad av vad Fruktans Andreas Rosell, Boel Bermann, Christian Enberg, Eira A. Ekre, Erik Odeldahl, Fredrik Stennek, Jörgen Gavelin, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson och Patrick Ogenstad åstadkommit. Anders Fager bidrar med en naturtrogen novell som jag kommit att tycka om riktigt mycket också.

Den här antologin passar den som gillar skräck – även om man kanske inte är helt övertygad om själva formatet novell. Det här är berättelser som passar perfekt i kortformat. Det är genomtänkt och briljant. Det här passar dessutom perfekt om man skulle vilja unna sig några sidors läsning innan man lägger sig: förslagsvis en novell per kväll (om man inte känner behovet att konsumera flera på en dag)!

”Slutet är här. Gör dig redo.” (från baksidan)

Tack Undrentide, Fruktan och Anders Fager!

Ruta #14 och #15 i läsbingon

(båda är barndomsböcker och barndomsminnen, även om jag igår valde att läsa dem som en bok med blått omslag, och en barnbok)

L som i Lättläst

Denna bokstav är viktig – L som i lättläst. Det är ett ord som dessutom ligger mig än varmare om hjärtat som svensklärare och som lärare på gymnasiesärskola. Därför vill jag idag passa på att hylla alla författare som direkt skriver lättlästa böcker för både yngre och äldre, jag vill också hylla dem som skriver om svårare verk till lättlästa versioner och framför allt vill jag nog faktiskt tacka dem som ser en marknad för lättläst!

Jag efterlyser som alltid tips på författare, titlar och jag försöker läsa lite lättlästa titlar då och då, även om jag inte kan låta bli att läsa mycket annat för egen del!

Det går knappt inte att beskriva hur mycket det här kan betyda!

K som i Köpstopp

Ett ord jag stött på ganska ofta på K i bokbloggvärlden är köpstopp. Jag har inte hittills gett mig själv ett och jag tycker ändå att jag inte är i värsta laget när det kommer till bokköp. Visst, jag kommer alltid att ha olästa böcker i hyllorna och tyvärr kanske det kommer perioder då jag inte ens har lust att läsa vissa böcker (men: ibland kommer lusten vid senare tillfällen har jag upptäckt, vilket är fantastiskt).

Jag köper i princip bara böcker jag verkligen vill ha. Jag gör mig också av med böcker då och då som jag inte längre vill ha i mina bokhyllor. Och om sanningen ska fram så hoppas jag att jag i framtiden har ett mysigt bibliotek hemma – och då kan jag även ponera att jag behöver en del böcker för att fylla ut de bokhyllor med tillhörande hyllplan som jag hoppas äga. Ja, jag skriver detta med glimten i ögat. Jag har nämligen bestämt med mig själv att jag ska försöka förhindra eventuellt aktuella köpstoppsituationer och jag hoppas att jag lyckas hålla detta inofficiella löfte till mig själv.

Jag ska dock inte ljuga – så fort det bildas mer plats i bokhyllorna (detta hände i veckan), så får jag lite lust att fylla upp den platsen. Men förhoppningsvis beställs inga stor paket innehållande böcker innan dess att jag besökt den efterlängtade bokmässan i Göteborg. Jag planerar i alla fall att gå en av helgdagarna på årets bokmässa. Och jag hoppas att jag får sällskap.

Ruta #13 i läsbingon

J som i Jämföra

Ett ord på J som jag faktiskt kommer att tänka på just idag är ordet jämföra. Det är ett ord jag egentligen ofta stöter på om jag läser en författare jag läst någonting av sedan tidigare. Det kommer också ganska omedvetet och ibland måste jag verkligen rannsaka mig själv för att verkligen landa i vad jag tycker om en bok – där jag helt enkelt får försöka att åtminstone inte jämföra fööör mycket med vad de tidigare skrivit (särskilt om de skrivit en romanserie). Serier är faktiskt svåra på det sättet i och med att man förväntar sig någon slags igenkänning men samtidigt gärna vill bli lite överraskad på något sätt…

Jag är ganska säker på att jag inte är ensam om att göra detta? Jag gjorde det för några veckor sedan när jag läste ut Eldvittnet, jag gjorde det mot Kepler igen när jag denna vecka läste ut Sandmannen och innan dess jämförde jag deras andra roman, Paganinikontraktet, med deras masterpiece Hypnotisören. Jag gjorde samma sak ganska tydligt i höstas när jag läste Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going, trots att hon inte ens skriver en serie (kan tilläggas), men hittills har hon också (trots att jag jämför) endast lyckats överraska mig och briljera!

Jag försöker bättra mig, då jag känner att detta jämförande hit och dit är på gott och ont… Och jag försöker bortse från jämförelser som återfinns bland annat på böckers baksidor i stil med ”Detta är något för Harry Potter-fans” eller liknande, i och med att det kan leda till stor besvikelse… för kom igen – varje roman är unik och förhoppningsvis ingen annan roman lik! Jag måste försöka banka in det ordentligt genom att läsa, läsa och läsa om igen och försöka att inte jämföra överdrivet mycket med saker som sagts eller verk som skrivits sedan tidigare!

Kvinnan i svart

En av mina ”nyfikenheter” har länge varit Susan Hill. Jag har även hört mycket om just Kvinnan i svart, på engelska Woman in Black, och när jag fann den på biblioteket för några veckor sedan kunde jag inte låta bli att ta med den hem. Delvis för att jag misstänker att jag inte är den enda personen på mitt bibliotek som faktiskt velat läsa den.

Jag har hört talas om att den är en modern klassiker, men det var väldigt svårt att utläsa i Modernistas snygga exemplar. Jag googlade lite bara för att få det bekräftat – ja, det här är en modern klassiker. Och jag förstår absolut varför, då den både är författad som en klassisk spökhistoria och då den dessutom är riktigt bra. För precis som huvudperson Arthur Kipps säger, så är en historia desto mer ryslig om den är vardagsnära och då den inte dryper av blod. Och det ligger absolut något i det här. Jag kan hålla många romaner och berättelser ifrån mig just för att de är delvis eller helt osannolika att hända mig, men när det är vardagsnära – kan det inte hända i princip vem som helst (ur ett hänseende)?

Jag ångrar lite att jag läste den här romanen i solljus, den varmaste perioden vi haft… Detta just för att den här romanen ju är en perfekt höst-/vinterläsning då läsarens miljö matchar Kipps på flera vis. Det här är berättelse kantad av dimma, höstblåst, fuktigt och kyligt väder. Den skulle antagligen göra sig än bättre och skrämma läsaren en uns mer om årstiden matchar romanen!

Susan Hill bygger verkligen upp en intensiv, klassiskt berättad och enkel spökhistoria. Den innehåller ett berättande grepp där Arthur egentligen återberättar det han varit med om som ung, på äldre dagar. Det är i själva återberättandet vi får ta del av den briljanta, men enligt Kipps själv, sanna spökhistorian. Och: tilläggas bör att Arthur Kipps absolut inte trodde på nonsens som spöken och hemsökelser innan han som ung, på grund av sitt arbete som advokat, helt plötsligt konfronterades med det.

För mig personligen blir det dock aldrig skräck, men absolut en rysare och en välskriven, klassiskt berättad, sådan. Har man inte läst den här ännu, kan man nog med fördel alltså läsa den i höst eller i vinter. Romanen är dessutom relativt kort – under 140 sidor. Och den behöver absolut inte vara längre, då den är briljant på så många sätt!