Eleanor & Park

Jag blev överlycklig när jag hittade Eleanor & Park på bibblan för någon månad sedan. Däremot hade jag väldigt svårt att just öppna och läsa den i och med att det var den sista boken det lånet jag faktiskt läste (den lästes ut igår). Tur var väl också att jag faktiskt fastnade för den och började läsa samt läste ut den detta lån, i och med att boken var reserverad av någon när jag igår lämnade tillbaka den. För detta är ett läs i år som jag inte ångrar.

eleanor_park-rowell_rainbow-25470027-1883597904-frntl[1]Jag har läst en del om boken, sett den hyllas (för det mesta), men som med många böcker har jag även snubblat på en del invändningar angående den. Det är väl kanske till dels därför jag har haft svårt att plocka upp lånet (och vill man inte riskera att få veta för mycket om boken, bör man sluta läsa denna recension cirka här), läsa den och ens ge mig själv chansen att fastna. För jag kan ju säga att jag fastnade – nästan fortare än vad jag vanligtvis gör nu för tiden. Det tog mindre än tio sidor och ibland kan det ta över tjugofem sidor för mig att intressera mig tillräckligt för en bok. Ibland fastnar jag inte ens för en bok, men läser den då jag i alla fall har hittat något slags intresse för vad som komma skall. Men Rainbow Rowell gjorde att jag fastnade fort för Eleanor & Park bland annat tack vare de två intressanta karaktärerna som delar namn med boktiteln och som helt enkelt är de två personer vi bekantar oss med i boken.

Jag känner så mycket för Eleanor och Park – bådadera. Jag kan känna igen mig i båda på något sätt – och då kanske inte främst i deras livssituationer såsom exempelvis hemsituation – utan i vad de tänker, känner och på något sätt tycker jag att Rowell lyckas fånga hur lika vi är, oavsett vilken bakgrund vi råkar ha. Jag tycker också att det är detta förhållande, tillsammans med Eleanors och Parks så olika bakgrund, som gör att kärleken som växer fram så småningom känns så levande och vacker. De känner det de känner, de hittar varann, trots de olikheter som skiljer dem från varandra och de kan på något sätt inte väja för den trots att de har försökt. För jag menar i början tänker Park så här om Eleanor (den nya tjejen):

”Hela dagen hade Park grubblat på hur han skulle komma undan de nya tjejen. Han skulle bli tvungen att byta plats. Det var enda lösningen. Men till vilken plats? Han ville inte tvinga sig på någon annan.” (sid. 18).

Eleanor hamnar efter lite omständigheter bredvid honom på skolbussen och hans första impuls är att han måste bli av med henne. Hon är ny, annorlunda, och ett perfekt nytt mobboffer. Hon känner sig också obekväm med situationen, även om dessa omständigheter till slut för dem samman. De sitter bredvid varandra, kan inte komma bort från den andra till eller från skolan och till slut leder detta till att de försiktigt tar kontakt, där ingen av dem kan ignorera känslorna som snabbt växer fram.

Jag såg någonstans att det är flera stycken som tycker att kärleken dem emellan går för fort fram och att kärleken dem emellan känns långsökt. Med tanke på både Eleanors och Parks personligheter tycker jag dock inte att detta är ett problem. Om jag inte minns helt fel, så tyckte i alla fall jag också att tiden tickade helt annorlunda när jag var i samma ålder som dessa båda. En vecka kunde kännas som en månad och en månad kunde kännas som ett halvår. Med detta kanske det inte är helt overkligt att kärlek kan uppstå på så kort tid, särskilt inte då jag uppfattar det som just starka känslor som ingen av dem kan ignorera. Tankar om att bli av med den andra byts snart ut mot tankar som Eleanors:

”Lördagar var värst” (sid. 81).

Och:

”Måndagar var bäst.” (sid. 86).

Och även Eleanors och Parks fina tankar som:

”Park var precis lika lång som hon men han verkade längre.” (sid. 177).

Och också:

”Eleanors ögonfransar hade samma färg som hennes fräknar.” (sid. 177).

Ja, vad ska man säga den här romanen är både vacker, hemsk och jag gillar alla kontraster liksom jag uppskattar alla fina likheter Eleanor och Park emellan och de fina detaljerna såsom deras samtal. Mitt favoritsamtal sker dem emellan när Eleanor för en gångs skull har tillgång till lite privatliv och en fast telefon. Det är en scen som kommer att leva kvar länge. Jag kommer heller inte att glömma slutet på den här romanen, som jag har sett att många är besvikna över. Jag kan dock inte riktigt hålla med. Jag gillar att boken inte slutar exakt likadant som många, många andra ungdomsromaner. Jag förstår tankegången och känslorna som Eleanor bär och jag kan förstå varför hon väljer att fullfölja det hon bestämt sig för att göra. Sedan måste jag också säga att slutet faktiskt inte kommer oväntat: läs gärna inledningen igen om det kommer som en chock! Jag tror att inledningen kanske hamnar i skugga i samma stund som Eleanor och Park inte längre kan ignorera varandra eller känslorna för varandra.

Detta läs rekommenderas. Jag tycker dessutom att detta är en bok att diskutera (inte minst slutet och hur man ska tolka en viss detalj)!

Annonser

One thought on “Eleanor & Park

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s